lördag, februari 28, 2009

Tankar kring föräldramöten

Jag har piggnat till. Hela veckan har jag inställt mig på arbetsplatsen. Vi har många barn med äldre syskon. Och är det sportlovsvecka så är många lediga. Igår hade vi sex av 18 barn. Kändes som rena semestern. Med andra ord. Bra sätt att starta på efter lite sjukdomsledighet.

Undertiden har Anna funderat lite på det här med föräldramöten. Det börjar bli dags för dessa tider. Föräldramöten och utvecklingssmtal. Men frågan är hur man kan göra förädramöten till en lite roligare tillställning.

Det svåra är väl hur man fånga intresset från ALLA föräldrar. Tyvärr finns det väl inget svar. Det kommer alltid finnas föräldrar som är engagerade och så finns det föräldrar som brys sig lite mindre.
Men att få till en lite mysigare, lugnare, stämmning tror jag är en bra start. Tända lite ljus. Bjuda på lite frukt i stället för kaka. Släcka de vidriga lysrören. Och så föröka hitta något att diskutera, låta föräldrarna vara delaktiga och inte bara stå framför dem och predika.

Hos oss brukar vi ha en enkät i början på året som alla förskolor i komunen får fylla i. Frågor på verksamheten, styrandet och allt som hör till. När vi fått in resultatet brukar vi på ett personalmöte välja ut några frågot som vi kanske fått lite sämre på och ta upp dem på föräldramötet. Ibland får vi kanske förklara vad frågan innebär (ex. att fysisk aktivitet är mer än bara gympa) och lyssna på föräldrarnas synpunkter. De frågorna arbetar vi lite extra med sen under terminen.

Något annat år har vi i personalen gjort en pjäs som handlade om saker vi ville ta upp. Tex. när barnen kommer till förskolan och är jättesnoriga. Föräldrarna skrattade högt, och förhoppningsvis förstod de poängen i det hela.
Men tyvärr tror jag det alltid kommer finnas de som känner att det endast är ett "måste". Så de får man väl försöka prata med någon annan gång och få fram det man vill.

Föräldramöten är svåra. Framförallt om man inte ens tycker om att stå och prata framför folk. Tur att jag har min kollega D som mer än gärna öppnar munnen och låter den gå. Så kan jag och Chicha H fylla i ibland då vi tycker det behövs. Vi har nog inte bokat in något föräldramöte ännu. Vi pratar lite om de föräldrarna som har barn som ska börja skolan i höst. De föräldrarna är lite lagom ointresserade att komma på ett möte när det återstår en-två månader av deras tid på förskolan.

Nåja. Tankarna kring föräldramöten kan bli många. Bara man ser positivt på det hela och på verksamheten. Lyssnar på föräldrarnas åsikter så blir det bra. Tror jag.
Nu ska Flickan från landet i norr och jag ta oss in till storstan. Det var länge sedan. Sen bilköpet har det inte blivit av. Det är inte lika lätt som att sätta sig på tåget och åka lite hur som helst där inne. Men nu. Nu är det dags. Vad vi ska göra? Bra fråga. Kanske något muséeum. Kanske någon butik. Så länge vi gör något tillsammans.

onsdag, februari 18, 2009

Hemskickad

Just u har barnen precis ätit färdigt på arbetet. De håller på att skrapa sina tallrikar och är på väg för att leta upp en bra vrå att starta upp en ny lek i.
Jag sitter hemma. Med datorn i knät. Och får inte vara med.

I morse vid 06.45 var jag på arbetet. Öppnade allt. Fixade inför dagen. Och mådde lika kasst som de senaste tre-fryra dagarna. Tänkte att jag skulle väl kunna bita ihop och köra igenom den här dagen också.

Fick börja med att byta grupp. I stället för att gå iväg till skogen med mina vanliga 5-åringar. Så stannade jag kvar och hjälpte en kollega med de minsta. Det var nästan roligt. Det var lite annorlunda. Men riktigt kul.

När de övriga grupperna kom tillbaka från skogen. Redo för lunch. Kom chefen och frågade hur jag mådde idag. Efter ett tamt försök att se pigg och kry ut sa hon åt mig att gå hem.

Så här sitter jag nu. Lite lagom pigg. I en ovan situation. Jag brukar aldrig gå hem när jag verkligen inte måste. Då jag blir hemskickad. Kanske är det dumdristigt. Men sådan är jag. Nu funderar jag på om jag ska skriva veckobrevet här hemma i morgon och skicka iväg det. Eller om det helt enkelt får vara den här veckan. Föräldrarna överlever nog ändå.

Nu har barnen nog börjat leka ordentligt. Dragit fram saker som de antagligen inte kommer att plocka bort efter sig. Och jag sitter här. Med träningsvärk i magen från allt hostande. En ylande katt. Och en grannjävel som aldrig slutar borra. Kul.

söndag, februari 15, 2009

Tåget har kört över mig

På tisdag ska min kollega D och jag. Med hjälp av två föräldrar. Åka in till stan med våra äldsta barn och gå på Naturhistoriska Riksmuséet. Vi har arbetet en del med "Jag-utvecklingen" och tyckte att ett besök på utställningen om människan skulle kunna vara en fin avslutning på det hela.

Men. Om jag går tillbaka några dagar. Fredag morgon. Och jag vaknar med halsont. Det var en relativt lugn och kort fredag för min del. Och efter att ha ställt in löppasset och vilat på fredagkväll tänkte jag att det skulle nog kännas bättre.

Lördag morgon. Och känslan är mera som att jag blivit överkörd av ett tåg. Ett brutalt stort X2000. Men att ligga och gräva ner sig för det går inte. Så Flickan från landet och jag far runt. Och jag avslutar kvällen med att se Flickan från landet i norr spela handbollsmatch i en iskall hall.

Söndag morgon. Och det där tåget som igår kört över mig. Har backat tillbaka. Jag ligger kvar. Och så kör det fram igen. Gång efter gång.

I morgon är det måndag. Och jag ska gå till arbetet igen. Så är det bara. Får försöka stå ut. För på tisdag ska vi åka på studiebesök. Då ska jag med. Då måste jag med. Så är det bara. Så jag får hoppas. Att det där förbannade tåget. Backar tillbaka ordentligt till i morgon. Och låter mig vara. Jag behöver vara frisk.

Men för att bli frisk behöver man ha varit sjuk. Och ja vägrar erkänna att jag är sjuk. Så egentligen är det kanske inte problem. Ha!

Alla byter träd

Min kollega D och jag brukar gå iväg med vår Mullegrupp två förmiddagar i veckan. Vi har de äldsta och brukar gå iväg till ett kärr. Där har vi vår egna lilla plats. Gör upp eld och utforskar och leker. En bra plats. Framförallt på våren och sommaren.

Men för ett tag sedan. Var min kollega sjuk. I stället följde Tant S med mig dit. Kul med lite omväxling. Vi brukar leka "alla byter träd" där ute vid kärret. En lek så barnen håller sig varma och får tänka till lite. De tycker den är riktigt rolig.

Den här gången var det en annan förklola där också. De kom lite efter oss. Men lekte i närheten. När vi håller på och leker "alla byter träd", där Tant S och jag givetvis är med. Ställer sig ett par av den andra förkolans barn och tittar på. Efter några minuter kommer deras ena pedagog och ställer sig med dem.

Vi leker vidare en liten stund och bryter sedan för att gå ner till vår eld och värma oss. Då. Då kommer deras pedagog som stod och tittade med sina barn fram till oss. Hon öppnar munnen och ut kommer: "Våra barn tyckte det där såg roligt ut, de skulle också vilja prova".

Tant S och jag bara tittade på varandra. Jaha!? Vad ska vi göra? Ska vi vara lekledare för era barn? Herregud kvinna. Ryck upp dig och engagera dig själv. Så komplicerd är inte leken. Tant S och jag skrattade på vägen hem. Och kände oss nog sådär lite extra duktiga.

torsdag, februari 12, 2009

Bär på mörka känslor

I morgon är det fredag. Äntligen. Och den här fredagen betyder frihet. Jag längtar så förbannat mycket. Så ärlig måste jag vara.

Senaste veckan har jag inte bott hemma. Jag har bott i det där huset. I det där huset från barndomen. Huset jag egentligen inte kommer överrens med. Inte under en längre tid.

De två första dagarna gick okej. Jobbet tar ändå upp större delen av dagen. Och efter det var det bara på med skorna och sticka iväg på en hel massa km ute på de halkiga och ojämna gatorna.
Men så gick tiden och det blev onsdag. Och det tog stopp. Om jag bara kunde sätta fingret på vad det är. Vad det är som gör att jag blir så förbannad. För på något sätt är det så det känns. Det kokar i mig. Och jag vill bara att alla ska hålla käft och sluta tilltala mig. Så trevlig är jag.

Det är inget personligt mot någon. Det är ingen specifik händelse. Jag blir bara less. Jag blir less på att inte kunna röra mig fritt. Att inte ha mitt och göra på mitt sätt. Att behöva vara social när jag inte vill. Förlåt. Men så trevlig är jag.

I morgon är det fredag. Och jag ska gå till ett arbete som ligger och gungar på kanten av ett berg. Som skulle kunna stupa när som helst. I morgon är det kaos. Det är redan uttalat. Personal är borta och inga vikarier är intagna. Men det är fredag. Och jag slutar tidigt. Om jag nu inte behöver jobba över. Det är visst inte uttalat ännu.

Men jag kommer att komma hem till mitt. Jag får tacka för allt den här veckan. Tacka och bocka för hjälp och gästfrihet. Men att komma hem till sitt är en underbar känsla. Då kanske jag kan bli trevligare igen. Då kanske jag kan prata ordentligt och släppa de mörka känslorna inom mig. För jag är trevlig. Egentligen.

fredag, februari 06, 2009

Dags att flytta ut en sväng

Klockan har passerat 07.30. Det är en timme kvar tills jag ska börja sista arbetsdagen för den här veckan. Datorn i knät och en katt kurrandes bredvid den. Känns lite svårt att vara gullig mot katten när den härjat runt i natt och krafsat mot dörrar på tok för tidigt. Men det kanske är som med barn. Svårt att vara arg på dem en längre tid.

Senaste dagarna har varit överfulla. Egentligen inget speciellt som utspelat sig. Utan det är lite så vardagen ser ut just nu. Att stiga upp och gå och arbete. Komma hem och sticka ut och träna. Rundorna börjar bli långa nu. I snitt 12km per pass. Intervaller ibland. Och 17-18km ibland. Men det känns bra. Det svåa är bara att ta sig ut i det här vädret.

Efter löpningen är det dags att slänga ihop lite mat. Även om de senaste dagarna mest haft fins middagar som: Ett glas cola. En semla. Yoghurt. Tre olika middagar alltså.
Sen är det dags att ramla ner på madrassen och ögonen hinner nästan slutas innan huvudet nuddat kudden. Och så börjar allt om igen.

Nästa vecka blir lite annorlunda. Då flyttar Flickan från landet i norr och jag ut härifrån. I några dagar. Och flyttar in i barndomshuset. Ingen optimal situation. Men det uppskattas att vi får bo där ett tag. In i vår lägenhet kommer några killar från "röranalys". Bostadsrättsföreningen ska lägga om rören och stänger därför av vattnet i fem dagar. Alternativet är att gå på toa och duscha i en barack som står på gatan utanför. Det känns sådär. Faktiskt.

Nu är det dags att börja dra sig mot bilen. Bilen som kapat så otroligt mycket tid på morgonen. Att jag en gång åkte buss till arbetet. Det känns ohållbart just nu. Att jag bara orkade. Ha! Även om jag kan sakna det ibland. Ibland. Men verkligen inte på morgonen.

söndag, februari 01, 2009

Tre år tillbaka

Helgerna bara springer förbi. Och varje gång jag ligger där i sängen på söndagkväll och rummet är mörkt hoppas jag. Och önskar. Att när jag vaknar igen så är det lördag morgon. Tyvärr har det aldrig blivit så. Men att önska är gratis.

Idag är det 1:a februari. Det är en ny månad. Men inte vilken dag som helst. För tre år sedan hade jag precis träffat en tjej. En norrländska. En Flicka från landet i norr. En helt fantastisk norrländska som uppfyllde allt en kille är ute efter. Vi hade pratat några veckor och det hela började genom den här och hennes blogg. Träffats hade vi gjort, men det var just den helgen. Första helgen vi träffades allt föll på plats. Det var den första februari.

När hon klev av tåget här och vi kramades för första gången. Nervösa. I alla fall jag. Fulla av förväntan. Förväntan som helt klart uppfylldes. Men som sagt. Det var tre år sedan. På dagen.

Tiden har gått fort. Det känns fortfarande nytt och spännande. Samtidigt som det känns som att vi varit tillsammans i en evighet. Så mycket känslor. Tre år. Underbara perioder och tyngre perioder. Tunga perioder som inte handlar om oss. Men vi har aldrig bråkat och alltid stöttat varandra. Och någonstans vill jag tror att det är så det ska vara när man träffat den där rätta personen. När man bara kan stanna upp och se på henne. Den där norrländskan. Och rysa till. Le. Och bara känna vilken tur man haft.

2006. 2007. 2008. Och nu är det 1 februari 2009. Och allt är sådär fantastiskt som det ska vara. Som man vill att det ska vara. Förutom en sak. Och det är en relativt tung sak. Det är att måndagmorgon aldrig blir lördagmorgon. Att jag inte kan göra om dem. Men jag antar att jag får leva med det.