Bär på mörka känslor

I morgon är det fredag. Äntligen. Och den här fredagen betyder frihet. Jag längtar så förbannat mycket. Så ärlig måste jag vara.

Senaste veckan har jag inte bott hemma. Jag har bott i det där huset. I det där huset från barndomen. Huset jag egentligen inte kommer överrens med. Inte under en längre tid.

De två första dagarna gick okej. Jobbet tar ändå upp större delen av dagen. Och efter det var det bara på med skorna och sticka iväg på en hel massa km ute på de halkiga och ojämna gatorna.
Men så gick tiden och det blev onsdag. Och det tog stopp. Om jag bara kunde sätta fingret på vad det är. Vad det är som gör att jag blir så förbannad. För på något sätt är det så det känns. Det kokar i mig. Och jag vill bara att alla ska hålla käft och sluta tilltala mig. Så trevlig är jag.

Det är inget personligt mot någon. Det är ingen specifik händelse. Jag blir bara less. Jag blir less på att inte kunna röra mig fritt. Att inte ha mitt och göra på mitt sätt. Att behöva vara social när jag inte vill. Förlåt. Men så trevlig är jag.

I morgon är det fredag. Och jag ska gå till ett arbete som ligger och gungar på kanten av ett berg. Som skulle kunna stupa när som helst. I morgon är det kaos. Det är redan uttalat. Personal är borta och inga vikarier är intagna. Men det är fredag. Och jag slutar tidigt. Om jag nu inte behöver jobba över. Det är visst inte uttalat ännu.

Men jag kommer att komma hem till mitt. Jag får tacka för allt den här veckan. Tacka och bocka för hjälp och gästfrihet. Men att komma hem till sitt är en underbar känsla. Då kanske jag kan bli trevligare igen. Då kanske jag kan prata ordentligt och släppa de mörka känslorna inom mig. För jag är trevlig. Egentligen.