Börja klättra!

Jag såg en film i helgen. Ingen ovanligt egentligen, jag ser väldigt mycket film. Antar att det ska vara någon slags verklighetsflykt. Eller bara rogivande mellan alla träningspass och jobbande. Och Basti. Får inte glömma Prinsen.

Filmen hette "It's never too late for Larry Crowne". En riktigt bra film. Faktiskt. En sån där film som får en att börja fundera lite. Eller mycket. Den handlade lite om att förändra sitt liv. Det är aldrig försent. Bara man vill.

Så jag tänkte lite. Det är faktiskt inte så svårt. Kom igen. Bara man vill så ska det väl inte vara så svårt. Det är bara att ändra på det man vill. Byta jobb. Börja träna. Bli så där förbannat glad på morgonen. Ja, vad det nu är man vill förändra. Och så är det bara köra.

Varför är det då så många som misslyckas? Eller är det så att man sällan misslyckas utan i stället har svårt att komma i gång? Ta sig i den där kragen. Att börja äta nyttigare ska väl inte vara svårare än att byta till ett arbete man triva med? Ett vara förbannat glad på morgonen ska inte vara svårare än att ge sig iväg till gymmet någon gång.

När det gäller de allra flesta sakerna är det bara en tröskel som man ska över. En ibland allt för hög tröskel. Men det är bara att börja klättra om man nu vill ta sig över den. Så är gräset grönare där på andra sidan. Eller inte. Det vet man ju inte. Framför allt inte när det gäller att byta jobb. Så kom igen nu. Börja klättra för helvete!

Nu säger jag inte att jag försöker att ta mig över en tröskel. Jag är redan så lycklig med allt och sådär förbannat glad på morgonen. Ha! Eller inte. Ni skulle bara veta hur mycket jag skulle vilja ändra på. Det finns väl alltid saker man behöver klättra för att ändra på. Men jag har insett en sak. Det är bara att titta på Prinsen när han ler eller skrattar till. Då behövs det inget klättrande. För inget kan bli bättre. Så enkelt är det.

Ett hugg i Dif-hjärtat

Min son (det är fortfarande smått otroligt att jag kan säga så) ligger i soffan bedvid mig. Han börjar bli stor. Inte studentendags stor, men några centimeter längre än för någon vecka sedan. Han har på sig en pyjamas. Den är svart och lite gul. Det är en Skellefteå AIK pyjamas. Och det gör lite ont att se. Det värker lite i mitt Dif-hjärta.

Här ska Basti uppfostras på bästa sätt. Till en blårand och Djurgårdare. Och så ligger han är med fienden på sig. Hemskt. Det är vad det är. Jag antar att det är lika bra att gå in på rätt hemsida och skicka iväg en order.

Jag måste slå bort tankarna. Mardrömmen. Fort. Jag hoppar till något roligare. Arbetet. Eller. Kom igen. Jag tycker inte att arbetet är så fantastiskt roligt. Men ibland utspelar sig lite roliga händelser.
Igår kom två pojkar fram till mig på gården. Kanske är de fem år. De frågade mig varför jag aldrig var på deras avdelning.
Jag försökte förklara att jag arbetade på den andra avdelningen och måste vara där inne med mina kollegor och med barnen där inne. Och säger att de har väl bra fröknar inne hos sig.
Svaret kommer blixtsnabbt: "-Ja, men de är ju gamla!".

Jag kunde inte låta bli att skratta. Kanske är det elakt. Men det var roligt. Faktiskt. Men inte fullt så elakt som att min Djurgårdare till son ligger här med en Skellefteå pyjamas. Vem vet, kanske är den plötsligt borta. Kanske försvann den i tvätten. Svårt att veta.

Tiden går fort

När man pratar med andra föräldrar. Föräldrar som har lite äldre barn. Så hör jag ofta att man ska ta tillvara och njuta av småbarnsåren. Det går så snabbt för dem att bli stora. Själv har jag egentligen aldrig riktigt tänkt så. Jag menar. Ett år är alltid ett år. Det kan väl knappast gå snabbare nu än det gjort tidigare?

Men så kom en tanke flygandes. Alldeles nyss faktiskt. Lilla Basti ligger bredvid i soffan och har äntligen somnat. En film rullar på tv:n. I filmen berättar en kvinna för sin sambo att hon är gravid. Två lyckliga leenden möts. Två läppar möts.

Jag skickar tillbaka tankarna till Stockholmsområdet. Det gör jag visserligen ofta. Men nu går tanken till en speciell dag. En dag som faktiskt känns som igår. Platsen är vid matbordet i det lilla köket. Jag har just kommit hem från arbete och löpband. Åkt iväg igen för att få tag på rätt sticka. Och vi står där tillsammans. Flickan från landet i norr och jag. Hoppfulla och nervösa. Nervösa ut av bara helvete.

Vi ser på stickan och ser plötsligt ett lite otydligt streck. Positivt. Positivt? POSITIVT! Det var där resan började. Resan fram till det lilla fantastiska som ligger här bredvid mig i soffan. Och det slår mig nu hur snabbt det hela har gått. Från den där dagen vid köksbordet till soffan här uppe i norr. Och kanske stämmer det då. Det där som föräldrarna alltid säger. "Ta vara på tiden." "Njut av småbarnsåren, de går så snabbt."

Så jag ska njuta. Det har faktiskt redan gått en månad sedan Basti kom till världen.

Snälla, sluta skrik.

Okej. Hur ska man egentligen veta vad det handlar om? Skriker han för att han är hungrig? Skriker han för att han är trött? För att han vill ha ny blöja eller vill ha närhet? Eller skriker han helt enkelt för att han har lust för det och vill plåga oss? Vart kan man ladda ner facit?

Just nu ligger Basti under en filt bredvid mig på soffan. Han har varit tyst i närmare tre timmar. Vilken lättnad. Han är två veckor gammal så jag tror fan inte att han själv har någon aning om varför han skriker eller vart han överhuvudtaget är någonstans. Eller, som förälder ska man kanske skryta om sina barn? Det har jag hört att man brukar göra. Allt det där om att just mitt barn är så himla stark i nacken. Mitt barn kan flytande franska. Mitt barn kan springa maran innan fyra års kalaset. Eller ska jag framhäva BVC damens senaste kommentar om att han är tidig med att fokucera och se långt. (Ha! Där ser ni hur skrytsamheten kommer smygandes.) Själv sitter jag hjälplös och förstår inte ens varför han skriker.

I vilket fall som helst. Vare sig han kan läsa innan han fyller ett eller fortfarande inte vet vart han är någonstans när han fyller tjugotre så är man stolt. När han halvligger i bilbarnstolen och jag bär omkring på honom. Inne på Ica eller på Godishuset (ojojoj vilket ställe!). Jag lyser av stolthet och vill bara skrika i högtalarna att alla ska se på min son. På Min lilla Basti. Min lilla prins.

Sebastian

Nu sitter jag här. I soffan. Inte samma soffa som tidigare utan en ny. Den gamla ligger på Sörab 63 mil härifrån. Där kan den gott ligga. Jag sitter ännu bättre i den här. Och sover. För det gör jag också i den här. Både under dagen och under natten.

Soffan står placerad 63 mil norr om Stockholm. Mmm...Stockholm. Den gamla hemstaden har bytts ut mot en ny. Umeå. Det är här jag håller till numera. Det är här jag springer. Det är här jag arbetar. Det är här jag fryser. För övrigt får jag knappt plats i staden för all snö.
Det är också här jag håller till med min familj. För så kan jag säga nu. Familj. Det är helt sjukt. Jag är pappa nu och Flickan från landet i norr är mamma. Vem kunde tro att det skulle bli så här när hon först kommenterade i min webblogg för drygt sex år sedan. Magiskt.

Bredvid mig i soffan ligger Sebastian. Han sover. En nyfödd liten kille som tycker livet går ut på att skrika och äta. Och sova på helt meningslöst oregelbundna tider. Men han är söt ändå. Det måste jag erkänna. Men han tär på ens krafter. Det måste jag också erkänna.

Nu har vi bott här i en månad. Saker och ting har kommit på plats. Möbler, tavlor, arbetsdagarna och lite löprundor. Även om just löprundorna kräver lite extra när man ska sticka iväg i 47 minusgrader på snöiga vägar och vitt landskap. Dessutom är det inte lätt att hitta rätt väg hem när man inte känner till staden.

2012 är mer än bara ännu ett nytt år. Det kommer med ett helt nytt liv. Både för Flickan från landet i norr och mig. Samt det nya lilla livliga livet Basti. Men det kommer att bli ett bra år. När alla rutiner faller på plats.

Det börjar bli på riktigt

Planen har funnits i flera år. Längtan och önskan likaså. Allt det där som för några år sedan var framtid. Norrland. Nytt arbete. Bebis. Ny bil och nytt liv. Allt det där är här nu. Precis runt hörnet. Även om allt har varit på gång ett tag nu så har jag känt mig rätt lugn. Lägenhetsförsäljningen flyter på. Bebisen växer. Lägenheten i norr är fixad. Och bilen rullar på som den ska. Även om jag funderar mycket på det hela så har jag inte tänkt så mycket på det. Ja. Det där lät förstås jävligt logiskt. Men det är det.

Ofta frågar kollegorna på avdelningen om det inte är jobbigt med så mycket förändringar samtidigt. och så nära inpå. Nej fan. Det ska bli skönt. Det SKA bli skönt. Det är framtid alltså. Men så idag. 16 arbetsdagar kvar. 19 dagar kvar innan allt flyttas upp. 24 dagar kvar till jag är norrlänning. 30 dagar kvar till jag blir pappa. Shit man.

Jag var ute på en kvällsrunda. 10km lugn jogg. Återhämtningspass efter en tuff träningshelg. Benen bar mig ner mot vattnet. Edsviken. Vattnet låg klart och stilla. Alla ljus från husen och lägenheterna härifrån ända in till stan speglade sig i vattnet. Jag tänkte: "Herregud. Ska jag flytta från det här nu?" Det är dags nu. Det får bära eller brista. Men så tänkte jag vidare. 63 mil här i från ligger Umeälven. Den är fin den också. I den speglas nog också ljuset från husen. Även i Umeälven finner man ro under löppassen. Även den ligger ibland stilla och klar. Så det kanske inte är så farligt. När allt kommer omkring.

I vilket fall som helst. Jag fortsatte runt en bit. Längs vattnet. Ibland bara någon meter i från vattnet. Tyst runt omkring mig. Bara stegen i gruset och på asfalten. Och på något sätt fann jag även ro med framtiden. För även om det hela börjar bli på riktigt nu. Så är det här precis vad jag vill. vad jag behöver. Tror jag. Och dessutom. Jag har Flickan från landet i norr vid min sida.

Pilar mitt i bröstet

Det har varit en tuff dag. Inte längre än andra. Men lite tuffare. Och på det lite mindre roliga sättet. Så när jag om en liten stund lägger huvudet framför kudden i sängen så blir det med lättnad att dagen är över. Och att det bara är 25 arbetsdagar kvar.

Jag har alltid haft svårt att prata inför folk. Inget nytt. Jag är rädd att säga fel saker och är tycker inte om att ta plats eller att vara i centrum. Med andra ord är personalmöten inte direkt drömplatsen för mig. Så när vi alla i personalen sitter där i våra röda fula soffor så är jag tyst. Jag säger inte många ord under de två timmarna. Och sen när vi går hem så är jag så fruktansvärt besviken och arg på mig själv att jag inte säger någonting. Men det går helt enkelt inte.

Idag fick jag lite pikar om det också. Om det. Och om lite annat. Om det är på skoj vet jag inte. Jag kan inte mer än hoppas. Men hur som. Ont gör det. För är det något jag är förbannat duktig på så är det att ta åt mig kritik. Jag kanske är världsbäst på det till och med. Om det nu är något att vara världsbäst på.

Kommentarerna träffade verkligen som två pilar rakt i bröstet. Aj som fan. De borrade in sig och slog ut leendet totalt. Både under resterande av arbetsdagen och säkerligen någon dag framöver. Innan jag åter igen kravlat mig upp hur leran och fått huvudet ovanför vattenytan.

Jag har alltid haft en tanke att jag vill avsluta snyggt. Köra hårt ända in i kaklet. Nu återstår det 24 arbetsdagar. Och jag vete fan hur jävla snyggt jag vill avsluta.

I got 99 problems

För sex veckor sedan lämnade jag in min uppsägning till den nya bossen. Tre månaders uppsägningstid. Vilket innebär att jag har sex veckor kvar. Efter mer än sju år på stället har jag nu endast sex veckor kvar att arbeta. Och jag försöker att köra hårt hela vägen. Ända in i kaklet. För ett arbete än ändå ett arbete.

Tankarna däremot är överallt just nu. Saker som ska flyttas, ändras och sägas upp. Bindningstider och uppsägningstider. Tider hit och tider dit. Planering. Planering ut av bara helvete.

Det börjar närma sig nu. Det är på riktigt nu. Köpare av lägenheten är funnen och kontrakt ska skrivas i morgon. Då är en stor sak ur världen. En av ungefär en miljon. Bara 999 999 saker kvar alltså. Inga problem. Jag har sex veckor på mig. Förresten så ändrade jag alla försäkringar i går kväll också. så 999 998 saker kvar bara. Fast. En av försäkringarna måste jag ändå ringa på när vi flyttat så då var vi tillbaka på 999 999 saker. Och så ska barnförsäkringen skaffas. Härligt! En miljon saker igen.

En sak försvinner på listan och två nya saker dyker upp. Är det verkligen så det ska vara? Men sex veckor. Det är ingenting. Då sitter vi i en ny lägenhet. I en ny stad. 63 mil härifrån. Och allting är på plats. Det blir bra. Det blir skönt. Det blir en lättnad. Bara Flickan från landet i norr och jag. I just norr. Vad är det Jay - Z brukar säga. "I got 99 problems and the bitch ain't one". Ja, något sådant.