fredag, september 01, 2017

En speciell känsla

Jag vet att de flesta får en speciell känsla av det jag snart ska berätta. Jag vet att känslorna är väldigt olika. Men jag vet också att det krävs en viss erfarenhet. Ett visst liv. Ett visst tankesätt för att få just den känslan jag nyligen fick.

För två veckor sedan ställde sig Prinsen på startlinjen igen. Han skulle springa 500m. Samma lopp som året innan. Han var lika överlycklig när starten gick och han fick springa. Bara den känslan när jag ser hans ansikte lysa upp är fantastisk. Men nu är det inte den jag ska berätta om.
I första backen ner tar han ledningen. Sedan försvinner de in i skogen. Jag försvinner ner till målet.
När barnen börjar komma mot målet ser jag först inte Prinsen. Han kommer först efter en bra stund. Hållandes för sidan. Han har ont. Håll kan jag tänka mig. Han är arg. Förbannat jävla arg. Prinsen ledde. Då sprang han fel.

I bilen hem går det inte att prata med honom. Han ska aldrig mer springa. Aldrig mer tävla. Han är förbannad. Och jag ler. För hur många bilresor hem från tävlingar har inte jag suttit i baksätet. Varit förbannad. Arg. Sagt att jag aldrig mer ska springa.

En vecka går. Och måndagen efter står Prinsen återigen på startlinjen. Samma startlinje. Den här gången med en förlöpare. Han är redo. Redo för revansch. Och starten går. Prinsen står stilla. De andra hinner springa fyra-fem meter innan han tar sats och kör iväg. Jag förstår ingenting. Efter första backen ner. Då är han där framme igen. Med det lyckliga ansiktet.

En minut senare står jag vid målet. Väntar bakom den sista kurvan. Och det är nu. Den där speciella känslan är på väg. Den är inte riktigt där än. Men snart. För runt kurvan kommer Prinsen. Han ligger tvåa. Fortfarande lycklig i hela ansiktet. Han stannar nästan till när han ser mig. Jag ropar åt honom att fortsätta. Ända till målet. Och då borrar han ser huvudet. Hans ansikte ändras och blir lite allvarligare. Prinsen visar sin tävlingsinstinkt. Den han ärv av mig. Och lägger in en spurt. Han flyger förbi ledaren och in i mål. Som etta.

Då kommer den. Känslan. Och även om jag försöker visa och säga att det viktigaste är att det är roligt. Att det inte spelar någon roll om man vinner eller kommer sist. Så är den fantastiska varma känslan där. Min son vann. Min son visade enorm vilja och tävlingsinstinkt. Han vill vinna. Och det känns bra. Så länge jag inte pressar honom att vinna. Så länge jag fortsätter visa och berömma även om han inte skulle vinna. Och jag tror att det kanske krävs en löpare och enorm tävlingsmänniska för att få fram just den där känslan.

Jag är okej.

Jag tänkte att de senaste skrivna meningarna skulle kunna oroa. Eller egentligen inte just orden. Utan det faktum att min historik med psykiska problem och att jag skriver att jag snart inte orkar mer. Jag kan dock meddela att jag är okej. Ja. Så pass okej man kan vara tre månader efter att ens pappa somnat in.

Jag har under den senaste tiden börjat komma tillbaka till livet. Haft semester. Börjat arbeta. Somnat snabbare på kvällarna. Mammas operation har gått bra. Hennes tumör ska vara borta. Sägs det. Orken kommer långsamt tillbaka. Precis som min. Alla anpassar sig till ett liv utan make. Far. Bror.

Förutom en del funderande och en hel del saknad har jag gått igenom dagarna rätt bra. Jag har en förmåga att hålla inne och svälja det mesta i känsloväg. Om det är rätt? Fan heller. Det vet jag. Och kanske blev resultatet av det att jag för någon vecka sedan skrek på Prinsen. Av egentligen ingen anledning alls. Kanske är resultatet av allt som hänt att jag efter det bröt ihop. Att jag låg i fosterställning. Hyperventilerade. Grät. Varenda muskel stenhård. Kanske kom någonting ut. Kanske lyfte jag en aning på ventilen. Hur som kände jag skam och misslyckande efter känsloyttrandet. Svalde igen Och gick vidare.

Nu vet du i alla fall att jag är okej. Att livet rullar vidare. Nu vet du. Du kanske enda människa som läser det här. Att dagar kommer och dagar går. Och för varje dag som går så blir alla nattresor till huvudstaden lite blekare. Nu vet du. Att tankarna blir allt ljusare.





fredag, juni 16, 2017

Sov gott pappa

För tre veckor sedan stod jag på Ica med Flickan från landet i norr. Skulle handla lunch och åka upp till stugan för att ha fixar helg med alla andra. Arbetskläderna på. Plötsligt ringer telefonen. Och det är det där samtalet jag väntat på. Samtalet jag visste skulle komma men som jag önskade aldrig skulle bli av.

Två timmar efter samtalet på Ica satt jag på ett flygplan på väg ner till Stockholm. Ner till pappa. Till mamma. Det var bråttom. Väldigt bråttom. Upphämtad på Arlanda av bror. I 180 iväg till förorten. I en bil som gick på ångor. Sladda in på Löwenströmska och en av de snabbare intervallerna in till rummet.

Väl inne. Väl med handen i pappas. Blir mycket oklart och klart på samma gång. Det är nu det ska ske. Det är nu han ska somna för sista gången. Jag minns tårar. Jag minns att hans andning blev så mycket lugnare när vi kom dit. När hela familjen var samlad.

Det dök upp minnen i huvudet där vid sängkanten. Alla resor över världen vi fått göra med honom. Allt vi har fått uppleva och allt vi har fått vara med om. Alla gånger han kommit med goda råd. Ställt upp. Skjutsat och stått på läktaren och hejat fram oss där vi sprungit. Runt runt runt. Varv efter varv. Tröstat när det gått dåligt. Gratulerat när det gått bra.
Han var hård men väldigt rättvis och klok när han lärde mig om ekonomi. Lät mig inte få något gratis men ställde alltid upp.
Jag mindes hans fruktansvärt torra men samtidigt roliga försök till att skämta. Jag mindes alla utflykter och promenader. Hela barndomen och uppväxten blev plötsligt så klar.

Någon timme senare tog luften i hans lungor slut. Likaså mina torra kinder och sammanbitna ansikte. Allt brast. Allt verkligen brast. För oss alla. Och trots denna hemska stund har jag aldrig känt mig så nära min bror. Så nära min mamma. Så nära min familj.
Hur hemskt det än är så försöker jag se det på andra sätt. Han behöver inte kämpa mer nu. Jag såg hur han led av att vara så svag och inte klara av någonting på egen hand.
Mamma behöver inte kämpa mer. Hon var på väg att brytas ner totalt. Vi alla behöver inte hoppas längre. Hoppas på något som vi ändå visste aldrig skulle ske.

Nu har det alltså snart gått tre veckor sedan den där hemska kvällen. Under de tre veckorna har jag tänkt så mycket. Jag har arbetat men inte varit närvarande. Jag har lekt och skrattat med mina barn. Men jag har inte varit närvarande. Jag har tränat. För att tänka ännu mer. Jag har bitit ihop och återfått mitt sammanbitna ansiktsuttryck. Jag saknar honom så mycket. Sov gott pappa.










tisdag, maj 23, 2017

Jag orkar snart inte mer

Mitt i allt mörker försöker man ändå hitta lite ljus. Hitta den där springan där ljuset tar sig in. Jag har letat den senaste tiden. Ordentligt. Ibland har jag hittat lite ljus. Men snabbt har den där springan stängts igen.

Jag har den senaste tiden försökt acceptera pappas sjukdom. Att det inte finns något mer än ett mirakel att göra. Och långsamt. Väldigt långsamt. Har jag börjat förstå och acceptera det. Hur jävla hemskt det än är. Samtidigt vet jag hur fruktansvärt oredo jag egentligen är när det blir dags.

Men mitt i det där slår nästa bomb ner. Nästa förälder inlagd på sjukhus. Ambulans in. Tjocktarmen. De vet ännu inte vad det är. Kan vara en tumör. Kan vara en inflammation. Förjävligt utan tvekan.
Så nu ligger mina föräldrar där. På var sitt sjukhus. På var sin sida om stan. Och jag sitter 63 mil därifrån.

Samtidigt är det maj. Och ni som hängt med under den här resan med allt mitt meningslösa skrivande vet vad maj inom skolvärden innebär. Det är så galet mycket saker som ska göras. Avslutningar. Utvecklingssamtal. Överinskolningar och skolbesök. Överlämnandekonferenser. Alla avslut. Maj. Den där tiden på året där huvudet knappt är ovanför vattenytan.

Jag har inte haft det där stickandet i bröstet sedan den sista tiden jag jobbade i Stockholm. Innan jag tog mitt pick och pack och flyttade hit. Men i veckan kom det tillbaka. Jag stod framåtlutad i hallen och skrämde slag på kollegor. Men det släppte den här gången också.

Det är helt enkelt för mycket just nu. Med allt. Och jag hoppas att jag kan hålla skeppet flytandes i fyra veckor till. Sen är det lite ledigt. Ja. I alla fall från arbetet. Allt övrigt i livet är svårt att ta ledigt från. Det finns kvar vare sig jag vill det eller inte.

Kommande dagar väntar jag på svar angående mamma. Resultatet där får bestämma hur den närmsta framtiden ser ut. Om det blir ytterligare bussresor genom Sverige i natten. Eller om jag kan rida ut arbetsstormen till att börja med. I vilket fall som helst. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar.

måndag, april 17, 2017

Ännu en bussresa neråt

I torsdags kväll satte jag mig på en buss igen. En buss som skulle ta mig genom natten ner till huset från förr. Nio timmar i ett och samma säte. Senast jag åkte var det lite småtrevligt. Ett dubbelsäte. En massa film och sport på paddan. Tiden rullade på i takt med hjulen på bussen.

Den här gången blev det inte riktigt så. Människor klev på. Fler människor. Och ännu fler människor. Till slut var varenda säte fullt. Och det kan tyckas vara okej. Om inte killen framför mig fällde bak sitt säte. Gungade fram och tillbaka på det så det konstant slog i mina knän. Om inte kvinnan bredvid mig somnade. Lutandes på min axel med snarkljud som gjorde att halva bussen vände sig om tittade. Om inte bussen begränsat wifi-mängden så matchen jag skulle se bara hackade.

Så nio timmar kändes som 20 timmar. Som en evighet. Men till slut var jag framme och påbörjade promenaden genom förorten jag växte upp i. En promenad på 2km. En promenad fylld med minnen.

Vid varje måltid i huset från förr sitter jag och tittar ut genom fönstret. På den stora gräsmattan som finns strax bakom huset. Jag ser mig själv som tioåring. Jag och min bror springandes på den där gräsmattan. Spelar fotboll. Nedskrivna turneringar med landslag. Korta matcher. Ibland utespelare. Ibland målvakt. Lagom coolt. Underbar uppväxt. Precis det jag önskar mina barn ska göra.

En titt ut genom nästa fönster. Gatan utanför huset. Där springer jag runt som 12åring. Med bandyklubba. Med tennisracket. Spelar med min bror. Med hans kompisar. Fortsätter ha en underbar uppväxt.

Nu var inte besöket i huset från förr av positiv anledning. Det var för att hinna spendera ytterligare lite tid med min far. Hans bror var där. Hans syster var där. De satt i soffan på kvällen om pratade barndomsminnen. Jag förstod inte ett dugg om vem de pratade om eller vilka platser. Men det gjorde ingenting. Jag njöt. Jag log. Och jag kunde se att de tre syskonen gjorde samma sak.
Varje gång jag säger hej då och åker hem till norr igen vet jag inte om det är sista gången. Det är otroligt jobbigt. Och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Mer än att snart igen sätta mig på den där bussen.

söndag, april 02, 2017

Jag vill ha vår!

Just nu pågår den där tiden som jag har svårt att känna mig tillfreds med att bo i norrland. Jag gillar Umeå. Absolut. En fantastiskt härlig stad. Det är bara det att det snöar. Det är april och det snöar. Två dagar i sträck.

Under mars och april ser jag bilder från huvudstaden. Det är barmark och tussilago. Det börjar komma fram uteserveringar. Tunna jackor. Löparna flyger fram på sopade gator och tinade skogsvägar.

Jag vill också ha det. Nu. Nyss. Jag vill inte ha snöstorm när jag springer. Jag vill inte ha snömodd och gömda isfläckar när jag cyklar till arbetet. Jag vill inte frysa i april. Våren måste komma på riktigt nu. Det är dags. Kan inte norrland också förstå det?

Varje dag tittar jag på väderprognosen. Flera dagar framåt. Flera veckor. Senast jag tittade skulle det snöa någon dag i maj. Suck. I maj!? Så här kan vi inte ha det. Kan någon ta tag i det här och ta ett snack med moder natur? Snälla?

Svårt att fokusera

Nu har det gått en vecka sedan jag var tvungen att ta det där avskedet nere i huset från förr. Det var tufft. Det var svårt. Och det märktes även på pappa att han tyckte det var svårt. Armarna ville inte riktigt släppa taget. Ingens armar. Jag hade så mycket jag ville säga innan jag åkte. Men ni vet hur jag är. Jag kan inte prata om känslor. Men jag kan skriva. Så när jag satt där på Arlanda och väntade på att gå ombord på planet så skrev jag. Jag skrev ett långt brev med allt jag ville säga. Allt jag inte kunde säga.

Den här veckan har jag mest gått och väntat på telefonsamtalet. Men det har inte kommit. I stället har jag ringt. Han lätt pigg. En förhoppning som jag vet egentligen inte finns. Jag tror mig inte bli störd så mycket av det på arbetet. Jag tror jag kan fokusera på arbetet. På barnen. Men samtidigt vet jag att så inte är fallet. Hemma har jag inget tålamod. Jag känner mig arg. Så där som jag ofta har känt mig förr. Ilska som bubblar inombords utan att jag egentligen vet varför. Jag vill slå. Sparka. Skrika.

På arbetet orkar jag inte vara speciellt pedagogisk. Jag orkar inte säga till barnen. Orkar inte medla i deras konflikter. Jag vill inte prata med föräldrar. Allt det där är lite poängen i mitt arbete. Jag måste hitta ett sätt att ta tillbaka yrkesrollen kommande vecka.

Jag får leta efter positiva saker. Barnens magsjuka höll bara i sig några timmar i går kväll. Positivt. Djurgården har allsvensk premiär i morgon. Positivt. Träningen rullar på bra. 13km i snöstorm 06.45 igår. Positivt. Eller nja. Det var inte ett dugg roligt. Men benen kändes bra.

Ny vecka i morgon alltså. Måste ta tag i det här. Måste kunna fokusera på rätt saker även om det är svårt. Jag fortsätter ringa till huset från förr. Det är det enda jag kan göra just nu. Och leta efter en bra tidpunkt där jag kan sätta mig på en buss hela natten igen.

fredag, mars 24, 2017

På en buss genom mörkret

Jag sitter framför datorn i huset från förr. Det är fortfarande huset från förr. Även fast det just precis nu inte alls känns så. Det är något nytt här. Något som är så mycket annorlunda än tidigare.

Igår kväll efter ett möte på arbetet satte jag mig på en buss. Där satt jag. Länge. En evighet. I nio timmar satt jag där och tittade ut genom fönstret. Jag såg inte så mycket. Mest lite gatlampor och en hel del mörker. Svarta skuggor av träd som snabbt flög förbi och ersattes av fler svarta skuggor.

05.00 steg jag av bussen. Tog min väska över armen och promenerade genom en tyst sovande och kyligt barndomsförort.

Jag hade hoppats kunna sova lite på bussen. Men så satt det två yngre killar med en söt rökdoft en bit framför. Tittade på youtubeklipp på hög volym.

Jag hade hoppats få slumra till lite i alla fall. Men så satt det fem kacklande kvinnor framför mig. De pratade. Skrattade. Och hade tydligen inte en minsta tanke på att slumra till. Vid Arlanda klev de av. Kändes för sent att blunda då.

Jag hade hoppats kunna kliva av utan att känna mig som en zombie. Men jag hittade ingen bra sovposition. Jag provade olika ställningar. Men jag verkade inte ha rutinen. Ibland var benen för länge. Ibland var ryggen sned. Ibland var nacken böjd i 90 grader.

Nu sitter jag här i alla fall. Även om jag känner mig som en zombie så får jag tränga undan det. Just den här helgen. Jag satte mig inte på den där bussen för att jag ville. Jag satte mig på den för att jag kände att jag måste. För att jag skulle ångra mig annars. Jag vet inte hur lång tid det är kvar. Ibland får jag känslan av att det kan dröja. Ibland får jag känslan av att det kan hända när som helst. Och det är just den där andra känslan som gjorde att jag satte mig på bussen.

På söndag sätter jag mig på en flyg norrut igen. Innan dess ska jag säga hej då. Och det är jag livrädd för. Jag vet inte vad jag ska säga. Hur jag ska säga. Hur jag ska tänka och känna. Men jag måste säga hej då. Förhoppningsvis hinner jag säga hej då många gånger till i framtiden.


söndag, mars 19, 2017

Den svartaste av vindar

Under förra veckan kände jag att vinden hade vänt lite. Saker hade börjat ljusna. Jag kunde se lite mera positivt på tillvaron igen. Men så kom samtalet. Samtalet ifrån huset från förr. Pappas sjukdom hade blivit sämre. Mycket sämre. Det fanns inget mer för läkarna att göra. Plötsligt pratades det om att det var veckor kvar. Så där stod jag. Ensam mitt i barngruppen med mammas ord ekandes i huvudet. Pappa kommer att dö. Ord som fortfarande ekar. Ord som inte riktigt går in. Ord som samtidigt vägrar lämna.

 Jag vet inte om det handlar om någon vecka. Om det är någon månad. Eller till och med hela året. Antar att ingen vet. Men jag vet att jag inte är redo. Hur ska man någonsin kunna vara redo för en sådan sak? Pappa. Som alltid varit odödlig. På något sätt.

Det går inte många sekunder per dag som jag inte tänker på det. Hur länge kan jag vänta innan jag ska åka ner? Är det här verkligen på riktigt? Det sorgliga kommer över mig konstant. Men jag gör som jag brukar. Som jag vet inte är rätt sätt. Men jag gör det ändå. Jag biter ihop. Biter i läppen och sväljer. Trycker ner känslorna. Lägger dem på den där jävla känslohögen som jag burit med mig så länge. Håller en extra sekund i korset runt halsen.

I morgon är det måndag. Och jag är så galet nervös varje gång det låter i telefonen. Att det är det samtalet som kommer. Jag går på helspänn. Samtidigt känner jag att jag måste arbeta. Måste få annat att tänka på. Måste hålla uppe saker som går bra i livet. Maten. Träningen. Faller även det. Då faller jag. Totalt.

I morgon är det måndag. Vare sig jag vill eller inte. Det kommer inte att blåsa några positiva vindar mer. Inte än på ett tag. För det finns inget som är så pass positivt att det kan slå ut det här. Det som komma skall. Men mitt i det här är jag otroligt tacksam. Inte bara för alla år jag fått med pappa. Utan även att Flickan från landet i norr är här med mig. Hon som för några år sedan gått igenom samma sak.