Äta-sova-jobb-(dö)

Fyra gånger den senaste månaden. Fyra gånger har jag öppnat ett nytt tomt inlägg och tänkt skriva något. Men så har jag suttit där. Fingrarna på tangenterna. Tomt i huvudet. Fullt. Men tomt. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad jag vill få ut.

Dagarna löser liksom bara av varandra just nu. Äta-jobba-sova-dö. Som Ebba Grön sjöng. Det är lite så. Bara att jag inte riktigt har nått fram till döden ännu. Men ibland känns den nära. Som när kroppen inte vill vara med.

I torsdags åkte jag till arbetet. Som vanligt. Klev ur bilen. Och så högg det till. Hela ryggen låste sig. Ryggskott. Skott i ryggen. Med myrsteg gick jag in på arbetet. Med hjälp av tabletter klarade jag av två arbetsdagar till helgen. Nu är det bättre i ryggen. Men värdigheten har fått sig en smäll. Jag vill inte bli gammal. Jag vill att kroppen ska vara med. Klara av saker. Inte minst att stiga ur en bil.

Nu kommer jag aldrig behöva stiga ur just den bilen mer. Den såldes igår. Tror jag aldrig. Under de sju åren vi hade den. Var riktigt kompis med den. Vi klickade aldrig. Nu har en ny anlänt. En som känns väldigt bra än så länge. En som går på kabel. En som rullar tyst. En som inte kostar så mycket pengar att laga. Ännu.

Förhoppningsvis kan jag stiga ur den nya bilen utan att få ett skott i ryggen. Sätet har dessutom massage. Bara en sån sak. Det kanske kan göra att kroppen klarar av de sista månaderna. Så jag bara behöver äta-sova-jobba.  

Studsar alltid hit

Det är konstigt hur jag alltid hamnar här när det är som rörigast i huvudet. I livet. Det är verkligen tydligt hur viktigt det blir att få skriva av mig. Få ut lite tankar och ord. Inte till de noll personerna som läser. Utan för min egen skull.

Just nu är det så många punkter i livet som inte är i balans. Arbetet. Fy fan. Inte så att jag vaknar med ångest. men jag har verkligen ingen glädje i att gå till arbetet just nu. Det känns som att allt jag gör blir bara fel. Sämre än sämst. det är lite där jag ligger just nu. Rent pedagogiskt.

Samtidigt studsar min mor in och ut på sjukhuset. Mer in än ut egentligen. Och det är nog bra det med tanke på skicket hon är i. Känslan är verkligen att det är väldigt lite tid kvar. Bilen är tankad och jag står standby att åka ner till storstaden för ett sista adjö. Ibland. Är det inte bäst att bo 63 mil i från.

Då kan man tycka att det är extra viktigt att få rensa huvudet. Att få springa av sig. Komma ut och låta det vara tomt i huvudet. Bara för en liten stund. Som någon svarade på frågan om vad man tänker när man springer. Ingenting. Det är den enda gången jag får vila huvudet och verkligen inte tänka alls. Men då tyckte samtidigt min baksida, min hamstring. Att den skulle gå sönder. Så det blir inte mycket till löpning alls. det blir inget av att rensa huvudet. Få vila tankarna. utan de får snällt snurra. Dag som natt. Så får vi se hur jävla bra det kommer att gå.

För just nu är jag slut. Helt slut fysiskt. Helt slut psykiskt. Jag antar att de både hänger ihop. Men jag stiger upp på morgonen. Det finns liksom inget alternativ. Jag gör det jag ska på arbetet. Inte direkt med ett leende. Och jag försöker ta en promenad i stället för att springa. Så får vi hoppas allt tunneln snart tar slut. I dag är det bara tisdag. Det är lång väg till helg. En helg som kanske kan innebära lite vila i alla fall. Den senaste helgen var det funktionärsarbete hela dagarna. Det tar också på krafterna.

Nu har jag fått ur mig några ord i alla fall. Skönt det. Ska testa springa en kort runda i kväll. I ösregnet. Kanske får huvudet vila några minuter där. Så orkar jag stiga upp på onsdag också.

Två varma snabba veckor

Så gick det där flyget till värmen. Efter allt för många timmar sittandes i en flygplansstol där mannen framför hela tiden tryckte bak sitt säte så jag blev lagom mosad så öppnades dörren och den där vågen av utlandsvärme slog i ansiktet. Den väggen tycker man om. Och med den kommer känslan av att vara ledig. Allt man ser framemot ligger i framtiden. Värre är det på hemvägen. Den resan är en miljon gånger värre. För det är aldrig någon som varnar en för hur det är att lämna paradiset och komma hem till kyla och snö igen.

Två veckor går fort. Det går så in i helvete fort. Plötsligt är det sista dagen och ångest sköljer över en. När det var två-tre dagar kvar. Då kände jag att jag började bli redo. Det skulle bli rätt skönt att komma hem. Men så vaknade jag sista morgonen. Och plötsligt så kom nästan tårarna. Jag skojar inte. Jag blev på riktigt ledsen. Det kändes så otroligt jobbigt att det redan var över. Att allt vi sett framemot. Allt vi pratat om hemma. Allt vi upplevt. Det var förbi. Och kvar ligger en ovisshet om när vi kan göra något liknande igen.

Någonstans går jag och försöker intala mig att jag längtar efter rutinerna igen. Det är egentligen bara skitsnack. Vem gör det? Vem vill byta ut lata dagar i solen, värme, fantastisk mat och ledighet mot vardagsrutiner? Nu har det gått två dagar av vardag igen. Och det jag längtade efter. Trodde jag. Är jag redan less på. När blir jag ledig nästa gång?

Hur som helst så var de här två veckorna fantastiska. Trots att de gick superfort. Vi tar med oss minnen och tomma bankkonton. Drömmer oss vidare och tillbaka. Vem vet när det blir dags igen.

Slutat sova

Jag kanske bröt ihop totalt efter det där som hände i kön till biltvätten. Det var en hemsk upplevelse. Men det kan också ha varit att jag inte alls bröt ihop utan att livet helt enkelt har tagit för stor plats för att ens fundera över att skriva något. Julen och allt det där. Julen som är fantastisk fram till december. Sedan blir den bara övermäktig och jag förvandlas som vanligt till Grinchen.

Nu är det hur som helst över och i samma veva försvann januari. Dagarna avlöser varandra och det är inte mycket mer att säga än så. Men hur roligt är det att skriva om? Jag steg upp. Drack kaffe. Hatade lite på världen. Och så gick jag och jobbade. Efter 50 000 steg och inga andningspauser åker jag hem. Tränar. Äter. Sover. Eller. Det är kanske det som är problemet. Jag sover inte längre.

Den senaste tiden. Kanske några månader. Har sömn varit en bristvara. Det tar lång tid att somna. Flera timmar ibland. Jag vaknar tidigt. Sover på soffan ibland. Det finns dagar där jag går runt som en zombie på arbetet. 2-3 timmars sömn. Det är på tok för lite. Flickan från landet i norr tänkte på en sak. Efter olyckan. Det är då sömnen ändrats. Kan stämma. Absolut. Men jag vet inte vad det skulle bero på. Jag har inte ont när jag sover. Jag är trött. Visst grubblar jag en hel del. Pengar. Mamma. Arbete. Barn. Det vanliga som alltid snurrar runt i huvudet och försöker placeras på rätt ställe. Men inte så mycket att det ska hålla på flera månader. Kan man tycka.

Om jag ska hitta något positivt. Om jag ska pausa från att hata på världen och alla negativa tankar. Då är det att jag har fyra timmars arbete kvar. Sedan är det ledigt i två veckor. Det är värme. (För värme vet jag knappt hur det känns längre efter flera månader med 47 grader minus.) Det är bad och vattenmelonshakes. Löpning på barmark utan tröja. Sovmorgon. (Ha! Troligt.) Men framför allt så kanske alla tankar får vila lite. Fyra timmar. Det är görbart. 

 

Problem i tvättkön

För ett tag sedan skulle jag tvätta bilen. Få bort salt och smuts och allt möjligt skit som fastnar när man kör. Är dålig på det där. Att ta bilen till tvätten. Så fort det är en bil kö så känns det som en mindre evighet. Tänker att jag kan göra det en annan dag.

Men nu var det dags. Hade egentligen inte bråttom utan jag ställde mig snällt i kö efter en annan bil. När den körde in rullade jag långsamt fram till förstaplatsen. Tänkte att det strax var dags att rulla in och äntligen få en ren bil. Jag skulle bara förbi det där lite jobbiga momentet där jag måste knappa in koden och hoppas att allt fungerar samtidigt som alla i kön bakom tittar på mig.

Den gröna lampan börjar lysa och dörrarna öppnas. Jag startar bilen. Ingenting händer. Testar igen. Ingenting. Paniken är ett faktum och svetten börjar forsa längs ryggen. Det kommer fram folk från bilarna bakom och undrar vad som händer. Panik. PANIK!

Jag får inte igång biljäveln. Öppnar motorhuven av någon anledning. Vet egentligen inte varför. Startkablar. Visst har jag det där bak? Någon säger att de står i kö så jag måste knuffa undan bilen. Nej, shit. Säger du det? Idiot.

Jag har fullständigt panik just nu och har absolut ingen aning om vad jag ska göra. Gör ett sista desperat försök att starta bilen samtidigt som jag slänger i väg en bön. Den startar. Vilken lättnad. Rullar in och tvättar med bilen igång. Vågar inte stänga av den igen.

Topp fem jobbigaste tillfällen i livet. Absolut. Om jag kommer att tvätta bilen fler gånger? Fan heller. Kommer inte att hända.

Bortglömd igen.

Det var det här med att fylla år. Rätt var det är så är det plötsligt dags. Utan att jag egentligen tänkt något på det över huvud taget. Det var otroligt länge sedan jag firade min födelsedag. Jag slutade vilja fylla år för mer en ett halvt liv sedan. Det låter som väldigt länge sedan. Och det är det också. Låt oss vara ärliga. Mer än halva livet är gjort. Jag närmar mig dödsbädden med stormsteg.

Under min födelsedag inser jag också att jag kommer att bli. Om jag inte redan är. Den där personen som sitter på ett fik i ensamhet. Plockar fram ett litet ljus för att stoppa ner det i en muffins. Tänder det och blåser ut det medan personalen står där och tittar. Efter att ha samlat upp tillräckligt med "tycka synd om tankar" så kommer de fram och bjuder på en kaka och säger grattis. Så är det. Så blir det. Jag har sett såna videos.

För även om jag inte bryr mig. Egentligen. Så blir jag varje år så otroligt besviken. Jag får inga grattismeddelanden. Det är ingen som kommer ihåg. Det är ingen som överraskar. Under arbetsdagen glömde jag till och med bort att jag fyllde år. Men så när det kom tillbaka. Så kom även besvikelsen. Precis som förra året. Aldrig känner jag mig så ensam här uppe som när jag fyller år. Kanske är det just det är mest störande. Att jag reagerar såhär. På en sån löjlig liten sak. Jag blir bara arg och irriterad på mig själv.

20 minuter återstår av årets födelsedag. Sen kan jag gå vidare. Kanske får jag några minuters sömn innan jag ska hålla idrottslektion igen. Ensam. Igen. Och avsluta med ett RUS-samtal med chefen. Kanske slår jag på stort och köper mig själv en tårta på vägen hem också. Bara för att. 

Var är tystnaden?

Förra veckan fick jag äntligen sätta mig i bilen och åka de där 18 minuterna till arbetet igen. Det kändes verkligen så. Äntligen. För att sitta två månader hemma i soffan är inte kul. Några dagar. kanske en eller två veckor. Det är rätt nice. Ta det lite lugnt på morgonen. Dricka kaffe i tystnad. Tystnaden. Gud vad jag saknar tystnaden. Det är aldrig tyst numer. Inte någonstans. 

Fem dagar har jag alltså arbetat nu. Inga konstigheter. Mer än att jag är helt slut när jag kommer hem. Tom på energi. Tom i huvudet. Somnar snabbt. Vecka två har startat nu och jag får det lagom roliga nöjet att hålla två idrottslektioner helt själv. En gick bra. En gick mindre bra. Hade behövt en hand till där. Tempot är högt här. Inte många sekunder jag kan stanna till och andas. De där kaffekopparna jag kunde dricka i hyfsat lugn och ro med tvåorna. De är borta. Här hinns det inte med med att andas. Men högt tempo. Det behöver inte alltid vara fel. Dagarna går rätt fort då. Nyss kom jag hit. Om fyra timmar sätter jag mig i bilen och rullar hemåt igen. Och så börjar vi om i morgon.

Det viktigaste är fortfarande att jag inte har ont tänker jag. Nacken känns bra. Ryggen känns bra. Ibland är det nästan så jag glömmer bort det. Idag skulle jag springa i fatt ett barn till matsalen. Vi sprang förbi ett annat klassled. Då hör jag en flicka längt bak. "Matoto" (Ja, det är tydligen det de kallar mig här.) Fast egentligen ska du ju inte springa!"

Det är tur att barnen påminner mig om att ta det lite lugnt i bland. Undrar om de vet vart tystnaden är också.