måndag, april 16, 2018

Byta däckjävlar

Min far gjorde alltid saker själv. Han bad sällan om hjälp. När han gjorde det tog det emot. Jag hyllar honom för det. Jag är nämligen likadan. Och kanske är det inte så konstigt. En sådan sak är det här med däckbyte. Pappa bytte alltid själv. Helt rätt. Så klart. Man ska kunna byta däck. Han lärde oss hur man byter och så har det fortsatt. Vår. Höst. Hela tiden har jag bytt däck själv på min bil.

Varje gång det är dags att byta tänker jag att nu. Den här gången. Kommer allting att fungera som det ska. Bultarna lossnar. Rätt däck hamnar på rätt plats direkt. Allt flyter på riktigt fint och det behöver inte gå fyra timmar av livet innan allt är klart och humöret nere i botten. Varje gång blir det tvärtom. Någonting ska alltid strula. En bultjävel som sitter så hårt så den inte går att rubba. Ett däck hamnar på fel plats och jag får börja om. Det tar en evighet att få upp bilen. Barnen springer runt och stör. Ja. Ni hör själva hur jävla roligt det är.

Så i år. Då åkte däcken in i bilen. Åkte ner till parkeringen vid ICA. Drog kortet. Betalade 250:- Väntade fem minuter. Och så var allt klart. Jag vet hur man byter däck själv. Jag kommer lära mina barn hur man byter däck själv. För det ska man bara kunna. Så är det. Men ibland. Bara ibland. Och kanske just med däck. Så är det fruktansvärt jävla värt det. Hosta upp en billig peng. Spara tid och svordomar. Klart.

För övrigt är våren här nu. Konstigt vore det annars att slänga på sommardäcken. Som jag har längtat. Inte speciellt efter sommardäcken. Utan efter våren. Solen. Värmen. Barmark. Så färdig jag har varit med tidernas längsta vinter.
Och snart börjar en ny skidsäsong...


tisdag, april 10, 2018

Sjukskrivning

Tredje dagen på sjukskrivningen. På ett sätt skönt att inte behöva stressa iväg på morgonen. Att få vara lite själv. Men på ett annat sätt fruktansvärt tråkigt. På eftermiddagen börjar jag prata för mig själv. Säger saker jag gör högt. Jag vet inte varför. Kanske tystnaden blir för påträngande annars.

Jag har aldrig varit sjukskriven tidigare. Kanske är bra det i och för sig. När jag senast opererade hälsenan gjorde jag det kring jul. Då var jag hemma och ledig ändå. Men det var en evighet sedan. När jag var ung och stark. Nu är jag gammal och stel.

Tredje dagen på sjukskrivningen. Fem dagar sedan ingreppet. Jag går inte normalt än. Men det är nära. Lite för mycket vätska kvar i knät för att jag ska kunna börja det helt. Övningarna jag ska göra 4-6 gånger per dag. De gör jag 10-12 gånger per dag. Gick 4000 steg i går. Ska slå det idag. Kanske pressar jag knät lite hårt. Kanske inte.

Börjar med lite promenader den här veckan. Följer vårens framfart. Hänger på gymmet nästa.
Lämnar barn. Ser film. Tränar. Läser. Ser film. Tittar ut genom fönstret. Det är så dagarna ser ut just nu. Tänk om man kunde dra in pengar på det också. Det hade varit något.

Det är tredje dagen på sjukskrivningen. På ett sätt skönt. På ett annat så fruktansvärt jävla tråkigt.




fredag, april 06, 2018

Operation: Menisk

Igår var det äntligen dags. Efter att jag förra sommaren blivit lite ivrig. Sprungit lite för mycket. Lite för långt. Lite för hårt. Ja, jag kan skylla lite på bror eftersom han också stressade upp farten. Men vems fel det än är så lyckades jag springa sönder min menisk.

Då jag inte direkt hade 20.000:- liggandes för att snabbt fixa till det privat så fick jag börja vandra den långa biten. Vårdcentral, remisser, MR, sjukgymnast och vila. Och nu, till slut, efter en ombokning och en inställt tid, så var det äntligen dags att skära upp knät.

Så igår gick jag till sjukhuset. Satte mig i väntrummet och...väntade. Och väntade. Och väntade. Timme in och timme ut. Två timmar senare fick jag komma in och byta om, få lite härligt dropp rakt ner i armen och...vänta. Och vänta. Och vänta. Igen.
Jag tror jag stirrade upp i taket i en evighet. Eller i alla fall tre timmar. Jag fick se andra rulla i väg till operationer och jag fick se dem komma tillbaka. De kom tillbaka så där lagom höga av narkosen. Bakiskänsla på några. Släpande tal på andra. Många gipsade armar.

Så till slut. När salen var tömd på trasiga människor. Då blev det min tur. Sex timmar efter planerad tid. Några sköna andetag i en mask och så...borta. Snark. En bit av menisken plockades bort. Tydligen svår att komma åt. De hittade lite annat i knät också som de fixade till. Bandage på. Och sängen rullades tillbaka.

Vaknar upp. Hungrig som någon som inte ätit på ett halvår. Och iväg hem. Tydligen i någon form av rekordtid enligt sköterskorna.
Nu sitter jag här. Knät upplagt på bordet. Kryckorna vilar bredvid. Ska väl sitta här ett tag nu. Någon vecka. På pappret står det sjukskriven 4-6 veckor. I mitt huvud är det två veckor. Men jag har kanske inte samma läkkött som när jag var 17år. Eller som Ibrakadabra. Även om jag vill tro det.



onsdag, april 04, 2018

Björnstad skapar känslor

De senaste åren har jag läst en hel del böcker. Jag tror det är en del av min verklighetsflykt. Jag tycker om att kunna försvinna in i en annan värld en stund. Vara en annan person. En annan miljö. Det har varit väldigt många deckare. Den ena boken råare än den andra. Morden blir brutalare. Jag vill ha det så. Men så ibland. Då försöker jag vidga mina vyer och slänga in en annan slags bok. Något som kanske kan ge något annat. Ofta blir det något jag bara önskar ska ta slut, men så öppnade jag Björnstad av Fredrik Backman. Fan.

Inte "fan" för att den var dålig. Inte "fan" för att jag önskade att den skulle ta slut. Tvärtom. Utan "fan" vilken resa. Vilken bok. En känslomässig bergochdalbana på 500 sidor. Jag visst inte vart jag skulle ta vägen. Tårar rann. Näven slogs i kudden. Jag var chockad. Rädd. Arg. Ledsen. Och jag var träffad. Förra året skrev jag någonstans att om man bara ska läsa en bok det året, då är det Björnstad som gäller. Hur Backman kan ha ett sånt fantastiskt moget språk. Trots sin unga ålder. Hur kan han träffa så rätt? Ha såna verklighetstrogna böcker. För ja, givetvis har jag köpt och läst varenda en av hans andra böcker också. Och även de är fantastiska. På ett annat sätt.

Sedan kom uppföljaren till Björnstad. Del två. Vi mot er. Jag tänkte att, det här är lugnt nu. Inte kan en uppföljare vara lika magisk och träffsäker som första. Helvete vad fel man kan ha. Jag har inte läst ut den. Inte än. Men oj. Ibland måste jag lägga bort den. Ta en paus. För tårarna rinner. För hjärtat slår för hårt och för snabbt. För jag behöver skrika i en kudde. För så många andra anledningar.

Idag läste jag fram till ett skede där jag inte kunde läsa vidare. Jag ser vad nästa kapitel handlar om. Och jag vill inte mer. Det får inte vara sant. Det får inte hända det jag är rädd för ska hända. Som kan hända. Jag bryter ihop då. Om han gör det. Då faller jag.


lördag, mars 31, 2018

Vasaloppet 2018

När jag var liten åkte jag lite skidor. Ni vet, sådär längs gatan och ner för några kullar för att få lite fart. Kanske någon km över en golfbana i närheten. Det var en hel del snö även i Stockholm på den tiden.

Men sedan växte jag på mig. Åren gick. Och skidor byttes ut mot löparskor. Jag åkte aldrig skidor. Jo, en gång på lärarutbildningen. När jag hämtade upp mig klasskompis i Solna och han var så fruktansvärt bakis så han behövde låna min mammas solglasögon och min lunch för att klara av lektionen.

Men så flyttade jag upp hit. Till vintern. Till norrland. Och en vän här uppe som tre gånger anmält sig till Vasaloppet. Han åkte ingen av de gångerna. Så jag lovade honom lite osmidigt att jag kunde hålla honom sällskap och köra tillsammans. Så vi anmälde oss. Tydligen.

Och så köptes det skidor. Och vi tränade. Mil efter mil. En del korta pass en del långa. Fyra-fem timmar ute i kylan. Platta spår. Backiga spår. Jag kom säkert upp i 35-40 mil. Min vän i minst det dubbla. Nu skulle det bli av. Allt var fixat. Och då kom magsjukan. Sex dagar innan loppet ligger hela familjen och självdör i badrummet. Men jag repar mig. Tre dagar innan står jag upp. Får i mig lite mat och tänker att du jävlar blir det åka av. Dagen innan avfärd kommer ett meddelande från min vän. Han är magsjuk. Fan.

Så där åker jag ensam ner till Mora. Får sällskap av min bror. Vi stiger upp mitt i natten för att ta en buss ut till starten i Sälen. Ut till 28 minusgrader. (Nej, jag överdriver faktiskt inte den här gången!) Och så åker vi. Mil efter mil. Ibland peppar han. Ibland peppar jag. Och så plötsligt är vi i Mora igen. 90km senare. Halvt stelfrusna. Stela som en 98 åring. Hungriga. Trötta. Men lyckliga. Och med den där vanliga klassiska känslan att helvete heller. Jag ska aldrig göra det här igen.

Nu har det gått en månad. Jag har inte rört mina skidor sedan jag gick i mål. Min vän åker fortfarande om kvällarna. Han vill åka loppet nästa år. Och det värsta är. Jag skulle kunna hålla honom sällskap.

En evighet senare

Ha! Jag tog mig in. För ett antal månader sedan knappade jag in ett lösenord och sedan var det bara att sätta igång att låta fingrarna dansa över tangenterna. Men det var då. Nu är nu. Det har tagit mig ett helt avsnitt av "The Flash" för att komma in. Mer än 40 minuter av mitt liv passerade innan jag kunde sätta igång att skriva. En evighet. Hur som helst. Nu är jag inne. Nu kan jag skriva. Vinst för mig.

Jag har huset för mig själv. Vet inte när det hände senast. Men det är magiskt. Men samtidigt så stressande. Vad ska jag göra? I vilken ordning? Vad prioriteras högst? Gå ut i solen? Titta film? Läsa? Sova? Tyvärr inte träna. Det är just det som är anledningen till att jag har huset för mig själv. Påskfirandet åkte utan mig. Mitt enda sällskap är febern. Förhoppningsvis lämnar även det sällskapet mig snart.

Senast jag skrev pratade jag om Prinsens löptävlingar. Om speciella känslor och att jag faktiskt är helt okej inombords efter pappas bortgång. Vill jag tro i alla fall. Men även det var en evighet sedan. Efter de inläggen har det gått en hel höst. En vinter som, ja. Det jäveln hänger visst fortfarande kvar av någon anledning. Men jag har hunnit med att åka ett helt Vasalopp. Bara en sådan sak. Jag har fått en operationstid för att fixa till mitt knä jag sprang sönder i somras. Jag har vabbat onaturligt mycket. Sett galet mycket filmer och hockey. Och jag har haft huset för mig själv. Eller, inte haft. Har.

Så livet har rullat på. Och om nu bara snön kan ta och försvinna. Jag har faktiskt åkt mitt Vasalopp nu. Så skulle livet kunna rulla på med lite positivare humör. Medan jag väntar tror jag att jag ska se ett avsnitt "Flash" till. Eller om jag skulle läsa vidare i Fredrik Backmans fantastiska "Vi mot er". Eller kanske vila en stund. Fast, solen är framme och lite frisk lust vore skön...t. Ni ser. Jag kan inte bestämma mig. Jag får dra lott.

fredag, september 01, 2017

En speciell känsla

Jag vet att de flesta får en speciell känsla av det jag snart ska berätta. Jag vet att känslorna är väldigt olika. Men jag vet också att det krävs en viss erfarenhet. Ett visst liv. Ett visst tankesätt för att få just den känslan jag nyligen fick.

För två veckor sedan ställde sig Prinsen på startlinjen igen. Han skulle springa 500m. Samma lopp som året innan. Han var lika överlycklig när starten gick och han fick springa. Bara den känslan när jag ser hans ansikte lysa upp är fantastisk. Men nu är det inte den jag ska berätta om.
I första backen ner tar han ledningen. Sedan försvinner de in i skogen. Jag försvinner ner till målet.
När barnen börjar komma mot målet ser jag först inte Prinsen. Han kommer först efter en bra stund. Hållandes för sidan. Han har ont. Håll kan jag tänka mig. Han är arg. Förbannat jävla arg. Prinsen ledde. Då sprang han fel.

I bilen hem går det inte att prata med honom. Han ska aldrig mer springa. Aldrig mer tävla. Han är förbannad. Och jag ler. För hur många bilresor hem från tävlingar har inte jag suttit i baksätet. Varit förbannad. Arg. Sagt att jag aldrig mer ska springa.

En vecka går. Och måndagen efter står Prinsen återigen på startlinjen. Samma startlinje. Den här gången med en förlöpare. Han är redo. Redo för revansch. Och starten går. Prinsen står stilla. De andra hinner springa fyra-fem meter innan han tar sats och kör iväg. Jag förstår ingenting. Efter första backen ner. Då är han där framme igen. Med det lyckliga ansiktet.

En minut senare står jag vid målet. Väntar bakom den sista kurvan. Och det är nu. Den där speciella känslan är på väg. Den är inte riktigt där än. Men snart. För runt kurvan kommer Prinsen. Han ligger tvåa. Fortfarande lycklig i hela ansiktet. Han stannar nästan till när han ser mig. Jag ropar åt honom att fortsätta. Ända till målet. Och då borrar han ser huvudet. Hans ansikte ändras och blir lite allvarligare. Prinsen visar sin tävlingsinstinkt. Den han ärv av mig. Och lägger in en spurt. Han flyger förbi ledaren och in i mål. Som etta.

Då kommer den. Känslan. Och även om jag försöker visa och säga att det viktigaste är att det är roligt. Att det inte spelar någon roll om man vinner eller kommer sist. Så är den fantastiska varma känslan där. Min son vann. Min son visade enorm vilja och tävlingsinstinkt. Han vill vinna. Och det känns bra. Så länge jag inte pressar honom att vinna. Så länge jag fortsätter visa och berömma även om han inte skulle vinna. Och jag tror att det kanske krävs en löpare och enorm tävlingsmänniska för att få fram just den där känslan.

Jag är okej.

Jag tänkte att de senaste skrivna meningarna skulle kunna oroa. Eller egentligen inte just orden. Utan det faktum att min historik med psykiska problem och att jag skriver att jag snart inte orkar mer. Jag kan dock meddela att jag är okej. Ja. Så pass okej man kan vara tre månader efter att ens pappa somnat in.

Jag har under den senaste tiden börjat komma tillbaka till livet. Haft semester. Börjat arbeta. Somnat snabbare på kvällarna. Mammas operation har gått bra. Hennes tumör ska vara borta. Sägs det. Orken kommer långsamt tillbaka. Precis som min. Alla anpassar sig till ett liv utan make. Far. Bror.

Förutom en del funderande och en hel del saknad har jag gått igenom dagarna rätt bra. Jag har en förmåga att hålla inne och svälja det mesta i känsloväg. Om det är rätt? Fan heller. Det vet jag. Och kanske blev resultatet av det att jag för någon vecka sedan skrek på Prinsen. Av egentligen ingen anledning alls. Kanske är resultatet av allt som hänt att jag efter det bröt ihop. Att jag låg i fosterställning. Hyperventilerade. Grät. Varenda muskel stenhård. Kanske kom någonting ut. Kanske lyfte jag en aning på ventilen. Hur som kände jag skam och misslyckande efter känsloyttrandet. Svalde igen Och gick vidare.

Nu vet du i alla fall att jag är okej. Att livet rullar vidare. Nu vet du. Du kanske enda människa som läser det här. Att dagar kommer och dagar går. Och för varje dag som går så blir alla nattresor till huvudstaden lite blekare. Nu vet du. Att tankarna blir allt ljusare.





fredag, juni 16, 2017

Sov gott pappa

För tre veckor sedan stod jag på Ica med Flickan från landet i norr. Skulle handla lunch och åka upp till stugan för att ha fixar helg med alla andra. Arbetskläderna på. Plötsligt ringer telefonen. Och det är det där samtalet jag väntat på. Samtalet jag visste skulle komma men som jag önskade aldrig skulle bli av.

Två timmar efter samtalet på Ica satt jag på ett flygplan på väg ner till Stockholm. Ner till pappa. Till mamma. Det var bråttom. Väldigt bråttom. Upphämtad på Arlanda av bror. I 180 iväg till förorten. I en bil som gick på ångor. Sladda in på Löwenströmska och en av de snabbare intervallerna in till rummet.

Väl inne. Väl med handen i pappas. Blir mycket oklart och klart på samma gång. Det är nu det ska ske. Det är nu han ska somna för sista gången. Jag minns tårar. Jag minns att hans andning blev så mycket lugnare när vi kom dit. När hela familjen var samlad.

Det dök upp minnen i huvudet där vid sängkanten. Alla resor över världen vi fått göra med honom. Allt vi har fått uppleva och allt vi har fått vara med om. Alla gånger han kommit med goda råd. Ställt upp. Skjutsat och stått på läktaren och hejat fram oss där vi sprungit. Runt runt runt. Varv efter varv. Tröstat när det gått dåligt. Gratulerat när det gått bra.
Han var hård men väldigt rättvis och klok när han lärde mig om ekonomi. Lät mig inte få något gratis men ställde alltid upp.
Jag mindes hans fruktansvärt torra men samtidigt roliga försök till att skämta. Jag mindes alla utflykter och promenader. Hela barndomen och uppväxten blev plötsligt så klar.

Någon timme senare tog luften i hans lungor slut. Likaså mina torra kinder och sammanbitna ansikte. Allt brast. Allt verkligen brast. För oss alla. Och trots denna hemska stund har jag aldrig känt mig så nära min bror. Så nära min mamma. Så nära min familj.
Hur hemskt det än är så försöker jag se det på andra sätt. Han behöver inte kämpa mer nu. Jag såg hur han led av att vara så svag och inte klara av någonting på egen hand.
Mamma behöver inte kämpa mer. Hon var på väg att brytas ner totalt. Vi alla behöver inte hoppas längre. Hoppas på något som vi ändå visste aldrig skulle ske.

Nu har det alltså snart gått tre veckor sedan den där hemska kvällen. Under de tre veckorna har jag tänkt så mycket. Jag har arbetat men inte varit närvarande. Jag har lekt och skrattat med mina barn. Men jag har inte varit närvarande. Jag har tränat. För att tänka ännu mer. Jag har bitit ihop och återfått mitt sammanbitna ansiktsuttryck. Jag saknar honom så mycket. Sov gott pappa.