Just nu är det så många punkter i livet som inte är i balans. Arbetet. Fy fan. Inte så att jag vaknar med ångest. men jag har verkligen ingen glädje i att gå till arbetet just nu. Det känns som att allt jag gör blir bara fel. Sämre än sämst. det är lite där jag ligger just nu. Rent pedagogiskt.
Samtidigt studsar min mor in och ut på sjukhuset. Mer in än ut egentligen. Och det är nog bra det med tanke på skicket hon är i. Känslan är verkligen att det är väldigt lite tid kvar. Bilen är tankad och jag står standby att åka ner till storstaden för ett sista adjö. Ibland. Är det inte bäst att bo 63 mil i från.
Då kan man tycka att det är extra viktigt att få rensa huvudet. Att få springa av sig. Komma ut och låta det vara tomt i huvudet. Bara för en liten stund. Som någon svarade på frågan om vad man tänker när man springer. Ingenting. Det är den enda gången jag får vila huvudet och verkligen inte tänka alls. Men då tyckte samtidigt min baksida, min hamstring. Att den skulle gå sönder. Så det blir inte mycket till löpning alls. det blir inget av att rensa huvudet. Få vila tankarna. utan de får snällt snurra. Dag som natt. Så får vi se hur jävla bra det kommer att gå.
För just nu är jag slut. Helt slut fysiskt. Helt slut psykiskt. Jag antar att de både hänger ihop. Men jag stiger upp på morgonen. Det finns liksom inget alternativ. Jag gör det jag ska på arbetet. Inte direkt med ett leende. Och jag försöker ta en promenad i stället för att springa. Så får vi hoppas allt tunneln snart tar slut. I dag är det bara tisdag. Det är lång väg till helg. En helg som kanske kan innebära lite vila i alla fall. Den senaste helgen var det funktionärsarbete hela dagarna. Det tar också på krafterna.
Nu har jag fått ur mig några ord i alla fall. Skönt det. Ska testa springa en kort runda i kväll. I ösregnet. Kanske får huvudet vila några minuter där. Så orkar jag stiga upp på onsdag också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar