Ekomomi

Ekonomin börjar se ljus ut här i stugan. Jag vet inte vad det är som har gjort det. Men det finns en riktigt behaglig summa kvar på kontot. Och om åtta dagar kommer det lite till. Det kan bli en bra sommar. Utan att vi måste vända på varenda krona.

I stället tittar vi till lägenheten. Vad som behöver göras innan en försäljning. Och så står vi där i hallen och inser att det är en hel del. Men vi kanske ska vara realistiska också. Att byta ut hela köket kanske inte passar sig. Det kanske blir onödigt. Och så bra ekonomin är inte så fantastiskt. När allt kommer omkring.

I stället tittar vi upp i taket. Ser hur det behöver slipas och målas om. Och hela vardagsrummet för den delen. Det skulle göra mycket. Och för att underlätta för de som ska köpa lägenheten för flera miljoner. (Hm.) Så kanske vi ska köra på vitt.

Det får bli prioriteten. Men det är en sak som stoppar det hela just nu. Och det är den franska silverpärlan. Bilen där ute på gatan som blänker i solskenet. Snart ska han in på service. Och besiktning. Så vi får avvakta där. Vad det kommer att kosta. Och vad männen i overallerna säger. Jag tror inte det är några större fel på bilen. Men man vet aldrig. Plötsligt dyker det upp något och tusenlapparna flyger all världens väg.

Men det känns bra ändå. Vi är beredda. Och får dessutom lite hjälp med låga räntor och omlagda lånbindningstider. Perfekt tajming. Igen. Så vi håller tummarna. Och väntar på att en målare står här i vardagsrummet och skapar.

Väntan. Längtan. Drömmar.

Jag sitter i soffan och tittar på hockey. Danmark mot Ryssland. Borde vara avgjort vid det här laget. Men det är det inte. Men jag inser efter en stund att tankarna inte alls är på hockeyn. Det har de inte varit på ett tag nu. Tankarna ligger på framtiden. På längtan. På väntan.

För en stund sedan satt vi båda här. Flickan från landet i norr och jag. Vi pratade framtid och insåg att det var en evighet kvar. I alla fall till den framtiden vi väntar på. Nu ligger framtiden runt hörnet. Men det känns ändå som en evighet.

Vi letar efter arbete. Vi tittar på hus. Och så sneglar vi lite halvt i smyg på de där söta små babykläderna. Och viljan lyser nog runt om oss. Tiden går inte tillräckligt snabbt helt enkelt.

Om det bara skulle ordna sig med ett arbete. Att kontakter ska höra av sig. Att det jag sökt skickar ett anställningsbevis. Men det är kanske inte så lätt.
Men om, bara om, det skulle vara så. Så skulle husjakten trappas upp ordentligt. Den skulle bli enorm helt enkelt. Och plötsligt, så står vi kanske där med ett par nyklar i handen och ett påskrivet kontrakt framför näsan. Och givetvis med ett härligt lån också.

Så låt oss tänka att vi står där. Och utav bara farten. Så växer Flickan från landet i norr's mage. Något kopiöst. Och det sparkas där inifrån. Någon vill komma ut och berika världen. Berika våra liv.

Men nu var det visst inte riktigt så. Inte ännu. I stället svär vi långa rader över att framtiden ligger så förbannat långt borta. Att trots att den ligger alldeles runt hörnet så ligger den jävligt långt borta. Det tycker vi inte om. Inte alls. Undertiden får vi hålla koll på arbetsförmedlingens sida. Höra med våra kontakter. Och hoppas på att rätt arbete ska dyka upp. För det är där vi måste börja. Tyvärr. Och som tur är.

Minuterna rinner iväg. Allt för långsamt. Och de ända som verkar nöjda med det är Danmark. Chansen finns fortfarande till vändning. Men det börjar se mörkt ut.

Fulla maj

Efter en vinter där benmärgen i stort sätt varit frusen dygnet runt så kändes det smått overkligt igår. Solen stekte på fint och kroppen var varm. Grillen var tänd och benen slitna. Precis som det ska vara.

Nu när veckan går mot sitt slut så har jag 115km i benen. Löpning varje dag. Och det känns bra. Förbannat bra! Benen och kroppen är slitna, men det är ändå på ett positivt sätt. Tids nog vänder det. Och då kommer det springas snabbt.

Det är tur att jag har löpningen nu. Och att den fungerar. Det gör att jag får bort alla tankar kring arbetet. Det är så mycket som pågår där just nu så det behövs kopplas bort. Chefen ska sluta och det ska in någon ny. Undertiden ska hösten planeras och arbetsuppgifter delas upp.

Samtalen fortsätter. Dessa lagom roliga samtal. Fyra är gjorda. Två är kvar. Två kvar, till frihet och lättnad. Och sen bara någon vecka innan sommaren är här på riktigt och alla börjar slappna av.

Men innan det är dags att slappna av finns det mycket kvar att göra. Konstigt att det alltid blir så här i maj. Men jag antar att det bara är så. Att det är likadant överallt. I alla stugor. I alla hus. Och det spelar egentligen ingen som helst roll hur man gör. Hur mycket man förbereder sig. Det blir alltid fullt och trångt i maj. Men förhoppningsvis skiner solen på oss lite mer och oftare nu. Då brukar det bli lite lättare. Att även klara av de där tyngre sakerna.

På rätt väg

Senaste veckan har jag börjat ändra tillbaka mitt arbetssätt. Ändra tillbaka det till det ursprungliga. Till det sättet som jag tyckte var betydligt bättre. Jag har varit med i barnens lekar mycket mer. Både med de på min avdelning. Samt de mindre och äldre barnen ute på gården.

Dessutom har jag försökt hålla mig undan allt det där gnällandet och tjafsandet som ständigt pågår mellan kollegor. Påpekande mot föräldrar som inte sköter allt perfekt. Klagande på sitt eget liv och på andra liv. Och på varandra. den där ständiga avundsjukan och orättvisan.

Jag sköter mitt i stället. Försöker ta min del som förskollärare på avdelningen. Dra igång lite mer pedagogisk verksamhet. Just nu är våren i full gång. Vitsippor har vi plockat och tagit in. Satt dem i vatten med karamellfärg och sett förändringen. I veckan ska vi ta fram färger och måla. Klippa egna blommor och klistra. Få upp saker på väggarna så det tydligt syn att vi ändå har bra mycket mer pedagogisk verksamhet än att kissa och städa.

Och det känns bra. Faktiskt. Dagarna går lite lättare och det känns lite bättre när jag till slut slår igen ytterdörren och påbörjar resan hem. Jag är på helt rätt väg nu. Det känns. Och det blir ännu lättare nu när solen börjar värma oss alla med sina strålar. Och har jag tur. Så kanske jag får med mig någon på min resa.

Jag blir bättre. Tydligen.

Benen värker. Kroppen värker. Men det känns ändå helt okej. Jag är inte sjuk. Inte ens är någon sjukdom påväg eller i från mig. Vad jag vet. Jag har precis avslutat veckans långpass och malt 24km på strax under två timmar. Först 10km ute i skogen. Sedan snabbt in på gymet och 11km på bandet. För att sedan. Väldigt plågsamt. Ta mig hem 3km. Men det är en bra start på veckan. Och inte ens några känningar i det låret jag haft förra veckan.

På arbetet är samtalen igång. De där vidriga utvecklingssamtalen. Men det är något som skiljer från tidigare år. Jag ligger inte i fosterställning kvällen innan. Jag har inte handsvett och är torr i mun. Utan det känns helt okej. Kanske kan man tror att jag inte bryr mig lika mycket. Men så är det inte. Jag är förberedd. Precis som förr. Jag kan allt om barnen jag ska prata om. Deras utveckling och deras vardag på förskolan.

Än så länge har jag haft tre samtal. Tre kvar att göra. Och pratandet har gått bra. Riktigt bra. Jag är inte en person som sätter mig ner och småpratar med föräldrarna. Utan går rakt på sak. Jag vet inte vad föräldrarna uppskattar mest. Men det är så jag gör i alla fall.

I morgon är det dags för samtal nummer fyra. Och visst ska jag fixa det också. Och efter arbetet är det dags att dra på sig de där lagom doftande träningskläderna för att mala backar igen. Sex gånger upp och ner för en 250m lång backe. Tills mjölksyran sprutar ur öronen. Jag vet inte vad som är värst. Samtalen eller backen. Men tydligen gör båda att jag blir bättre. Bättre. På olika saker.