En extra vindpust ner för backen

Ändå sedan mitt samtal med chefen. Har jag haft den där extra vindpusten i ryggen igen. Saker har gått min väg. Och det har höjt självförtroendet en del. Inte minst på arbetet.

Igår tog jag med mig fem killar till skogen. Vi hade med oss trehjulingar. Och vi skulle köra lite i backarna. Så de inte kör ner alla småbarn på gården.
Nästan två timmar senare. Hade vi kört i varenda backe i hela spåret. Flera gånger. Och de märkte inte ens att det hade börjar regna. Skratten ekade i skogsbrynet.

Idag. På förmiddagen. Tog jag med mig elva stycken damer. På cyklar. Några cyklade i de små backarna. De flesta fastnade vid ett par gungor. Därifrån ekade melodifestivalssånger. Men roligt. Det hade de.

Senare. På eftermiddagen. Rullade jag i väg med männen igen. Den här gången hade jag en egen trehjuling med mig. När vi körde ut genom grinden. Hörde jag en pojke säga: "Ohh, vilken härlig dag!"
Jag var med på deras race nerför backen. Full fart ner. Full fart upp. Ner igen. De hade väldigt roligt. Likaså jag. Trots nerkörningar i diken. Utprejad till höger. Och till vänster. På stenar.
Förlorar man barnsligheten. Tar skratten slut. Då är man körd. Ordentligt.

Av chefen har jag fått en massa ansvar. Jag ska ta fram nya skåp och saker. Som ska in på våran avdelning. Saker måste vara mera synliga för barnen. Och jag ska ta fram och beställa. Efter godkännande av henne. Jag presenterade redan idag mina förslag. Hon tyckte det såg bra ut. Och skulle kolla upp priser.
Undertiden. Flyttade vi runt lite. Förnyade lite. Med gamla saker.

Sist. Innan jag skulle gå hem. Då kom två mammor. De skulle hämta sin dotter. Och sin son. Vi pratade lite om dagen. Om skolan de ska börja. Den ena mamman säger "Alltså, den här killen, kommer jag sakna väldigt mycket! Han är otrolig."
Den andra mamman höll med.
Jag förstod inte riktigt vad hon menade.
"Men, det räcker att du är den du är. Att du är närvarande. Det gör så mycket."
Sedan började de diskutera att jag skulle bli lärare. Och följa med deras barn till skolan. Deras barn ska börja olika skolor. Så. Ni förstår hur deras argumenterande blev.

Hm. Jaha. Jag antar att jag ska ta det som ett gott betyg. Jag har tagit för mig mer sedan mitt samtal. Och min kollega. Har varit lite mera osynlig. Kanske har hon redan. I huvudet. Bytt avdelning. Kanske känner hon att jag har koll på allt. Men. Det känns rätt bra.
Det kanske kan gå vägen. Jag kanske kan vara avdelningsansvarig ändå.

Frågan är. Om jag även kan vara det utan den extra vindpusten i ryggen.

Uppskjutet avslut

För några timmar sedan. Skrev jag ett inlägg. Om att min aktiva löparkarriär var över. Att allt jagande efter läkare knäckt mig. Och att jag ställer skorna på hyllan. Jag orkade helt enkelt inte mera.

Jag skulle gå ut. För att rensa huvudet. Det blev ett löppass. 4 km (16.42.87). Kändes skönt att springa. Benen kändes pigga. Lungorna kändes bra. Det fanns en slags rytm i stegen. I hela löpningen.
Knät kändes inte speciellt mycket. Sådär lite som det gjort de senaste veckorna. Inte bra. Men lite. Efter passet var det hård styrka. Pulsen var hög. Svetten rann. Precis som det ska vara.

När sista övningen var klar. Och stretchingen precis var klar. Ringde telefonen. Det var en ortoped. Jag hade skickat iväg ett sista desperat mail till henne. För att slippa remiss. Och för att få en tid snabbt.
Och efter att förklarat min skada. Tidigare behandlingar. Och diverse annat. Fick jag en tid på torsdag. Utan remiss.
Avslutandet av karriären. Kanske skjuts upp. På torsdag får jag svar på det.

Kanske finns det någon poäng med korset som hänger i läderremmen kring min hals. I såna här ögonblick. Vill jag tro det.

Med minsta möjliga marginal.

Tillbaka på arbetet idag. Kändes helt okej. Den värsta stressen har lagt sig. men absolut inte allt. Fortfarande en hel del att ordna. På torsdag. Ska jag ha mitt sista samtal. Ett sista avslutningssamtal. Och det känns inte så farligt.
Förra året. Hade jag mer eller mindre panik inför varje samtal. I år. Har det känts lugnare. Det är bra. Kanske är det rutinen. Eller att jag känner föräldrarna lite bättre. Jag vet inte. Men skönt är det.

I torsdags. När jag var upp i norr. Var det Svenska Cupen i friidrott. Den där tävlingen. Som jag skulle ha varit med på. på 800m. Men jag inte kunde med mitt knä. Vilket gjorde att jag kände mig som en svikare.
Vi förlorade. Väsby åkte ur finrummet. Och det var med minsta möjliga marginal. Vi hade samma poäng som Västerås. Men de hade två grensegrar. Vi hade bara en. Det var bittert.

Om jag nu kan vara med. Och får vara med, nästa år. Blir det lättare motstånd. Kanske är bra det. För min del. Vi ska tillbaka. Snabbt. Så enkelt är det.

Veckans lista v.21

Positivt just nu:

- Pablo Francisco

Vilken show han ger. Garanterat skratt. Varje gång.

- Flickan från landet i norr

Hon blir bara underbarare. Tiden med henne. Den är bäst.

- Regroup!

Ibland måste man bara skaka av sig en del saker. Och gå vidare. Det är viktigt att kunna göra det.
- Dogge

"Knäcka nötter...". "Cykel på köpet." Ha! Oslagbart.

- Kärlek
Att få och att ge. Härligt.

Negativt just nu:

- Onödiga diskussioner

Måste allting diskuteras? Kan inte en del saker bara få vara. Lägg ner och gå vidare.
- Skolmat
Variationen är inte den bästa. Inte kvalitén heller. Inte ens nära.

- Tillgjord vuxenhet

Det är bara löjligt. Och inte speciellt trovärdigt. Jag röstar på fortsatt barnslighet när man har möjlighet!

- Avsked

En tår faller från min kind...

- Överkörda djur
Det är sorligt att se dem ligga där. Överkörda. Längs vägarna.

63 miljävlar fel

Då var det dags igen. Att komma tillbaka till tomheten. Ensamheten. En runda till upp till Flickan från landet i norr och tillbaka är avklarad. Tyvärr.

Att det kan kännas så bra. Att man kan tycka om någon så mycket. Att man kan trivas så bra. Det. Det är nyheter för mig.
Den här flickan. Hon från landet i norr. Är helt makalös. Så kärleksfull. Så förstående. Så fin. Så rolig. Och så underbar.

Så det är inte med högt huvud jag sätter mig i bilen för att åka de 63 miljävlarna hem. Det är inte lika tungt att säga hejdå varje gång. Det blir tyngre. Tuffare och tuffare. Viljan att stanna kvar blir starkare och starkare.

Men idag alltså. Efter tre härliga dagar. Med kakor. Brännboll. Besök. Middagar. Duschar. Hit&runs. Bio. Och mycket annat roligt. Blir jag tvungen att åka hem. Ensam.

Det är inte bara att jag trivs så bra i hennes sällskap. Vi har så fruktansvärt roligt ihop också. Och det är viktigt. Tycker jag.

I alla fall. Nu är jag hemma. I en tom lägenhet. Tystnaden gör sig till känna. Och jag känner att lite sömn borde vara gott inför arbetsdagen i morgon. Det har inte blivit så mycket av den varan i helgen.
I morgon. Ska jag ta tag i knät. Det måste fixas nu. Allt för lång tid har gott. Och min sjukgymnast får se sig besegrad. Jag måste vidare. Till någon som kan hjälpa mig. Nu. Nyss.

En dag i norr

Ja. Nu sitter jag här. Hemma hos Flickan från landet i norr. Den underbara. Klockan är inte speciellt mycket. Och jag känner hur suget för kaffe ökar för varje tangent jag trycker. Undrar om det går att göra något åt det suget? Jag måste komma upp det.

Flickan från landet i norr. Hon lämnade mig i morse. Men bara för ett tag. Hon var tvungen att arbeta. Så min plan blev att utnyttja dagen till fullo. Sova. Sova och, rulla över till soffan.
Men. Mina planer brukar sällan bli som de var tänkta. Inte heller den här gången. Jag sov inget mer. Jag gick upp. Tog på mig träningskläderna. De svarta gymnastikskorna. Och stack ut på ett löppass. I regnet. Längs vattnet.
Det kändes sådär. Mitt knä. Vill inte bli helt okej. Lite ömhet kändes idag. Vid belastningstillfället i stegen.

Och nu sitter jag här. Och tänker på bilresan upp i går. Hur mycket saker man hinner tänka på under sju timmar bakom ratten. Ha! Exempelvis. Alla ortsnamn. Vem kommer på dem egentligen? Det finns många sjuka namn där ute i Sverige.

Eller. Alla skyltar. Som "varning för älgar" skylten. Vem har målat älgen? Han/hon måste vara känd. Många tankar hinner det bli.

Nu. Är mina tankar på mat. Det kurrar ordentligt i magen. Och suget efter kaffet. Ja. Det måste stillas. Efter det. Får jag se vad jag kan hitta på. Film? Dangerous Minds. den är bra. Det är en sån film som på något sätt. Kommer innanför skinnet på mig. Den tar.
Det ligger en H&M katalog på bordet framför mig. Det måste genomsökas.
Men först av allt. Kaffe. Mat.

Jag är en svikare

Jag har inte varit på topp idag. Jag har känt mig som en svikare. Som en sämre människa helt enkelt.

Efter träningslägret i Monte Gordo, Portugal. Blev jag uttagen i Svenska Cupen laget. På 800 meter. Tävlingen ska gå på torsdag.
Svenska Cupen är en tävling mellan olika klubbar. Där alla friidrottsgrenar är med. Väsby. Som jag tävlar för. Är med i högsta divisionen. Så bra är vi. Tydligen.

Men. Mitt knä. Som är på bättringsvägen. Men ändå en bra bit i från helt bra. Känner sig inte direkt redo för ett maxlopp. Inte ens nära. Så jag har kastat in handduken. Jag har avsagt mig min plats i laget. Och det känns bittert. Jag känner att jag sviker laget lite. Och klubben.
Det finns bara två stycken lång- och medeldistansare i klubben. Och det är min bror. Och jag.

Min bror. Han ska ta hand om 3000m Hinder. Alltså finns det inte direkt någon som kan ersätta mig på 800m.
Tilläggas ska också. Att det finns vissa tidsgränser. Som måste klaras för att man ska få poäng i grenen. Så vem som helst kan inte ställa upp.

Det var nästan samma visa förra året. Då hade jag problem med vaderna. Men jag ställde mig på startlinjen till slut. Eftersom det inte fanns någon ersättare då heller. Jag behövde då bara starta. Men jag sprang ett helt varv. Och låg med i täten. Sedan bröt jag. För att inte förstöra vaderna helt. Igen.

Men nu kan jag inte ens ställa upp. Besvikelsen är enorm. Jag vill så gärna. Men jag får leva med att jag sviker dem. Och hoppas. Att jag får ta revansch nästa år. För det ska jag. Fan vad jag ska ta revansch!

Omänskligt tidigt

Igår hade jag mitt samtal med chefen. Det gick nog bra. Hon radade upp en mängd saker som jag var så bra på. Saker som jag inte visste om. Föräldrakontakt. Initiativ. Ansvar. Barnkontakt. Formuleringar. Dagbok. Ja. Och på den vägen fortsatte det.
Jag hade utvecklats mycket det senaste året. Ansåg hon.

Konflikthanteringen. Det är egentligen det enda jag ska arbeta mer med. Det har jag alltid haft svårt för. Så det var inget oväntat. Ibland känner jag mig maktlös. Ibland. Orkar man helt enkelt inte lösa alla konflikter.

I höst. Kommer jag att bli ansvarig för min avdelning. Jag är den som går 100% där. Jag är den som är utbildad. Det kommer att bli mycket ansvar. Initiativ. Och antagligen krävande. 18 barn. En heltid. Oj.

Men det är i höst. Nu är det fortfarande vår. Och det finns saker att tänka på nu också. En hel del kvar på våran lista. En hel del plingande i klockan kvar. Men också. En hel del plingande är gjort.

Igår cyklade jag ner till vallen efter arbetet. Efter stängningen. För att träna. Lugna 3km (15.13.55). Barfota på gräsmattan. Knät känns okej. Men inte alls bra. Två 7km pass i helgen. (30.35.16 och 30.42.48).

När jag cyklade hem. Hörde jag plötsligt en röst bakom mig. "Det är jävligt irriterande..."
Jag tog ur mina hörlurar och såg en äldre herre komma cyklandes bredvid mig. Han såg proffsig ut. Han upprepade det han sade: "Det är jävligt irriterande att se din rygg hela tiden". Han skrattade och förklarade att han legat efter mig en bra bit. Men nu var han förbi. Nu var det min tur att se hans rygg. Jag svarade. Och skrattade. Han skrattade. Och cyklade iväg.

Snart ska jag upp på silvercykeln igen. Och rulla ner för berget. Denna omänskligt tidiga dag. Morgon. 05.24. Världen. Gå och lägg er igen. Det är fortfarande natt.

Veckans lista v.20

Positivt just nu:

- Glenns BK
Serieledare i div 5. De kör över allt just nu.
- Inför...
Att se fram emot saker. Inför. Fotbolls VM. Friidrotts EM. Semester. Flytt.
- Miracle
Riktigt bra film faktiskt. Inspirerande. Som någon skulle ha sagt.

- Carola
Hon var nog trots allt bäst igår. Att Lordi vann. Det är bara skrattretande och ett hån. Mot hela schlagervärlden.
- Tre kronor

Imponerande seger över Kanada igår. Och inte helt omöjligt. Att det blir ett till guld till samlingen i kväll.

Negativt just nu:

- 290:-/månaden
Till fack och A-kassa. Det känns som det mest meningslösa i hela livet.

- Reklam

Reklam är jobbigt i vanliga fall. Men reklamen som är mitt i hockeymatcherna. Den är bara löjlig och irriterande.
- San José Sharks
Fyra raka förluster. Utslagna. Hm. Vad hände?
- Knäjäveln
Frustrationen börjar bli enorm nu. Kanske dags för en lättare röntgen?

- Min mp3-spelare

Den laddar ur snabbare än jag hinner säga Remsjäveln.

När tiden vill i fatt

På morgondagens lista. Hade jag planerat att ha med Tid. Men jag kunde inte komma fram till på vilken del av listan det skulle stå. Negativt? Positivt? Jag antar att det skulle kunna bli en blandning.

Jag vill att tiden ska gå. Den ska rulla på framåt. Då får jag åka till Flickan från landet i norr. Då kan hon komma hit. Länge. Mitt knä kanske läker. Fotbolls VM. Friidrotts EM. Och vårstressen på jobbet tar slut. Semestertiden infinner sig.

Samtidigt. Knät kanske inte läker. De äldsta barnen försvinner och börjar nya äventyr. På skolan. Jag får en ny kollega. Kylan närmar sig. Så tiden behöver inte gå så fort. Då får jag njuta av det som är. Lite längre.

Så. Kanske ska inte tiden gå snabbare. Kanske ska man inte behöva skynda på. Det som egentligen inte behöver skyndas på. Det är bra att få längta efter saker. Det är en skön känsla att ha fina saker framför sig. Jag har en hel del saker jag längtar efter. Och jag har en del saker. Som jag trivs rätt bra med. Just nu.
Veckorna och dagarna får fortsätta gå som de gör. Timmarna. Minuterna. Sekunderna. Och jag. Försöker följa med.

Papper i nosen

Idag var min kollega på kurs. Fågelkurs. Vilket resulterade i att jag var ensam större delen av dagen på min avdelning.
Det är fredag. Det brukar vara lugnt. Ha! Jo. Visst. Inte idag. Så klart. Jag hade 16 barn idag. Och ingen gick hem tidigt. Tack för den.
Till mellis skickade jag över några till småbarnsavdelningen.
Och för att ha lite mera koll på resterande. Öppnade jag affär.

Jag gav alla barn en papperslapp med en siffra på. Jag satte mig bakom matvagnen. Sedan ropade jag upp. Ett! Två! Tre! o.s.v. Och i turordning fick de komma fram till vagnen.
De fick beställa vad de ville ha. Och sedan gå och sätta sig. De tyckte det var roligt. Och jag hade bra kontroll på det hela.
Tur att man kan vara pedagogisk ibland i alla fall.

Ett barn. Han ville stoppa papper i näsan. Jag berättade sansat för honom att han inte skulle göra det. Det kunde fastna. Han tittade på mig.
Jag gick iväg. Gick till köket för att hämta mjölk.
När jag kom tillbaka satt den lilla pojken och storgrät.
Jag frågade vad som hade hänt.
Han fick fram. Mellan tårarna och skriken. Att det satt fast papper i näsan.

Jag suckade. Jag ville bara skratta åt honom. Och säga att han fick skylla sig själv. Jag hade sagt till honom. Men. Så kan man visst inte göra.
Han fick snyta ut det. Och han fortsatte gråta. Medan jag försökte förklara. Varför han inte skulle gjort det.
Pucko.
Han är 4,5 år. Men ändå. Pucko.

Nu har fredagströttheten slagit in. Efter att ha intagit två stora portioner. Broccoli. Lax. Vitlökskroketter. 35 km cykling. Och ett kort löppass. Det känns. Ögonen svider lite. Och sängen ser väldigt skön ut. Jag ska försöka rulla in i duschen först. Och kanske inta en skön ställning i soffan. För att slappna av.
Jag kan vara nöjd. Med dagen. Och med Henry. Han satte sin signatur på kontraktet. Fyra år. Fyra härliga år till. I Arsenal. Viktigt.
Res dig. Knäböj inte för mig Henry. Jag. Faller på knä. För dig.

Det regnar här i Stockholm idag

Självklart ska det regna i dag. Och det har regnat hela natten. Den där skogsvägen. Som låg så fint i skolskenet igår. Kommer att vara dyrblöt idag. Och eftersom jag är så fruktansvärt häftig. Så har jag ingen stänkskärm på min silvercykel.
Jag kommer att bli blöt. Och smutsig. Kanske hittar jag några överdragsbyxor någonstans innan jag rullar i väg ner för berget?

Jag har inte sovit bra i natt. Har lite. Eller. En jävla massa att fundera på. Jag planerar i alla tillstånd. När jag arbetar planerar jag. När jag tittar på TV planerar jag. När jag cyklar på silvercykeln planerar jag. När jag ska sova planerar jag. Och jag börjar misstänka. Att jag planerar även när jag sover. Det kanske är därför jag så sällan drömmer. Och om jag drömmer. Så är det inte den roliga sorten.

I natt har jag vaknat till och från. Som vanligt. Jag hade svårt att somna. Det blev lite tomt i går kväll. Efter Arsenals förlust. Den sved. Det var så nära. Och jag tycker de var värda vinsten. Självklart. Grattis Kung Henrik. Men ändå. Arsenal hade mycket väl kunnat få ta hem den där pokalen. Och de borde ha gjort det. Faktiskt.

Kanske ska jag börja gräva efter några överdragsbyxor nu. Kanske ska jag bara skita i det och inse att jag kommer att bli blöt i vilket fall som helst. Med överdragsbyxorna. Försenar jag bara processen. Så det är vilket som.
Silvercykeln. Den rullar snart ner för berget.
God morgon.

Ja det var en dag i skogen

Värmen. Det fina vädret. Har varit här ett tag nu. Och det känns som att sommaren ändå inte är allt för långt i från oss. Det känns bra. Verkligen.
Det har också gjort att jag bytt ut mitt busskort. Mitt röda kort. Till en cykel. En silvrig.
Det går snabbare att cykla. Än att åka buss. Tåg. Buss.
Och det går inte att klaga på vägen. Jag cyklar längs vattnet. Nästan hela vägen från mig till mitt arbete. Längs grusvägar. Längs vägar genom skogen. Totalt är det 11 km.

Annars har det varit mycket senaste tiden. Mycket möten. Mycket saker att göra färdigt. Planera. Analysera och dokumentera. Men vi kör på.
Idag var vi ute med Mullegruppen. Vi gick till våran skog. Men min kollega S och jag bytte plötsligt färdriktning. Vi gick rakt in i skogen. Bland granar och blåbärsris. Vi hittade ett hängande träd. Jag hoppade upp och böjde ner det. Barnen hängde sig fast i det. Och där lekte vi ett tag.

Vi traskade vidare. Då kom vi till ett berg. Dags för bergskättring. Lagom farligt. Men alla vågade prova. Och alla klarade det. Det var modigt gjort.
Vi kom upp för hela berget och satte oss för att äta lite frukt. Och klättra i träd.

På vägen hem träffade vi på ett omkullvält träd. Det blev en ypperlig. Nästan enastående balansväg. Fyra-fem meter upp var toppen. En del gick en bit. En del gick längre. Någon tittade på.

Vi har arbetat en hel del med mod i vår. Det märks på barnen. Framförallt flickorna. de vågar. Prova och utföra. Det tycker vi är bra. Viktigt.

Vi var tvugna att ringa till våra kollegor. Och säga att vi blir sena. Totalt var vi ute i tre timmar i skogen. Inga konflikter. Inget gnäll. Precis som det ska vara.

Det kommer att bli tråkigt att släppa i väg dessa barn till skolan. Nu när de börjar arta sig så bra. Och att få ny kollega. Att bli av med denna S. Nej. Det är inte längre lika roligt. Vi har så kul ihop på avdelningen. Vi hittar på så otroligt mycket saker. Så mycket roligt. Och vi skrattar. Så mycket som vi skrattar och håller på inne på våran avdelning. Det gör ingen annan på mitt arbete. Det kommer att bli trist att ändra om allting. Det kommer det.

Ja. Nu börjar det närma sig. Avsparken. Den stora finalen. Arsenal. Barcelona. Barcelona. Arsenal. Jag tror att det är mera öppet än man kan tro.
Jag hoppas på Arsenal. Det skulle vara fruktansvärt roligt. I vilket fall som helst. En bra match. Det kommer det nog att bli.

Ringa klocka. Ring.

Punkterna blir färre och färre. För varje dag som går. Suddas punkter bort. Punkter. Från listan min kollega och jag satte ihop. Med saker som skulle göras innan semestern.
Alla samtal är nästan gjorda. Den flyttande pojkens saker och fest är avklarad. Saker görs varje dag. Och det känns skönt att få ringa i klockan och dra ett streck.

För så gör vi. Varje gång någonting ska strykas. Då tar vi upp en liten klocka. Och plingar i den. Och sedan får man stryka. Jodå. Så går det till på våran avdelning.

På torsdag. Då är det förskolans dag. Och. Ja, det är en krävande dag. Det ska göras hattar. Och instrument. det ska vara picknick kalas med föräldrar. Och det ska vara vernissage med barnens skapande.
Men på fredag. Då kan vi plinga i klockan. Igen.

I morgon. Är det personalmöte. Jag vet inte riktigt vad vi ska prata om. Men. Någonting finns det säkert att ta upp. Och på onsdag. Då plingar vi i klockan. Och stryker personalmöte från listan.

På onsdag. Då är det avdelningsmöte. Och sedan föräldramöte med en föreläsning av Inger Cronlund. Hon ska prata om kost. Ha! Undrar om jag bör lyssna på det?
Och på torsdag. Då plingar vi bort de två punkterna.
Pling. Avdelningsmöte bort. Pling. Föräldramöte bort.

Trots att den yttersta paniken är borta. Så finns det fortfarande mycket att göra. Innan de lugnare dagarna börjar falla in. Några veckor till. Sen. Sen blir det skönare. Då finns det tid att njuta.
Nu. Finns det tid att stryka. Det finns tid att plinga.
Pling. Pling. Pling!

Veckans lista v. 19

Positivt just nu:

- San José Sharks

Hajarna fortsätter att överraska. De maler på.

- Live fotboll

Det är en speciell stämning. En härlig känsla. Om det sedan går vägen resultatmässigt. Då är det ännu bättre.

- US M

Toppbetyg. Igen. Och snart är dejten på George ett faktum.

- Kenny Jönsson

Tackar nej till 30 mille och NHL. Stannar i Rögle. Div I. Vilket hjärta.

- Cykla
Det går snabbt. Det är smidigt.

Negativt just nu:

- Huliganer

De förstör sporten för oss andra. Bort med dem. För alltid.
- Winamp
Winamp och DC går hand i hand. Och jag. Jag går visst långt efter.

- Bobby's "föräldrar"

Hur brutal, elak och känslokall får man vara? Lås in dem för gott.

- Knäjäveln

Det fortsätter att gå tungt.
- Britta Sprut
Gravid igen. Hon är ett skämt. Säljer man inga skivor. Då kan man skaffa barn för uppmärksamheten.

En fest med ett avsked

Hej igen.

Igår var jag på fest. Eller. Fest vet jag inte om jag kan kalla det. Men en sammankomst i alla fall. Med föräldrar och barn från arbetet.
Det är tradition hos oss att föräldrarna till de barnen som ska sluta. Och börja skolan. Arrangerar en tillställning. Och det gjorde de. Igår.

Det började med brännboll på en äng. Mitt lag förlorade. Med närmare 150p. Hur är det möjligt? Jag var den ända i personalen som var med och spelade. Hm.
Men jag bet ihop. Tog förlusten trots hånande och skrattande barn. Och föräldrar. Fast innerst inne. Ville jag bara ta upp brännbollsträt och börja svinga. Så skratten skulle tystna. Ha! Vilken syn det skulle varit.

Vi gick och grillande. Och satt vid långbord och pratade. Fotbolls VM. Resor. Och en hel massa annat. Vi hade det trevligt. Jag börjar få en väldigt bra föräldrakontakt. Det har jag haft lite svårt för tidigare. Men nu börjar jag komma in i det hela. Och kanske tycker föräldrarna att jag inte är så kass på mitt yrke som det i bland känns. Eller som jag tror.

Men. Det var lite svårt att komma i från "fröken" rollen. När alla barnen sprang omkring. De ville ha hjälp med skor. Och diverse andra saker. Och hur kan man säga nej? Även om deras föräldrar sitter bredvid och de ändå frågar mig. Hm.

Ett av barnen. Ska flytta. Långt bort. Hans sista dag var igår. Och jag fick en liten bok. Och ett kort. Jag måste erkänna. Att jag blev lite tårögd av kortet. Och det kändes som ett gott betyg.

"Tusen och åter tusen tack för den här tiden då E fått ha dig som "fröken". Du är verkligen bra! Du är med barnen, leker fysiskt med dom, engagerar dig. Fortsätt så!"

Boken jag fick. Heter "Våga flyga. En liten bok om att ha tillit till sig själv".
Jag undrar om de ha genomskådat mig. Om det syns så väl. Kanske ska öppna boken och läsa. Hur man ska göra för att tro på sig själv. Som om en bok ska hjälpa. Ha! Men ändå. Vem vet.

Tre stora.

Senaste tiden. Har det blivit en hel del minnesvärda fotbollsscener. Det har varit avslutningar. Hyllningar. Och en och annan tår. Som runnit ner från kinder.

Highbury. Arsenals hemmaarena. Sedan 1913. Nu har sista matchen spelats där. Nu ska den läggas ner. Och Arsenal ska få en ny. Större. Fast utan minnen. I längden är det nog bra. Men det är lite sorgligt. Efter så lång tid.
Sista matchen blev en triumf. 4-2 vinst mot Wigan. Och Henry. Han öste in mål. Precis som vanligt.


Sedan var det dags för en stor spelare att säga Hej då. Zinedine Zidane. Han har varit. Och är fortfarande. En stor spelare. En spelare med klass. En bländande teknik. Och ett enormt spelsinne. Han kommer att vara saknad. Med sin flint. Och med sin påhittighet.


Avslutningsvis. Kanske det största av alla. Henrik Larsson. Kungen. Han har gjort sitt i Barcelona. Och han hyllas av alla. Som spelare. Som människa. Som vän. Han är stor. Kanske den största. Och han förtjänar hyllningarna.
Och han har njutit. Precis som han ska.
Nu är det visst dags att gå vidare. Helsingborg. Och han kommer att lyckas där också. Det är nog redan givet.

3 km samtal

Det är måndag igen. Första dagen på veckan. Första dagen kanske den tyngsta veckan på terminen.
Dagen skulle börja med ett utvecklingssamtal. Ett avslutningssmtal. Det blev två.
Dagen skulle avslutas med ett samtal. Det blev två.

En dag med fyra stycken avslutningssamtal. Det tar på krafterna.
Men jag har nu hunnit med hälften av mina. Mer. Fem av åtta är klara. När veckan är slut. Är alla samtal klara. Då är det dags att gå vidare. Då är det dags att raka av det snart klassiska samtalsskägget. Som brukar komma fram under samtalsperioden.

Hela veckan är fylld med saker. Inte en ledig stund. Ingen rast. Ingen ro. Men kanske går det att glädjas. Att det endast är 70 dagar kvar. Till semestern.


De svarta träningsskorna har börjat röra på sig igen. I fredags. Då blev det första passet på två veckor. I söndags. Blev det ett till. 3 km (13.29.80) Och idag. Nyss. Blev det ytterligare 3km. (13.05.11)
3km. Det är ingenting. Egentligen. Men jag måste testa mitt knä. Försiktigt. Det går kanske lite för fort. Lite onödigt. Riskabelt. Men det är svårt att hålla igen. När man är så sugen på att springa. Det är skönt att få köra lite. Men det hela känns samtidigt väldigt orytmiskt. Det behövs ett par pass. Kanske lite längre än 3km. Innan kroppen faller på sin plats. Och rytmen i steget börjar komma.

Knät är inte bra. Det finns en tendens till känning i det. I själva belastningsmomentet. Och i hälkicken. När knät är i böjt läge. I löpsteget. Då kan det i bland sticka till lite.
Jag har stretchat. Jag har gjort mina extra benböj. Precis som sjukgymnasten talade om. Men jag vet inte om det är det eller vilan som gett det positiva resultatet.

Samtidigt. är det inte så pass bra att jag kan stegra träningen ännu. Jag får avvakta läkarbesöket på onsdag kvällen. Undertiden. Kanske jag ska vara glad åt att jag kan springa lite. Överhuvudtaget.

Veckans lista v. 18

Positivt just nu:

-Vädret
Det är helt underbart. Sommarkänsla. Redan nu.
- Mattes blogg
Tävlingarna. De har han lyckats med. Svåra. Men roligt.
- Mp3:an
Kan vara en av världens viktigaste uppfinningar?
- Långa varma duschar
Det är härligt. Även när det är varmt ute.
- Barcelona
Grattis till ligaguldet! Och Grattis Henke. Kungen.

Negativt just nu:

- Nej tack
Tacka nej till landslagsspel. Utan anledning. De borde inte bli tillfrågade nästa gång. Landslagsspel. Det är en ära.

- Knäjäveln

Tiden går.
- Hockey VM
Hockey och idrott i all ära. Men hockey VM. I maj. Det hela känns lite avslaget.
- Knivsta Sandbergs bortgång
Vila I Frid Gösta!

- Juventus

Nu är det inte bara Zlatan som är pinsam. Nu är det hela Juventus. Ha!

Andras lycka - mitt misslyckande

Det finns många människor runt om i världen. Som blir framgångsrika. Lyckas och får berömmelse. Givetvis finns det miljontals olika tolkningar på vad lyckanden och framgång innebär. Och det finns miljontals sätt att nå dem. Så. Egentligen kanske man kan säga. Att alla når det. På ett sätt. Eller ett annat.

Men om man ser överlag. När någon lyckas. Som exempelvis Erik. Som jag skrev om i veckan. Han imponerade någon fruktansvärt på mig. Och det fick mig att känna mig sämre.
Så. Hur kommer det sig? Varför får lyckanden och berömmelse till andra. Oss själva att må dåligt? Och kanske tycka sämre om oss själva?

Jag har inget klart svar. Och kanske är det bara jag som känner så. Men jag tror att känslan finns hos många.
Emil. Lyckades inom idrotten. Inom "min" idrott. Och det får mig att känna mig som en sämre löpare. Mycket sämre.
Även när min bror. Som är mycket bättre än mig. När han lyckas. Känner jag mig mera misslyckad.

Samma sak har hänt inom skrivandet. Dessa bloggerier. Ibland hittar man någon. Eller något inlägg. Som är riktigt bra. Som imponerar på en. Och det får mig att vilja sluta skriva ibland. Jag känner då att det jag skriver verkligen är värdelöst.

Självklart kan man glädjas med dem som lyckas. Men innerst inne. Hos mig. Växer det en känsla av misslyckande. Och så tycker jag inte att det ska behöva vara.
Lyckas han eller hon på en sak. Ja. Va fan. Då lyckas jag på något annat sätt.
Erik springer brutalt bra. Men jag. Jag kanske lyckas som pedagog. Någon dag.

Men. Man kanske lyckas på fel sak. Något man verkligen vill bli bra på. Något man drömmer om. Och vill lyckas med. Det går inte riktigt. Inte fullt ut. Medan. Något som inte är lika viktigt för en själv. Något man inte drömt eller önskat att bli riktigt bra på. Lyckas man med.

Kanske är det en släng av avundsjuka som kommer fram. Men. Det kommer inte alltid. Jag blir inte avundsjuk på någon som lyckas. På ett område jag inte är intresserad av. Eller som jag inte kan någonting om.

Alltså. Egentligen ska den här känslan vara helt onödig. Alla lyckas. På någonting. Någonstans. Det gäller bara att hitta det själv. Och njuta av det då. Stort. Som smått.

Test 514?

Idag har det varit en sån där dag. Som får människor att le lite extra. En sån dag där solen värmer med sina strålar. Och fåglarna sjunger och visar att de är på topp.

Jag log redan när jag gick hemifrån. 05.30. I morse. Det är fredag. Vädret skulle bli strålande. Rätt låt körde i gång i mp3:an. Och. Ja. Det tillvaron kändes helt enkelt bra.

Hela dagen på arbetet gick också bra. Färre barn. Färre konflikter. Och en hel del utomhus. Nästintill hela dagen faktiskt.
Det märks tydligt hur bra barnen mår av att få vara ute. Det blir väldigt lite konflikter. Det finns så mycket större ytor att vara på. Så mycket mer spelrum. Helt enkelt.

Vi har fått beröm av skolorna. "Det märks stor skillnad på era barn och kommunala barn när man ska ut i skogen eller gå någonstans. det är aldrig något gnäll från era."
Jodå. Så säger dem.

I alla fall. Dagen gick bra. Och hem kom jag. Hem. För att testa mitt knä. Det har blivit en hel del testande senaste tiden. Knän. vader. Hälsenor. Undrar hur många test jag kommit upp i?

I alla fall. Det var bara att hoppa in i kläderna. Och in i skorna. De svarta.
Och i väg.
3 km (14.02.12). Blev det. Jag kände ingen smärta i knät. Men samtidigt. Det kändes inte helt bra.
Det märks att något inte stämmer. Lite tjockt i knät. Men. Kanske är det ett steg i rätt riktning. Jag vet inte.

På onsdag. Ska jag till sjukgymnasten. Bra att få en till titt på det där knät. På knäjäveln. Jag ska vara hemma hos henne. 19.00. Tycker det är väldigt snällt. Uppoffrande av henne. Att ta emot mig sådär. Sent. Och långt efter arbetstidens slut.
Det uppskattas. Verkligen.

Och. Det är där jag sitter nu. Med balkongdörren öppen. Ingen glögg. Men med ett lagom klart sinne. Knät har inte blivit sämre. Snarare tvärtom. Och solen skiner. Fortfarande. Det går frammåt. Knät. Dagarna. Ja. Det mesta.

Fyra små gröna ägg

Igår var jag i skogen med mina Mullebarn. Vi hade inget speciellt planerat. Så vi traskade rätt in i skogen. Men så kom jag på.
Dagen innan var jag i skogen med Knoppbarnen. De yngsta. Småknoddarna. De behövde hjälp. Och där kom jag. Med min slängkappa.
Nej. Okej. Jag hade ingen slängkappa. Men jag kom och hjälpte dem. Och lekte Björnen sover.

I skogen. Hittade vi ett fågelbo. Som satt på väggen. Bland grenarna. I en koja. I fågelboet. Låg det fyra små gröna ägg. Ingen fågelmamma i närheten.

Alltså. Mina Mullebarn. Jag ledde dem rakt in i skogen. Och tog dem till fågelboet. Där fick jag lyfta upp dem. En efter en. Så att de kunde se äggen. Och så de kunde säga sina: Ohh. Wow. Häftigt. Och, Vad fina!

Sedan gick vi vidare. Och pratade om äggen. Om fåglar. Och vad det kunde vara för fågel som lagt dem.

När vi kom tillbaka till förskolan. Tog vi fram fågelboken. Och tittade tillsammans. Vi kom fram till ett svar. Ett gemensamt svar.
Koltrast.

Mycket god kvalitet

I mars. Då hade vi två stycken damer. Två stycken observatörer. På våran förskola. De skulle studera oss. Förskolan. Och vad som var bra och vad som kunde förbättras.
De följde efter oss hela dagen. Med sina små anteckningsblock. Och noterade det mesta.
Det var fruktansvärt krävande att ständigt ha någon som studerar allt man gör och säger. Det var ett par ansträngande dagar.

Dessa två damer skulle bland annat bedömma miljön. Inne och ute. Pedagogernas förhållningssätt. Utbildning. Föräldrarnas syn. Samt skola och hem.
Bedömmningsnivån låg mellan 1-4.
4 - Mycket god kvalitet
3 - God kvalitet
2 - Tillfredsställande
1 - Bör förändras

Idag. Fick vi tillbaka rapporten. Sammanställningen. Nervöst öppnade vi den och tittade.
På allt utom innemiljön fick vi betyget Mycket god kvalitet!
Det var inte illa. Det kan man inte vara missnöjd med.

Chefen ska träffa dessa två damer snart och gå igenom rapporten. Hon frågade dem om hon skulle komma själv eller ta med någon ur personalen.
Deras svar kom snabbt. "Ta med den där långa mannen!"

Oj. Gjorde jag ett gott intryck med min kramkull i deras närvaro? Eller vill de bara höra en manlig åsikt? Eller kanske de vill fråga vad fan jag egentligen håller på med där. Eller. Ja. Kanske de bara kommer ihåg mig.

Jag har stängningen den dagen. Så jag får inte följa med. Glad för det är jag. Jag hade antagligen fått en herrans massa obehagliga frågor gällande utbildning och barns lärande. Som jag inte kunnat svara på. Som jag hade gett en gapande mun och ett osynligt frågetecken som svar på.

Nu. Kan jag stänga. I lugn och ro. Utan obehagliga frågor. Utan observerande damer.

Ett annorlunda liv

Senaste tiden har jag levt ett lite annorlunda liv. Ett liv utan träning.
Tidigare har jag tränat i stort sätt varje dag. Sprungit mina rundor. Intervaller. 10 km pass. 20 km pass.
Nu har jag snart vilat helt från träningen i två veckor. Första veckan var det inga problem. Det kändes nästan lite skönt att få vila. Och att ha lite extra fritid.

Men nu. När det nästan gått två veckor. Börjar det bli jobbigt. Jag ser andra vara ute och springa. Och jag önskar jag fick löpa på vägarna. Jag drömmer. Dagdrömmer.
Det kan även räcka med att jag ser en väg. Kanske en grusväg eller en skogsväg. Och jag får tankar i huvudet. Att få mala fram längs vägen. Med långa steg. Trycka på stegen lite och susa fram där.

Jag har börjar köra lite styrketräning här hemma i stället. Bara några övningar. För att få ur mig lite energi. Och träningsbehovet.
Men jag får inte träna överkroppen så mycket. Det blir bara onödig vikt när jag springer.

På fredag. Då ska jag testa knät igen. Då har det gått två veckor. Men. Jag har inga förhoppningar. Knät känns inte alls rätt. Det sticker lite när jag sätter mig ner i bland. Och även när jag går ner för trappor.
Men jag måste prova. Går det inte. Blir det mer vila. Och sjukgymnastik.

Har jag tur kan jag träna i sommar. Om jag har tur. Det som är säkert. Det är att det är långt kvar. Innan jag närmar mig Erik.

Goodbye my lover

Idag var det alltså dags igen. För ett av dessa hemska. Vemodiga. Avsked. Ibland får jag för mig. Att jag ska lära mig med tiden. Att det blir en vanesak. Att det om inte blir lättare. I alla fall inte blir svårare att säga hej då.
Men jag har tydligen fel. För det blir fan svårare för varje gång. Det är med tyngre och tyngre hjärta jag sätter mig ensam i bilen. Och åker hem till mina tomma lägenhet igen.

Flickan från landet i norr. Har vinkats av. För den här gången. Men hon kommer igen. Även om det tar tid. Så kommer hon igen. Och man vet aldrig för hur länge hon stannar.

Det har varit några härliga dagar. Som vi haft tillsammans nu. Vi har verkligen haft roligt. För det har vi tillsammans. Vi pratar. Och vi skrattar en massa. Det känns bra. Väldigt bra. Det blir bara bättre och bättre. Sade flickan från landet i norr. Och jag kan bara instämma.

Nu tar det 24 dagar tills vi ses nästa gång. Längtan är bra? Ha! Vad är det för uttryck egentligen? Jag tycker bara det är trist. Och frustrerande. Och helt enkelt dumt. I alla fall idag. I kväll.

När vi ändå pratar om dagar. I går. Var det exakt nio månader sedan jag slutade snusa. Sen jag tog den där sista snusen i det varma Spanien. Ibland lider jag fortfarande.

Och det är endast. Hm. 78 dagar kvar. Till min semester börjar. Vet inte riktigt hur det känns. Jag får nog återkomma.
I fredags. Gjorde min kollega och jag en lista på saker som skulle göras innan sommaren. Det blev en bra bit över 50 punkter. På kanske 40 dagar. Det är alltså dags nu. Att ta tar i den där livbojen och försöka hålla huvudet högt. Ovanför ytan.