En extra vindpust ner för backen

Ändå sedan mitt samtal med chefen. Har jag haft den där extra vindpusten i ryggen igen. Saker har gått min väg. Och det har höjt självförtroendet en del. Inte minst på arbetet.

Igår tog jag med mig fem killar till skogen. Vi hade med oss trehjulingar. Och vi skulle köra lite i backarna. Så de inte kör ner alla småbarn på gården.
Nästan två timmar senare. Hade vi kört i varenda backe i hela spåret. Flera gånger. Och de märkte inte ens att det hade börjar regna. Skratten ekade i skogsbrynet.

Idag. På förmiddagen. Tog jag med mig elva stycken damer. På cyklar. Några cyklade i de små backarna. De flesta fastnade vid ett par gungor. Därifrån ekade melodifestivalssånger. Men roligt. Det hade de.

Senare. På eftermiddagen. Rullade jag i väg med männen igen. Den här gången hade jag en egen trehjuling med mig. När vi körde ut genom grinden. Hörde jag en pojke säga: "Ohh, vilken härlig dag!"
Jag var med på deras race nerför backen. Full fart ner. Full fart upp. Ner igen. De hade väldigt roligt. Likaså jag. Trots nerkörningar i diken. Utprejad till höger. Och till vänster. På stenar.
Förlorar man barnsligheten. Tar skratten slut. Då är man körd. Ordentligt.

Av chefen har jag fått en massa ansvar. Jag ska ta fram nya skåp och saker. Som ska in på våran avdelning. Saker måste vara mera synliga för barnen. Och jag ska ta fram och beställa. Efter godkännande av henne. Jag presenterade redan idag mina förslag. Hon tyckte det såg bra ut. Och skulle kolla upp priser.
Undertiden. Flyttade vi runt lite. Förnyade lite. Med gamla saker.

Sist. Innan jag skulle gå hem. Då kom två mammor. De skulle hämta sin dotter. Och sin son. Vi pratade lite om dagen. Om skolan de ska börja. Den ena mamman säger "Alltså, den här killen, kommer jag sakna väldigt mycket! Han är otrolig."
Den andra mamman höll med.
Jag förstod inte riktigt vad hon menade.
"Men, det räcker att du är den du är. Att du är närvarande. Det gör så mycket."
Sedan började de diskutera att jag skulle bli lärare. Och följa med deras barn till skolan. Deras barn ska börja olika skolor. Så. Ni förstår hur deras argumenterande blev.

Hm. Jaha. Jag antar att jag ska ta det som ett gott betyg. Jag har tagit för mig mer sedan mitt samtal. Och min kollega. Har varit lite mera osynlig. Kanske har hon redan. I huvudet. Bytt avdelning. Kanske känner hon att jag har koll på allt. Men. Det känns rätt bra.
Det kanske kan gå vägen. Jag kanske kan vara avdelningsansvarig ändå.

Frågan är. Om jag även kan vara det utan den extra vindpusten i ryggen.