Omänskligt tidigt

Igår hade jag mitt samtal med chefen. Det gick nog bra. Hon radade upp en mängd saker som jag var så bra på. Saker som jag inte visste om. Föräldrakontakt. Initiativ. Ansvar. Barnkontakt. Formuleringar. Dagbok. Ja. Och på den vägen fortsatte det.
Jag hade utvecklats mycket det senaste året. Ansåg hon.

Konflikthanteringen. Det är egentligen det enda jag ska arbeta mer med. Det har jag alltid haft svårt för. Så det var inget oväntat. Ibland känner jag mig maktlös. Ibland. Orkar man helt enkelt inte lösa alla konflikter.

I höst. Kommer jag att bli ansvarig för min avdelning. Jag är den som går 100% där. Jag är den som är utbildad. Det kommer att bli mycket ansvar. Initiativ. Och antagligen krävande. 18 barn. En heltid. Oj.

Men det är i höst. Nu är det fortfarande vår. Och det finns saker att tänka på nu också. En hel del kvar på våran lista. En hel del plingande i klockan kvar. Men också. En hel del plingande är gjort.

Igår cyklade jag ner till vallen efter arbetet. Efter stängningen. För att träna. Lugna 3km (15.13.55). Barfota på gräsmattan. Knät känns okej. Men inte alls bra. Två 7km pass i helgen. (30.35.16 och 30.42.48).

När jag cyklade hem. Hörde jag plötsligt en röst bakom mig. "Det är jävligt irriterande..."
Jag tog ur mina hörlurar och såg en äldre herre komma cyklandes bredvid mig. Han såg proffsig ut. Han upprepade det han sade: "Det är jävligt irriterande att se din rygg hela tiden". Han skrattade och förklarade att han legat efter mig en bra bit. Men nu var han förbi. Nu var det min tur att se hans rygg. Jag svarade. Och skrattade. Han skrattade. Och cyklade iväg.

Snart ska jag upp på silvercykeln igen. Och rulla ner för berget. Denna omänskligt tidiga dag. Morgon. 05.24. Världen. Gå och lägg er igen. Det är fortfarande natt.