Studsar alltid hit

Det är konstigt hur jag alltid hamnar här när det är som rörigast i huvudet. I livet. Det är verkligen tydligt hur viktigt det blir att få skriva av mig. Få ut lite tankar och ord. Inte till de noll personerna som läser. Utan för min egen skull.

Just nu är det så många punkter i livet som inte är i balans. Arbetet. Fy fan. Inte så att jag vaknar med ångest. men jag har verkligen ingen glädje i att gå till arbetet just nu. Det känns som att allt jag gör blir bara fel. Sämre än sämst. det är lite där jag ligger just nu. Rent pedagogiskt.

Samtidigt studsar min mor in och ut på sjukhuset. Mer in än ut egentligen. Och det är nog bra det med tanke på skicket hon är i. Känslan är verkligen att det är väldigt lite tid kvar. Bilen är tankad och jag står standby att åka ner till storstaden för ett sista adjö. Ibland. Är det inte bäst att bo 63 mil i från.

Då kan man tycka att det är extra viktigt att få rensa huvudet. Att få springa av sig. Komma ut och låta det vara tomt i huvudet. Bara för en liten stund. Som någon svarade på frågan om vad man tänker när man springer. Ingenting. Det är den enda gången jag får vila huvudet och verkligen inte tänka alls. Men då tyckte samtidigt min baksida, min hamstring. Att den skulle gå sönder. Så det blir inte mycket till löpning alls. det blir inget av att rensa huvudet. Få vila tankarna. utan de får snällt snurra. Dag som natt. Så får vi se hur jävla bra det kommer att gå.

För just nu är jag slut. Helt slut fysiskt. Helt slut psykiskt. Jag antar att de både hänger ihop. Men jag stiger upp på morgonen. Det finns liksom inget alternativ. Jag gör det jag ska på arbetet. Inte direkt med ett leende. Och jag försöker ta en promenad i stället för att springa. Så får vi hoppas allt tunneln snart tar slut. I dag är det bara tisdag. Det är lång väg till helg. En helg som kanske kan innebära lite vila i alla fall. Den senaste helgen var det funktionärsarbete hela dagarna. Det tar också på krafterna.

Nu har jag fått ur mig några ord i alla fall. Skönt det. Ska testa springa en kort runda i kväll. I ösregnet. Kanske får huvudet vila några minuter där. Så orkar jag stiga upp på onsdag också.

Två varma snabba veckor

Så gick det där flyget till värmen. Efter allt för många timmar sittandes i en flygplansstol där mannen framför hela tiden tryckte bak sitt säte så jag blev lagom mosad så öppnades dörren och den där vågen av utlandsvärme slog i ansiktet. Den väggen tycker man om. Och med den kommer känslan av att vara ledig. Allt man ser framemot ligger i framtiden. Värre är det på hemvägen. Den resan är en miljon gånger värre. För det är aldrig någon som varnar en för hur det är att lämna paradiset och komma hem till kyla och snö igen.

Två veckor går fort. Det går så in i helvete fort. Plötsligt är det sista dagen och ångest sköljer över en. När det var två-tre dagar kvar. Då kände jag att jag började bli redo. Det skulle bli rätt skönt att komma hem. Men så vaknade jag sista morgonen. Och plötsligt så kom nästan tårarna. Jag skojar inte. Jag blev på riktigt ledsen. Det kändes så otroligt jobbigt att det redan var över. Att allt vi sett framemot. Allt vi pratat om hemma. Allt vi upplevt. Det var förbi. Och kvar ligger en ovisshet om när vi kan göra något liknande igen.

Någonstans går jag och försöker intala mig att jag längtar efter rutinerna igen. Det är egentligen bara skitsnack. Vem gör det? Vem vill byta ut lata dagar i solen, värme, fantastisk mat och ledighet mot vardagsrutiner? Nu har det gått två dagar av vardag igen. Och det jag längtade efter. Trodde jag. Är jag redan less på. När blir jag ledig nästa gång?

Hur som helst så var de här två veckorna fantastiska. Trots att de gick superfort. Vi tar med oss minnen och tomma bankkonton. Drömmer oss vidare och tillbaka. Vem vet när det blir dags igen.