onsdag, september 29, 2010

Mot närakuten

Senaste dagarna har jag haft ont i halsen. Ingen konstigt med det. Inget ovanligt. Men jag har bara väntat på resten. Ni vet. Feber. Ömhet i hela kroppen. Hosta och snuva. Men ingenting kommer. Idag kände jag att det blev värre. Kanske för att det var morgon. Eller så var jag bara jävligt less.

Efter påtryckningar av en kollega vid frukostbordet i morse så lyfte jag luren för att ringa närakuten. Hur löjligt låter inte det? Ringa närakuten när man har lite (mycket!) ont i halsen. På gräsen till patetiskt. I vilket fall som helst. Jag fick tid på en gång. Slängde mig i bilen och drog i väg till hospitalet. Väl där var det snabbt in för halsprov och sedan...ingenting. Jag fick vänta och vänta. Medan de halvdöda tanterna gick runt där inne i korridorerna. Döda i blicken och med en hastighet som får snigeln att vara snabb.

När jag väl får komma in till doktorn så sätter vi oss ner och jag får frågan: "Så, varför har du ont i halsen?". Vad är det för jävla fråga? Det är väl hon som ska berätta det för mig?
Efter många om och men. Samt ett stick i fingret. Så fick jag åka tillbaka till arbetet utan att ha någon halsfluss. Bra det. Men samtidigt så kanske det tar längre tid att bli av med skiten.

Så nu sitter jag här. I huset från förr. Och inväntar ett personalmöte. Lagom spännande. Det onda i halsen är kvar. Och det har spritt sig till ena örat. Jag pratar som i en bubbla. Hm. Jag vet inte vad jag har råkat ut för. Men vad det än kan vara. Så är det knappast allvarligt nog för att behöva ringa till ett ställe som heter "närakuten".

måndag, september 27, 2010

Samtalsdags

Det är snart dags för skägget att börja växa igen. Eller, växa gör det väl hela tiden. Konstigt det där. När man är liten vill man inget hellre än att få raka sig. Men sen. Ett antal år senare. Då vill man inte behöva raka sig. Det är mest bara extra arbete.

Nu är det dags för utvecklingssamtal. Skit också. Då är det samtidigt dags för samtalsskägg. Ingen rakning mellan första och sista samtalet. Det är ingen hemlighet att jag inte är något stort fan av samtalen. Jag har ångest inför varenda ett av dem. Att sitta där. Öga mot öga. Och prata. Kan man inte skicka lappar till varandra i stället?

Jag är förskollärare. Jag ska ta mer ansvar. Så jag har flest samtal. Inga konstigheter. På onsdag är det dags för det första. Gå ut hårt med allt som har varit bra och förbättrats sedan sist. För att sedan lite fint glida in på vad barnet behöver arbeta mer på. Så ser upplägget ut. Och sedan höra om det är något föräldern undrar eller vill ta upp. Samtidigt skriva ner utvecklingsplanen. Har jag tur så är det föräldrar som är nöjda och pratglada.

En gång kom jag in på ett samtal och frågade först hur föräldern tyckt det gått sedan inskolningen. Till svar fick jag ett lågt "hur tycker du?". Konstig känsla och jag fick leda hela samtalet.
En annan gång fick jag frågan: "Om du skulle sälja mitt barn, hur skulle du marknadsföra honom?" Vad är det för jävla fråga?

Så kanske är det lite komiskt det där med utvecklingssmtal. I alla fall i efterhand. Nu har jag någon timme att slå ihjäl innan jag ska ner och träna handbollstjejerna. Så vad passar inte bättre än att plocka fram de där tomma utvecklingsplanerna. Och börja skissa. Fundera och klura ut upplägg. Jag öppnar en burk cola. Och så kör vi.

Åldersångest

Nu är snart oktober här. Det innebär att det är mindre än två månader kvar av livet. Eller, tills jag fyller 30 alltså. Det är inte roligt. Inte någonstans. Redan när jag fyllde 20 började jag få ålderångest. Jag ville inte bli äldre. Men det handlade inte så mycket om att jag ville slippa rynkor, ruttet underhudsfett och en dålig pension. Det var något helt annat.

När jag var 20 var jag fortfarande en talang. Kanske var det dags för mig att verkligen ta ett steg vidare i utvecklingen vid den tiden. Men jag tror ändå att jag fortfarande räknades lite som en löpartalang. Och det ville jag förbli.
Att sedan båda hälsenorna skulle gå sönder. Vaderna strula gång på gång. Stressfraktur i framfoten, en hälsporre och ett trasigt knä skulle förstöra det roliga. Det hade jag inte riktigt med i kalkylen.

Men så gled jag runt på lärarhögskolan i stället. Jag och min gode vän Goebben. Han från blekinge. Vi var ett radarpar. Faktiskt. Unika egenarter. Och jag trivdes som fisken i vattnet. Som handen i handsken och som osten på pizzan. Både på LHS och i Goebbens sällskap. När jag var 23 var jag färdig utbildad lärare. Från förskolan till klass tre. Samt idrottslärare på grundskolan. Jag tyckte att det var fan bra jobbat av mig. Och det var inte allt för många som var färdiga med sina utbildningar i den åldern. Inte i min kompiskrets i alla fall. Och jag ville verkligen inte åldras.

Det var sju år sedan. Jag låg långt fram. Nu är jag kvar på samma arbete som Goebben en gång tipsade mig om. Jag trivs okej där just nu. Men jag vill vidare. Till nya faser i livet. Till nya äventyr. Goebben har precis blivit pappa och det är kul. För honom. Grattis. Men jag då? Jag vill också bli det nu. Tyvärr måste jag lyssna på vad försäkringskassan har att säga. Åtta månader hit. Mammapenning dit. Bla bla bla. Jag står fast här just nu. Trampar och trampar på samma ställe. Klättrar på väggarna i en lagom fantastisk lägenhet.

Men det är inte det värsta. Lägenheten duger. Arbetet och kollegorna duger. Löpningen duger. Men det som är så förbannat fel. Det är att jag blir äldre. Två månader. Hör ni det? Två månader. Sen är jag 30. Trettio. Fan.

onsdag, september 22, 2010

Slentriant

Helt ärligt. Jag är inte bra på det här. Jag kan nog inte blogga. Och det är säkert inte meningen att en sådan som jag egentligen ska göra det. Det kan ta flera år mellan inläggen. Den drivkraften jag en gång hade att vilja skriva. Att ha behov att skriva av mig. Finns helt enkelt inte just nu. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad som är intressant eller viktigt att förmedla.

Ibland slängs det upp en meningslös lista på bra och mindre bra saker som hänt den senaste veckan. Lagom upphettsande. Men jag kanske ska de bristen på saker att skriva på ett positivt sätt. Att jag helt enkelt inte behöver skriva av mig en massa tunga tankar. Jag är tillfreds med tillvaron och med hur saker går. Så kan det faktiskt vara.

Men det är lite trist. Jag vill skriva. Egentligen. Bara det att det inte finns så mycket att skriva om. Jag stiger upp. Är skitsur på morgonen som vanligt. Pussar Flickan från landet i norr hej då. Sätter mig i bilen och åker till arbetet. Där gör jag det jag ska och sen får jag åka hem. Om jag har tur. Stannar till på gymet eller sticker ut i skogen. Avverkar mina mil och försöker hitta någon ursäkt till att slippa äta mat. Sen är det dags att sätta sig i soffan några minuter innan duschen kallar. Tandborstning och så sova. Mer är det inte. Dag efter dag.

Och kanske är det inte så hemskt. Jag tycker ändå om rutiner. Jag behöver dem. Men någon dag. Lite då och då. Känns livet plötsligt sådär meningslöst och innehållsfattigt. Slentiant helt enkelt. Kanske är det just det jag behöver bli bättre på. Hitta de där små ljusglimtarna. Se det där lilla speciella. Och ta vara på dem. Eller helt enkelt skapa dem. Så blir livet lite mindre innehållsrikt. Och webbloggen. Den får också sin del.

Veckans lista v.38

Veckans lista v.38
Positivt:
- Valet
Fredrik och alliansen vann valet. Helt underbart!
Negativt:
- Valet
Sverigedemokraterna lyckades, kanske inte helt otippat, ta sig in i riksdagen.

söndag, september 12, 2010

Veckans lista v.36

Veckans lista v.36

Positivt:

-Storebror
Han sprang halvmaran i mitt namn. 1.18 och en fin placering. Jag avundas och jag imponeras. Gång på gång.
- Spotify
Vilken grej. Vilka godingar man kan hitta där. Och hur mycket tid man kan spenderadär inne.
-Träningen
Äntligen är det igång lite igen. Långsamt kan jag stegra träningsmängden igen. Hoppas bara senfästet håller nu.
-Toby Kieth
American ride. American soldier. Toby Kieth. Bra skit!

-Negativt:

- Sverigedemokraterna
Ord är väl kanske överflödiga. Men kom igen. Att förbjuda islam? Jo, just det.
-Tvätt
Att det är så svårt att boka tvättstugan i tid. I natt tvättade vi 24.00-03.00. Vilket jävla skämt.
- Mat
Sällan att jag är hungirg nu för tiden. Att laga mat är ett allt för stort projekt. Och dessutom kostar det en massa pengar. Tacka vet jag japanmix och cola.
-Passagerare
Jag antar att det har med mitt enorma kontrollbehov att göra. Men det är jobbigt att inte sitta bekom ratten. Allting känns plötsligt så farligt.

söndag, september 05, 2010

Veckans lista v.35

Veckans lista v.35

Positivt:

- Utgång med kollegorna
Det var faktiskt riktigt trevligt. Dessvärre, och det låter kanske konstigt, så ångrar jag att jag tog bilen dit. Annat blir det nästa gång. Jag lovar Maria.
-Hösten
Jag är redo. Jag vill ha dig nu. Ordentligt. Bring me the höst. Höst, med tända ljus och varma tröjor. Och värmande kramar.
-Valtest
Jag gjorde ett valtest. På Sveriges radio. (varsegod för reklamen) Nervös för att det skulle visa åt den röda sidan. men icke. Efter 50 frågor var det väldigt högt på alla de blåa.
- Renovering
Efter allt för många år. Kanske 30. Så har mina föräldrar renoverat vardagsrummet. Det behövdes. Och det blev riktigt bra. Kul för dem. När är det vår tur?

-Negativt:

- Huvudvärk
Huvudvärken ligger längst bak i huvudet. I flera dagar. Den vill liksom inte riktigt släppa taget om mig.
- Överkörd sexbarns mamma
Att gräla med sin fru är en sak. Men måste man köra över kärringen, backa, och köra över henne igen för det? Hur illa kan ett äktenskap vara?
-Försäkringskassan
Vi har inga barn. Men har redan börjar irritera oss på FK. Informationen är flummig och otydlig. Suck. Aldrig får man någon ordning på planerna.
- Frisörkärringen
Jag klippte mig i lördags. På det vanliga stället. Men hos en ny frisörska. En tyska. Som inte riktigt förstod vad hon skulle göra. Ja, det är tur att man kan rädda det mesta med lite vax.

fredag, september 03, 2010

Kära Peter

Idag kunde man återigen läsa om Peter Forsbergs fot. Nu var det ett tag sedan, men det har ändå varit sommar ett litet tag nu. Så kanske var det dags. Så här någon vecka innan elitseriepremiären.

Han meddelade den här gången att foten inte känns okej. Vilket chock! Eller inte. Men han tänkte inte ge upp för det. Inte ännu. Det blir inget spel i modo i vinter. Utan han ska prova lite saker till först med foten. Dessutom bor han mer i Stockholm än i Ö-vik numera. Och här nere finns ändå AIK och Djurgården i elitersien. Djurgården. Precis.

Kommentarerna under artikeln haglade. Många tyckte han var patetisk och ska lägga av. Ge upp. Skita i det där och bara golfa och fiska. Så har jag också tyckt en gång i tiden. Men jag har tänkt lite. Jag har fått lite förståelse. Och jag har ändrat mig. Big time.

För varför ska han sluta? Han älskar det han gör. Han har inte fått avsluta på sitt egna sätt. Han visar ett enormt hjärta för sin idrott. Och det inspirerar. Det borde skapa mer förståelse. Och det är fan grymt. Jag har känt på samma sätt med mina hälsenor. Och det är inte roligt. Inte någonstans. Inte alls på samma nivå. Men i alla fall. Ingen ska behöva sluta med det den älskar bara för att kroppen säger det.

Så jag måste säga att jag håller på Peter. På Mr. Foppa. Hatten av. Få till det här nu. Fixa foten och gör det du ska. Plocka poängen. Skapa rubriker. Och lägg av sen för att du själv vill. Inte för att du måste. Det är dina vilkor som ska räknas. Kör hårt. Och kom tillbaka. Och by the way. Glöm inte att Djurgården ligger här nere i Stockholm.

onsdag, september 01, 2010

Vinden ska vända

Det har varit några tunga dagar nu. Dagar där det känns som att det blåser motvind utan att man känner vinden i ansiktet. Men det har påverkat humöret. Lusten. Glädjen och skratten. Det kanske är för att vardagen är tillbaka på riktigt. I början var det skönt att komma in i rutiner. Nu är det bara vardag vart man än vänder sig. Det finns ingen återvändå längre.

Men att jobba gör egentligen ingenting. Jag har ändå valt yrket av en anledning. Sen om jag egentligen passar till yrket. Det är en annan sak. Ibland vill jag tro det. Ibland skrattar jag det där jävla yrkesvalet i ansiktet. Och givetvis skrattar det tillbaka och vinner i längden. Skit också.

Sen har jag inte fått ta ett enda litet löpsteg på mer än två veckor. Det påverkar. Mer än folk tror. Är man van att få renasa huvud och få ta ut sig 80-10 mil i veckan. Så är känslan att bara komma hem och sitta i soffan ingen festkänsla. Men idag. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att ge mig ut i skogen. 3km fick jag ihop totalt. Ni hör själva hur patetiskt det är. 3km. Kom igen. Jag gör mer än så i sömnen.

Till råga påallt dök en förkylning upp i söndags. Huvudvärk. Snuva. Hosta. Och tendens till feber. Lagom roligt. Och så klart när en man är sjuk så är han döende. Så är det. Men med lite tabletter så går det att ta sig igenom dagarna ändå. Även om det kanske inte alltid är det bästa sättet.

Men 3km blev det idag. Trots lite förkylning. Skit i den. Det är hälsenefästet som är viktigt. Och det kändes inte alls idag. Och det är positivt. Även om ett pass på 3km knappast visar på om den är okej eller inte. Men det är ett steg i rätt riktning. Eller. 3km i rätt riktning.

Jag får fortsätta från här. Ta en dag i taget. Stiga upp. Frysa på väg till bilen. Köra omvägarna till arbetet. Köra det jag ska där. Och hoppas på att senan håller även kommande pass. Mer finns inte att göra. Tids nog vänder det. Och samma sak gäller nog Flickan från landet i norr. Ny kurs. Framtidsdrömmar. Mycket i huvudet. Och sådessa oförståliga fuldagar. Jag hoppas det vänder även för henne. Det borde det. För vinden brukar vända. Det säger i alla fall Petter. Och då är det väl så.