tisdag, december 23, 2008

Lite oroligheter inför doppare dan

I morgon är det julafton. Ingen konstigt med det. I det stora hela ska det bli väldigt skönt. Att känna att allt är klart. Bakning, paketköp och inslagning. Det förbannade julkortsskrivandet. Och packandet för att åka norröver på juldagen. För det är först på julafton. Efter det traditionsenliga träningspasset. Jag kan känna mig lugn och avslappnad på riktigt.

Men trots det kommande lugnet är det några saker som gör mig lite orolig. Förra året var det någon som kommenterade något kring mateintag. Och så pang! Satt jag på toaletten med fingrarna i halsen. Säkert inget illa menat. Men det behövs så lite ibland.

En annan sak är det här med ångesten. Senaste tiden har det gått överraskande bra att vara i det där huset från barndomen och med familjen. Och förhoppningsvis blir det inga problem i morgon heller. Är nog mest rädd att förstöra för övriga som är närvarande. Blev väldigt positivt överraskad när min mor direkt sa att hon skulle göra i ordning rummet på nedervåningen åt mig så jag kunde sova där. Och slippa sova i mitt gamla rum. Känns bra att hon förstår.

Jag får försöka se positivt på dagen i morgon. Min bror är där i år. Med sin Dalaflicka. Och dagen efter är det åtta timmar ensam i bilen. Det är skönt. Dessutom kommer jag behöva fira i morgon. Fira storslaget. I morgon är jag rik. På riktigt. Uppestittarkväll enligt traditionen med Don E och Mr. T. Någon säger att man inte blir lyckligare av pengar. Jag skrattar dem i ansiktet. Ha! Visst fan blir man det. Miljonerna blir mina i kväll. Jag skojar inte. De ska bli mina. Det är min tur nu.

måndag, december 22, 2008

Fortfarande jobbigt

Efter tre års tid borde det inte vara så jobbigt längre. Att behöva skiljas några dagar. Att vinka adjö på den där hemska parkeringen på Arlanda. Men det är det. Det är det verkligen. Förra året var handlade det om att vara ifrån varandra tio dagar över julen. I år har vi fått ner det ordentligt. Bara tre dagar. Men det är tre dagar för mycket.

Jag vill inte vara i från Flickan från landet i norr alls. Inte ens lite. Och så kommer alla de där minnena när bilen stannar på Arlandas parkering. Minnen från tre år tillbaka. När vi precis träffats. När vi var tvugna att vinka adjö hela tiden. Och vara ovetande om när vi skulle ses igen. Nu vet vi att vi ses snart. På torsdag eftermiddag. Då har jag förhoppningsvis tagit mig hela vägen upp till lorr.

Men just nu sitter jag här. Klockan har precis slagit 08.00. Det är mörkt ute. Och det är ensamt här inne. Jag räknar inte dagarna till julfton. Jag räknar dagarna till juldagen då jag ska åka.

lördag, december 20, 2008

Skogens möjligheter

För nästan två år sedan var ett reporterteam med oss ut i skogen för att göra en artikel om skogens möjligheter för barnen. Artikeln skrevs. Bilder togs. Men det publicerades aldrig i tidningen "Förskolan".

För någon vecka sedan fick chefen ett mail. Det var från tidningen "Förskolan". De berättade att artikeln som skrevs för två år sedan skulle vara med i decembernumret. Och så var det. För bara två dagar senare låg den där personalrummet. Med en kass artikel men med fina bilder. Innehållet i artikeln var ändrat och de hade tagit bort det som var intressant. Så kan det gå.

Så ta och läs. Eller i alla fall titta på bilderna i "Förskolan" och artikeln om skogens möjligheter. Där är jag. Nerbrottad och snöklädd. Som vanligt. Det var en bra vinter. Det var en bra barngrupp. Det var kallt och det var vitt. Så blir det nog inte i år. Inte här nere i alla fall.

Om några dagar sätter jag mig i bilen och åker norröver. Då hoppas jag att blir vitt. Och kallt. Det är jag beredd på. Men först ska jag försöka överleva dagen. Eftersom jag nu är helt ledig så har förkylningen slagit till ordentligt. Så klart. Att sedan springa hem 13km efter arbetet igår inte gjorde saken bättre. Det är en annan historia. Och dessutom är jag kille. Och vi blir visst sådär förbannat ynkliga när vi är förkylda.

torsdag, december 18, 2008

Att prata om något bortglömt

När jag skrivit klart,lämnat in och fått min C-uppsatts på Lärarhögskolan godkänd trodde och hoppades jag att aldrig mer behöva se sen. Så har inte fallet varit. Förra hösten fick jag sitta på något internationellt seminarium och prata om min praktik. Jag förstod inte mycket. Och det gjorde säkert inte de som lyssnade på mig heller.

Efter det var det tyst. Skönt. Fram till för någon vecka sedan. Då fick jag ett samtal till arbetet. Och det händer inte ofta att någon söker mig. I andra änden var det en kvinna från förskolan där jag haft min praktik under utbildningen.

Kvinnan berättar att de ska ha ett seminarium med lite folk från komunen. Men några förskollärare. Och med nuvarande studenter. Och så kom frågan. Om jag kunde tänka mig att berätta lite inför alla dessa människor om mitt arbete. Om det där jag inte läst på över fyra år. Om det där som varit gömt så länge. Och berätta lite om hur det var att skriva och praktisera. Inget längre tal. Bara 15-20min. Kalla kårar längs ryggraden. Panik i ögonen.

När paniken lagt sig. Vilket kändes som minst fyra minuter. Så svarade jag att jag skulle tänka på det. Jag skulle maila henne några dagar senare. Fast jag visste. Att samtidigt som jag sa att jag skulle återkomma. Så skulle svaret bli nej. Helvete heller!

Och så blev det. Jag är inget fan av att prata inför folk jag inte känner. Jag tycker inte om uppmärksamheten. Jag är för osäker. Men någonstans där inne så blev jag ändå smickrad. Att de frågade mig. Att de tyckte arbete var bra. Mitt och Damen L's. Och ville att jag skulle komma.

onsdag, december 17, 2008

Vita skåpbilar

Jag sitter inne på chefens kontor nu. Fast egentligen är det inte hennes kontor nu. Det är mitt. På riktigt. Det är jag som är föreståndare. I tre dagar. Det är jag som har fått ansvaret när chefen och ställföreträdande har gått på ledighet. Det är stort. Även om det är en väldigt liten sak.

Tänkte att jag inte skulle behöva göra så mycket. Men blev direkt på morgonen inblandad i dramat här. En vit skåpbil som stryker runt. Har varit i grannkomunen och har varit här. Försöker locka till sig barn med hjälp av hundvalpar. Vidrigt. En skåpbil var här utanför igår. Om det var den vet vi inte. Kan ha varit. Eller kanske inte.

Senaste månaden har kroppen börjat säga emot. Den vill inte arbeta längre. Den vill inte vakna och åka iväg till arbetet. Inget direkt fel på arbetsplatsen. Bara trött på att behöva gå upp och göra det. Vissa dagar har den varit helt avstängd. Bara ett skal som vandrar omkring här.

Kollegor och barn har varit sjuka. Det har inte jag. Jag blev så trött på att arbeta så jag önskade att jag skulle bli sjuk. Jag blev så trött på att arbeta så att jag försökte bli sjuk. Vara nära sjuka barn var ett försök. Det gick inte. När det var snökaos här nere i stortstan och jag varit ute och tränat. Då stod jag ute vid bilen och bytte tröja. Ta på sig varma. Torra kläder. Innan jag drog på mig den nya så stod jag en minut extra bara för att bli lite kall. Men det gick inte heller.

Nu är det tre dagar kvar innan ledighet. Om två timmar är det bara två dagar kvar. I måndags hade vi luciatåg för föräldrarna. Den sista saken man behövde anstränga sig inför. Nu kan man slappna av. Tisdag morgon. Då vaknar jag upp och känner sjukdomen vara på ingående. Hals och näsa.

Nu är det onödigt att bli sjuk. Nu behövs det inte längre. Nu kan jag vara frisk. Men så fort jag börjar slappna av så kommer skiten direkt. Så är det. Och tydligen går det inte att rubba på de bestämda sakerna.

Får inte slappna av idag heller. Hålla utkik efter barn och skåpbilar. Men kanske är det en bra sak. Kanske är det det som gör att jag klarar att hålla förkylningen borta. Ett stund till i alla fall.

tisdag, december 16, 2008

Gör det själv - ungjävel

Vi har en miljöprofil på vår förskola. Försöker ge barnen insyn i miljön och kretslopp. Hur vi kan påverka den och använda oss av den. Ett roligt arbete. Och ett nyttigt arbete. Ibland undrar man om någonting verkligen fastnar hos barnen. Men så kommer det tillfällen där man nästan blir chockad av hur mycket de kan.

Nyligen kom en mamma och berättade. Hennes dotter har gått hos oss. Hon slutade för två år sedan. Vilket gör henne till en åttaåring. Dottern och mamman hade varit ute och gått i området. Framför dem gick tre ungdomar från skolan som ligger ovanför oss. Ett högstadium. Där är alla fruktansvärt häftiga och tuffa. Där alla kan och vet bäst. Precis som på alla högstadium.

En av killarna äter godis och kastar pappret på marken. Den åttaåriga flickan. Hon som är tuff på riktigt. Säger högt. Utan att tveka. "Man kastar inte skräp på marken. Plocka upp det och lägg det i papperskorgen!"

Riktigt tufft av en åttaåring. Tycker jag. Och miljömedvetet. Alltså måste någonting ha fastnat. Tyvärr var killarna framför inte riktigt på samma nivå. Inte ens nära. För till svar får flickan: "Gör det själv, ungjävel."

Skrämmande. Helt enkelt. Men roligt att se att flickan ändå försöker hjälpa världen. Att hon gör sin del för en finare planet. Om man vill se det i ett stort perspektiv.

måndag, december 15, 2008

Bitarna har börjat falla på plats

Nu har det snart gått tre månader sedan jag skrev några ord senast. Inte överhuvudtaget. Men här. Ord har jag skrivit i massor. De allra flesta i fom av listor och på arbetet. Ibland känns det som att jag lever mitt liv efter listor. Eller kanske att listorna gör att jag kan leva mitt liv.

Hur som helst. Tre månader. Saker har börjat falla på plats. Skärsår på armarna har läkt. Stickandet i bröstet och den häftiga andningen har inte visat sig på ett tag. Hälsenan läker bra just nu och rehaben går över förväntan. Fyra löppass i veckan kring 10-12 km.

Bilen gick sönder efter en månad. Garantin räddade oss. Nu sparar den bara tid. Ekonomin har börjat vända och siffrorna är inte lika röda längre. Och förhållandet till familjen är under kontroll. Det mesta har börjat falla på plats. Givetvis inte allt. Men kom igen. Hur kul skulle det vara om allt i ens liv var underbart?

Det är nio dagar kvar till julafton. Jag har bakat. Helvete vad jag har bakat. Jag har skrivt de där förbannade jävla julkorten. Och julklappar är inhandlade. Man kan nästan tycka att jag ligger före tidsschemat. Nu finns det inget schema. Men om det hade funnits ett hade jag legat bra till. Ändå känns det lätt panikartat. Att det är miljoner saker att göra varje dag.

Det är fyra dagar kvar att arbeta. Fyra mornar till att sätta sig upp i sängen. Sucka. Och inse att det är långt kvar till pensionen. 37 år. Det sa Per. En nygammalvän. Eller något sådant.
Efter de fyra mornarna blir det lite ledigt. Och då ska jag nästan sätta mig upp i sängen. Sträcka upp armarna och fingrarna i luften. Och säga "Wohoo!". Men bara nästan.

Men innan pensionen. Och innan julafton. Blir det nog några fler ord här. Hoppas ingen har någonting emot det. Jag ska försöka. Ge det en chans. Så får vi se vad det leder till. God kväll. Och hej igen.