När jag skrivit klart,lämnat in och fått min C-uppsatts på Lärarhögskolan godkänd trodde och hoppades jag att aldrig mer behöva se sen. Så har inte fallet varit. Förra hösten fick jag sitta på något internationellt seminarium och prata om min praktik. Jag förstod inte mycket. Och det gjorde säkert inte de som lyssnade på mig heller.
Efter det var det tyst. Skönt. Fram till för någon vecka sedan. Då fick jag ett samtal till arbetet. Och det händer inte ofta att någon söker mig. I andra änden var det en kvinna från förskolan där jag haft min praktik under utbildningen.
Kvinnan berättar att de ska ha ett seminarium med lite folk från komunen. Men några förskollärare. Och med nuvarande studenter. Och så kom frågan. Om jag kunde tänka mig att berätta lite inför alla dessa människor om mitt arbete. Om det där jag inte läst på över fyra år. Om det där som varit gömt så länge. Och berätta lite om hur det var att skriva och praktisera. Inget längre tal. Bara 15-20min. Kalla kårar längs ryggraden. Panik i ögonen.
När paniken lagt sig. Vilket kändes som minst fyra minuter. Så svarade jag att jag skulle tänka på det. Jag skulle maila henne några dagar senare. Fast jag visste. Att samtidigt som jag sa att jag skulle återkomma. Så skulle svaret bli nej. Helvete heller!
Och så blev det. Jag är inget fan av att prata inför folk jag inte känner. Jag tycker inte om uppmärksamheten. Jag är för osäker. Men någonstans där inne så blev jag ändå smickrad. Att de frågade mig. Att de tyckte arbete var bra. Mitt och Damen L's. Och ville att jag skulle komma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Dina kalla kårar längs ryggraden är bara en fläkt av din osäkerhet, du behöver inte alls ha den egentligen. Du vet att bra förskolelärare är mycket eftertraktat och att kommunen fråga dig om ett föredrag är väldigt smickrande och bra. Tycker att du ska ta till vara på möjligheter att profilierar dig och dina kunskaper. Du är bra på det du gör och det kan du väl tala om för kommunens representanter.
Smickrande är det ju helt klart! Men jag förstår att du sa nej. Du tycker ju inte om att prata inför folk, även om jag tror att för varje gång som du utsätts för det så kommer det att kännas lättare och lättare.
Fast då kan man ju fråga sig VARFÖR du skulle behöva utmana just den osäkerheten och i precis det sammanhanget.
Skicka en kommentar