Jag har all tid i världen. Tydligen.

Min ena kollega är negativ. Djävulskt negativ. Tyvärr får hon in oss andra i hennes tänkande ibland. Så man får arbeta hårdare för att se möjligheter och se saker ljust.

I vilket fall som helst. Hon klagar ofta på sitt liv. Hennes man gör ingenting. Hennes barn klagar och gör ingenting. Allt kostar pengar. Hon tjänar ingenting. Och allting i hennes liv är värdelöst.
Igår satt vi och åt mellis. Hon tyckte att jag skulle baka en chokladkaka som hon verkligen tycker om (Ha! Något hon tycker om!) som jag har bakat tidigare.

Jag svarade att jag gärna skulle göra det, men jag vet inte riktigt när jag ska hitta tiden till det innan vi går ombord på planet på tisdag. Mycket som ska hinnas med de här sista dagarna.
Som svar fick jag ett litet skratt. Med kommentaren: "Du har väl all tid i världen!?"

Tydligen gör jag ingenting alls mer än att arbete. Jag kommer visst hem och sätter mig i soffan och rullar tummarna. Att jag springer 80km i veckan räknas inte. Att jag tränar handbollstjejer räknas inte. Det som räknas är om man har barn eller inte. Är det så hemskt att ha barn. Om de tar så mycket tid från en så man bara vill lägga sig ner och dö. Varför skaffar man då barn? Borde man inte har lite koll på det innan? Ibland känns det bara som en ursäkt.

Jag tycker det är konstigt. Skaffar man barn borde man väl ha koll på hur livet kommer att se ut efter det. Att man får offra en del tid. Men att det också finns tid för annat. Det är jag övertygad om. Flickan från landet i norr och jag har analyserat. Planerat och pratat. Allt från småbarnsålder upp till tonåringar. Viktiga frågor och mindre viktiga frågor. Det känns bra. Det har blivit många diskussioner i bilen upp till norr. Och ner från norr.
Men innan det blir dags för mig. Så kan jag sätta mig ner och analysera läget. För jag har all tid i världen.

Suck

Den senaste tiden har vi arbetat lite extra med att få barnen lite mera självständiga. De får kämpa hårt med att klä av sig ytterkläder. Hänga upp den på sina respektiva krokar.
De har fått kämpa extra med att ta fram sina kläder och ta på dem själva. Samma sak med skorna.

Vi tycker att barnen behöver träna på det. Att det är ett bra stag i utvecklingen och får dem att känna sig duktigare och bättre. Men givetvis kan det komma några bommar i det hela. Det kan missas en träja. Det kan bli skor på fel fot. And so on.

Idag hade en pojke klätt på sig själv. Det allra mesta. Han var nöjd. Och han fick beröm. Som sig bör. En liten stund senare kom hans far. Han hämtade sina två barn och kom i förbi farten fram till mig. Lät arg och sa att hans son bara hade en t-shirt under sin jacka. Sen rusade han vidare.

Kvar stod jag. Tog åt mig och kände mig kass. Men hade inte en chans att förklara att hans son klätt på sig själv. Blivit nöjd. Spelat bandy ute och inte frusit ett endaste dugg. Det gör han sällan. Men jag fick aldrig förklara det.

Varför blir det alltid lite mera knas när det gäller barn som har speciella föräldrar? Eller är det bara då det märks? Den här pappan brukar kunna låta rätt arg. Kanske är han det. Kanske inte. Frågan är om hans som kommer att få klä på sig helt själv fler gånger.

Renoveringsplaner

Den senaste tiden har vi tittat runt här i lägenheten. Nu när vi går i flyttankar så blir det mer aktuellt. Och vi inser att det finns en hel del all ta tag i. Snarast.

Vid kattlådan finns det en list. Katterna är väl som en del män. Har svårt att pricka lådan varje gång. Och en del har lagt sig bakom listen. Den behöver alltså bytas ut.

Om vi går in i vardagsrummet och tittar upp i taket. En del av färgen har börjat spricka. Där ska det slipas. Heller. Vi slipar hela taket. Och målar om det i vitt.
Samma vita färg behöver målas i taket i hallen. Där en lättare strimma av fuktskada syns. Och det kanske man inte vill visa vid en försäljning.

Men vi stannar kvar i vardagsrummet ett tag. Golvet. Det skulle också behövas slipas. Katterna har kastat ner en del saker i det. Och farit runt med sina klor. Sen ska det lackas. Eller. Så läggs det in ett nytt. Klickgolv. Allt är en kostnadsfråga.

Nu kan vi gå vidare ut från vardagsrummet. Till hallen. Där listen och vattenskadan i taket redan ska åtgärdas. Där är golvet under all kritik också. De som lagt det innan jag flyttade in var ingen stjärna på det. Så det skulle behöva förnyas.

Så. Vidare in i badrummet. Nej, där är allt som det ska efter senaste renoveringen. Så vi hoppas snabbt ut till köket. Oh shit. Dessa vidriga självspacklade och målade köksluckor. Skulle verkligen behövas bytas ut. Men det känns omöjligt att hitta rätt mått på de luckorna från vårt 60-talskök.

Så det finns en hel del att göra. Dessutom. Förutom allt det nämnda. Så finns det lite inredningsplaner. Byta ut bokhyllor och sätta upp en väggtapet. Ändra färg på någon möbel. Och slänga och sälja en hel del överflödigt ägande.

Så det är lite att fixa. Men det kan bli roligt. Och behöver väl inte vara för dyrt. Om vi nu hittar något vettigt ställe som säljer rätt köksluckor. Och kanske hittar några vänner och familj som vill delta i det härliga arbetet. Och en målare. Så klart.

Fyra härliga år

För lite mer än fyra år sedan åkte jag iväg med bussen ner till pendeltågsstationen här i Sollentuna. Jag var nervös och jag var förväntansfull. Jag skulle träffa Flickan från landet i norr för första gången.

När tåget kom såg jag henne. Med ryggsäcken över axeln och ett underbart leende på läpparna. Jag tvekade lite hur vi skulle hälsa. Men till slut blev det en kram. Och efter det kändes allt som det skulle. Nervositeten släppte snabbt och allt kändes naturligt. Som om vi kännt varandra en evighet.

Nu har det gått fyra år sedan vi blev ett par. Vi klarade av ett halvår av pendlande. 63 miljävlar hit. 63 miljävlar dit. Men det var värt varenda resa. Varenda krona. Varenda tår.
Nu behöver vi inte åka någonstans för att träffas. Nu kan vi varje kväll lägga oss i samma säng. Och vakna upp bredvid varandra varje morgon.

Det har varit fyra fantastiska år. Där det fortfarande pirrar när man möts. Där man fortfarande längtar efter varandra. Där man fortfarande inte kan gå förbi varandra utan att nudda den andre. Det skickas fortfarande fina sms. Och det kramas en massa. Det är precis som man en gång tänkte att det där riktiga skulle vara.

Fyra år har gått snabbt. Och kanske är det bara bra. För nu. Inne på det femte året. Det är där allt egentligen börjar. Det är nu framtiden börjar. Planerna har funnit länge. Så länge. Men det är nu det hela ska börja. Med flyttande. Med nya små liv. Med en ny start. Där jag tänkte att jag skulle växa som människa och bli modigare. Och då är Flickan från landet i norr den bästa att ha med sig. För hon får mig verkligen att växa och tro på mig själv.

Första steget

Förra veckan gick jag in till chefen. Hon var förvånad att jag ville prata. Det tillhör inte vanligheterna. Verkligen inte. Men nu satte jag mig ner och började prata. Utan att titta i ögonen. För sånt gör jag inte. Tyvärr.

Jag berättade att Flickan från landet i norr snart är färdig med sin utbildning. Och att det innebär att tiden nere i huvudstaden kanske börjar lida mot sitt slut. För den här gången i alla fall.

Vi pratade några minuter om flytt till Umeå och om arbete. Chefen har alltid vetet om läget. Så det kom inte som en chock. Hon hon erbjöd sig att höra med några vänner hon hade där uppe. Några förskolechefer. Kort och gott. Min chef ska försöka fixa ett nytt arbete till mig. Känns konstigt. Men uppskattat. Även om det är 63 mil härifrån.

Så nu är första steget taget. Första steget av många. Jag letar nytt arbete uppe i norr. Vad nästa steg blir vet jag inte riktigt. Men jag har mina aningar. Och när det blir vet jag inte heller. Men jag vet en sak. Att jag längtar. Mest av allt till alla steg är klara och vi sitter där i vårt nya hus. Men också lite tills de kommande stegen är igång. Även om det hela känns rörigt och tajmingen svår att kontrollera.

Stiltje

Det kanske inte är så att det skrivs så fingrarna glöder den senaste tiden. Det måste jag erkänna. Men jag vet inte om det det beror på att det verkligen inte händer något i mitt liv. Eller om jag helt enkelt inte har tid att skriva. Dagarna är fulla med andra saker. Arbete och träning. Planerande och drömmande.

Dessutom har jag gått och blivit sjuk igen. Jag vet inte när det hände senast. Att jag varit hemma två gånger från arbetet på ett par veckor. Vansinnigt. Först var det kräksjuka. Nu gick jag hem efter lunch i tisdags med feber. Nu mår jag bättre. Inte bra. Men bättre. Och jag tänkte tvinga iväg mig själv till arbetet i morgon. Det är ett viktigt möte med skolservicenheten gällande ett av våra barn. Och det vill jag inte. Det får jag inte missa. Och jag har läst på. Jag har pluggat och tagit intresse av fallet. Så i morgon ska jag diskutera deras ass off! Kanske. Jag skulle gärna vilja skriva om fallet. Men jag antar att det är här sekretessen kommer in.

Men innan det är dags för diskussion. Så ska jag avverka några filmer till. Och försöka bli helt frisk. Ända ut i fingerspetsarna. Så att de till slut kan börja skriva så de glöder igen. Kanske.