Första steget

Förra veckan gick jag in till chefen. Hon var förvånad att jag ville prata. Det tillhör inte vanligheterna. Verkligen inte. Men nu satte jag mig ner och började prata. Utan att titta i ögonen. För sånt gör jag inte. Tyvärr.

Jag berättade att Flickan från landet i norr snart är färdig med sin utbildning. Och att det innebär att tiden nere i huvudstaden kanske börjar lida mot sitt slut. För den här gången i alla fall.

Vi pratade några minuter om flytt till Umeå och om arbete. Chefen har alltid vetet om läget. Så det kom inte som en chock. Hon hon erbjöd sig att höra med några vänner hon hade där uppe. Några förskolechefer. Kort och gott. Min chef ska försöka fixa ett nytt arbete till mig. Känns konstigt. Men uppskattat. Även om det är 63 mil härifrån.

Så nu är första steget taget. Första steget av många. Jag letar nytt arbete uppe i norr. Vad nästa steg blir vet jag inte riktigt. Men jag har mina aningar. Och när det blir vet jag inte heller. Men jag vet en sak. Att jag längtar. Mest av allt till alla steg är klara och vi sitter där i vårt nya hus. Men också lite tills de kommande stegen är igång. Även om det hela känns rörigt och tajmingen svår att kontrollera.