Jag sitter och ser en film. Det är verkligen inte ovanligt när det gäller mig. Jag ser mycket film. Kanske onödigt mycket film. Och serier. En massa serier också.
Just nu är det en äldre film som rullar. "Flashdance" från 1983. Kvaliteén är slående. Men det är något speciellt med filmer från 80-talet. De är mysiga på något sätt. Och ofta handlar de om ungdomar som har det svårt men kämpar sig fram i livet och lyckas. Eller så kanske det bara är såna filmer jag ser.
I vilket fall som helst dansas det i filmen. En hel massa. Både på skridskor och utan. En del dansar inne på klubbar som kanske inte är speciellt glamorösa. Andra tränar som bara den för att komma någonstans.
Och jag tänker. Att när jag får barn. Då skulle det barnet gärna få dansa. Hur mycket det vill. Vare sig det är en pojke eller en flicka. Helst inte inne på en sån där oglamorös klubb där män sitter och ser allmänt äckliga ut. Men dansa skulle de gärna få göra. Det verkar befrirande. På riktigt. Och jag antar att man får ut fruktansvärt mycket känslouttryck genom dansen.
Egentligen skulle de få göra vad som helst. Jag stöttar dem i vad som. Ja, förutom om de ska dansa på en sån där klubb. Bara de inte blir en "en i mängden". Med blonderat hår, likadana kläder som alla andra har och utan egen åsikt. Men som sagt, dans. Jo för fan.
lördag, maj 14, 2011
En dröm om lycka
"Alla drömmer vi om lyckan, som om livet blivit fel." Så lyder underrubriken till den här sidan. Så säger Lars Winnerbäck. Men ofta upptäcker jag att det är svårt. Det är svårt att inte drömma om lyckan trots att livet man har egentligen är fantastiskt. Det är svårt att inte se allt det där bra man har utan bara drömmer om saker man inte har. Det är synd. Förbannat synd. Men så är det. Så underrubriken har rätt. Herr Winnebäck har rätt. Som alltid.
Det är nu två veckor kvar till maran. Det är vidrigt lite tid. Nu går det inte att rätta till någonting längre. Det är försent. Nu gäller det bara att hålla igång muskler och leder. Försöka hitta någon slags känsla och rytm. Försöka hitta tillbaka till något slags löparsug. Kanske försöka hitta den där lyckan som alla drömmer om.
Maran tar upp mycket av tankarna. Arbetet likaså. Kanske är det därför jag igår steg upp, satte mig framför datorn som vanligt på morgonen när jag gjort mig klar, och glömmer bort att jag ska åka till arbetet. Det kanske är därför jag missar avfarter jag tagit i flera års tid. Och det kanske är därför jag glömmer saker i bagageluckan när jag precis varit och handlat.
Det är som sagt fortsatt mycket där. Men om nio veckor är det semester. Om nio veckor är lyckan som jag drömt om här. Och sen kommer det en chef. Bara en sån sak. Då kan min kollega och jag sluta vara chefer. Även fast det är väldigt utmanande och lärorikt så sliter det. Förbannat mycket. Inte minst när den vanliga 100% tjänsten ska göras samtidigt.
Nog gnällt om det. Snart kommer lyckan. Snart kommer semestern. Snart kommer målgången på Stockholm Maraton. Hoppas jag. Och då kan jag verkligen sluta drömma om lycka. Då ska jag inse vad jag har.
Det är nu två veckor kvar till maran. Det är vidrigt lite tid. Nu går det inte att rätta till någonting längre. Det är försent. Nu gäller det bara att hålla igång muskler och leder. Försöka hitta någon slags känsla och rytm. Försöka hitta tillbaka till något slags löparsug. Kanske försöka hitta den där lyckan som alla drömmer om.
Maran tar upp mycket av tankarna. Arbetet likaså. Kanske är det därför jag igår steg upp, satte mig framför datorn som vanligt på morgonen när jag gjort mig klar, och glömmer bort att jag ska åka till arbetet. Det kanske är därför jag missar avfarter jag tagit i flera års tid. Och det kanske är därför jag glömmer saker i bagageluckan när jag precis varit och handlat.
Det är som sagt fortsatt mycket där. Men om nio veckor är det semester. Om nio veckor är lyckan som jag drömt om här. Och sen kommer det en chef. Bara en sån sak. Då kan min kollega och jag sluta vara chefer. Även fast det är väldigt utmanande och lärorikt så sliter det. Förbannat mycket. Inte minst när den vanliga 100% tjänsten ska göras samtidigt.
Nog gnällt om det. Snart kommer lyckan. Snart kommer semestern. Snart kommer målgången på Stockholm Maraton. Hoppas jag. Och då kan jag verkligen sluta drömma om lycka. Då ska jag inse vad jag har.
måndag, maj 02, 2011
En kväll på Hästen
I fredags var det dags att bli firad av kollegorna. Det var ett halvår sedan jag fyllde 30. Men vad säger man. Bättre sent än aldrig?
Det blev en trerätters på den lokala kvarterskrogen. Inget fancy. Men väldigt trevligt. Jag satt längst ut. Närmast fönstret. Fick födelsedags drink som smakade en blandning av ananas och sprit. Väldigt mycket sprit. Till förrätten drack jag pilsner. Till huvudrätten drack jag pilsner. Till efterrätten drack jag pilsner.
Sen drog hälften av kollegorna hem. Och jag gjorde mig beredd att göra samma sak. Men så gick jag förbi baren. Där stod en gammal vän. En riktigt gammal vän. Med sin lillebror och en annan bekant. Inte kunde jag åka hem nu?
Så jag stannade. Bjöd över dem till vårt bord som numera var halvtomt.Där satt vi. En timme. Två timmar. Tre timmar. Pratade gamla minnen. Om deras tre barn och om fotboll. Pilsner efter pilsner beställdes in. Och plötsligt var klockan 01.00 och stället stängde.
Jag satt där vid bordet medan vi pratade och insåg att det här var faktiskt riktigt trevligt. Riktigt jävla trevligt. Efter att ha blivit nekade inträde till ett annat närliggande hak, dit mina kollegor gått. Skakade vi hand och gick åt olika håll. Han till ett matställe. Jag till en taxi med en chaufför som skämdes för att han rökt första ciggaretten på ett halvår. Så kan det gå. En vanlig fredagskväll på kvarterskrogen.
Det blev en trerätters på den lokala kvarterskrogen. Inget fancy. Men väldigt trevligt. Jag satt längst ut. Närmast fönstret. Fick födelsedags drink som smakade en blandning av ananas och sprit. Väldigt mycket sprit. Till förrätten drack jag pilsner. Till huvudrätten drack jag pilsner. Till efterrätten drack jag pilsner.
Sen drog hälften av kollegorna hem. Och jag gjorde mig beredd att göra samma sak. Men så gick jag förbi baren. Där stod en gammal vän. En riktigt gammal vän. Med sin lillebror och en annan bekant. Inte kunde jag åka hem nu?
Så jag stannade. Bjöd över dem till vårt bord som numera var halvtomt.Där satt vi. En timme. Två timmar. Tre timmar. Pratade gamla minnen. Om deras tre barn och om fotboll. Pilsner efter pilsner beställdes in. Och plötsligt var klockan 01.00 och stället stängde.
Jag satt där vid bordet medan vi pratade och insåg att det här var faktiskt riktigt trevligt. Riktigt jävla trevligt. Efter att ha blivit nekade inträde till ett annat närliggande hak, dit mina kollegor gått. Skakade vi hand och gick åt olika håll. Han till ett matställe. Jag till en taxi med en chaufför som skämdes för att han rökt första ciggaretten på ett halvår. Så kan det gå. En vanlig fredagskväll på kvarterskrogen.
26 dagar kvar
Jag har lämnat skogen i norrland och åter slagt mig ner i lägenheten 63 miljävlar söderut. Det känns sådär. För varje gång jag är däruppe så känner jag att jag trivs mer och mer. Även om jag ofta känner mig som en riktigt outsider. Jag passar egentligen inte in där. Jag har helt andra intressen och jag har helt andra kunskaper. Jag kan ingenting om bilar. Jag kan ingenting om hus. I stället kan jag saker om träning. Om pedagogik. Det är svårt att hänga med och passa in ibland.
I vilket fall som helst så blir det tomt att komma hem numera. Kanske är det känslan av vardag som slår en när man åter låser upp ytterdörren till lägenheten. En vardag som egentligen är helt okej. Men ack så förbannat krävande och jobbig ibland.
Nu har vi kommit in i maj. Det är härligt. Även om man snabbt blir bortskämd med värmen. En enda dag av lite kyligare väder och det börjar klagas. Det dras på täckjacka och man undrar om vintern är tillbaka. Givetvis är det inte så. Vintern har dragit åt helvete. I alla fall för ett tag. Det dröjer ett par månader till innan vintern kommer igen. Och det blir en vinter som aldrig förr.
Men allvarligt. Skit i vintern nu. Våren är här för att stanna ett par veckor. Innan sommaren tar över. Den orörda sommaren. Och precis i mellanskedet mellan våren och den orörda sommaren. Så kommer dagen D. Stockholm marathon. Shit. Jag är inte alls där jag vill vara med träningen och formen. Men så har jag också sjukt höga krav på mig själv. Precis som vanligt. 4.00 blev snabbt 3.45. Sen skulle 3.30 inte vara några problem. Nu ligger ribban på 3.20 och en bra dag kan det vara möjligt att gå under 3.10. 26 dagar kvar. Hur ska det sluta? 2.03.59 ligger världsrekordet på. Ha!
Men som sagt. Om 26 dagar står jag där i startfållan. Och det är i alla fall ett ställe jag känner att jag passar in på. Där jag vet vad allt handlar om. Vare sig jag springer på 2.03.59, 3.20 eller 4.00.
I vilket fall som helst så blir det tomt att komma hem numera. Kanske är det känslan av vardag som slår en när man åter låser upp ytterdörren till lägenheten. En vardag som egentligen är helt okej. Men ack så förbannat krävande och jobbig ibland.
Nu har vi kommit in i maj. Det är härligt. Även om man snabbt blir bortskämd med värmen. En enda dag av lite kyligare väder och det börjar klagas. Det dras på täckjacka och man undrar om vintern är tillbaka. Givetvis är det inte så. Vintern har dragit åt helvete. I alla fall för ett tag. Det dröjer ett par månader till innan vintern kommer igen. Och det blir en vinter som aldrig förr.
Men allvarligt. Skit i vintern nu. Våren är här för att stanna ett par veckor. Innan sommaren tar över. Den orörda sommaren. Och precis i mellanskedet mellan våren och den orörda sommaren. Så kommer dagen D. Stockholm marathon. Shit. Jag är inte alls där jag vill vara med träningen och formen. Men så har jag också sjukt höga krav på mig själv. Precis som vanligt. 4.00 blev snabbt 3.45. Sen skulle 3.30 inte vara några problem. Nu ligger ribban på 3.20 och en bra dag kan det vara möjligt att gå under 3.10. 26 dagar kvar. Hur ska det sluta? 2.03.59 ligger världsrekordet på. Ha!
Men som sagt. Om 26 dagar står jag där i startfållan. Och det är i alla fall ett ställe jag känner att jag passar in på. Där jag vet vad allt handlar om. Vare sig jag springer på 2.03.59, 3.20 eller 4.00.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)