Run Basti Run

Det här känns som ett rätt svårt inlägg att skriva. Jag vill inte vinkla det hela till något som det egentligen inte är. Det kan säkert lätt bli misstolkat.

I vilket fall som helst. En måndagskväll. Bara en vanlig kväll. Ett gäng löpare samlas i ett terrängspår på andra sidan stan. Förväntningarna och spänningen är hög. Alla vill iväg. Visa vad de går för. Prova på. Ta de där första stegen efter att startskottet gått. Känna glädjen och lyckan i att bara få springa.

Klockan 18.00 ska starten gå. Som på alla lopp är tiden framflyttad. Det är för många löpare så startgruppen delas upp i två. 18.15 går startskottet för andra startgrupp. Och där. De där första stegen. Det är så det alltid ska vara. Det är sån lycka som ska infinna sig när man gör något.

Nu är det inte mig det hela handlar om. Det hade det kunnat. Om jag hade varit skadefri. Men nu är det Prinsens kväll. Det är hans första löptävling. 500m terräng. Och han är så taggad. Så laddad. Han vill bara springa. Tydlig med att jag inte får springa med. Jag ska möta honom vid målet. Själv hoppas jag bara att han följer med strömmen. Vem vet vad han kan hitta på vägen som stjäl hans uppmärksamhet.

När starten går och han springer iväg så skiner han med hela ansiktet. Med hela kroppen. Han ser så lycklig ut och det gör mig alldeles varm inombords. Äntligen får han utlopp för all sin energi.

Runt hörnet försvinner barnen och jag joggar mot målet. Joggar på lätta steg en 40-50 meter från målet för att möta honom. Plötsligt ser jag honom komma. Och det är nu det är svårt att formulera sig.
Han ligger där framme med den vuxna förlöparen och två barn till. Han ler. Jag börjar heja på honom (att han är duktig, inte att han kommer att vinna, så klart) och han lägger in ett ryck när han ser mig. Fortfarande världens största leende på läpparna. Han lägger i en extra växel och springer först in i mål. En klar seger med en 20 meter.

Nu blev det plötsligt svårt. Som gammal (ja, jag är sjukt passé och gammal vid det här laget) löpare så är jag givetvis fantastiskt lycklig och stolt. Min son vann. Han sprang snabbast. Samtidigt så vet jag att det inte är viktigast att vinna. Framför allt när man är 3,5 år gammal. Eller ung. Det viktigaste är att han var så där fantastiskt lycklig som han såg ut att vara. Att han vill springa nästa vecka igen. Att han kan fokucera på något och använda som energi till något positivt. Jag antar att jag förmedlar det ena till Prinsen och håller den andra vinnarkänslan för mig själv. Jag vill inte sätta någon press på honom. Absolut inte. Han ska göra det han blir lycklig av. Så där lycklig som ni kan se han vara när han pinnar iväg närmast kameran i det första klippet. Underbara unge.

           Starten. Och han pinnar iväg som en ko på grönbete.

Målgången. Ni ser också den sjukt spänstiga pappan som viker av strax innan målgången.

Mackan

Redan innan vi fick reda på att William började växa i magen så började Basti prata om en bebis. Han ville ha en och han var väldigt bestämd med vad han skulle heta.

Tiden gick och vi funderade inte speciellt mycket på det där Basti hade pratat om. Men varje gång vi nämnde bebisen i magen så kom samma namn upp.

När det nästan var dags och vi började prata namn på allvar så kom Basti med sitt namnförslag igen. Markus. Lillebror skulle heta Markus. Mackan. Och det efter Markus på Morgonshowen på Barnkanalen.

Så vi förväntade oss nästan en liten rödhårig sak som skulle komma ut. Och hade det gjort det, då hade det kunnat bli en Markus. Då hade det kunnat ligga en Mackan här bredvid mig i soffan. Sugandes på sin egen underläpp.

Nu tyckte vi att det här med Bastis namnförslag under hela resan var rätt roligt. Så vi ville få med det på något sätt ändå. Låta "storebroren", som han själv kallar sig, vara delaktig. Inte helt otippat fick det alltså bli hans mellannamn.

Välkommen William

Allt eftersom sommaren rullade på så kom nästa stora händelse allt närmare. Det här var aningen mer planerat än den där frågan på berget vid havet. Det här är något vi väntat på. Länge. I närmare nio månader.

Jag kan välja hur jag ska berätta det här. Antingen gör jag som Flickan från landet i norr gjort med sina vänner. Redogör minut för minut. Det tar ungefär två dagar. Eller så gör jag som jag gjorde, med USM. Berättar att allt gick bra. Det tar någon enstaka minut.

Nu är mannen och kvinnan på helt olika sidor. Har helt olika uppgifter och roller när det gäller vistelsen på förlossningen. Och även om jag under själva födseln många gånger önskar att jag skulle kunna byta med Flickan från landet i norr så är jag rätt glad att det är som det är. Hon gjorde ett fantastiskt arbete och bör hyllas med stående ovationer. Med pom-poms och parader. En riktigt super-kvinna.
Själv stod jag bredvid. Försökte stötta och massera. Peppa och uppmuntra. Hur mycket det hjälpte vet jag inte. Och även om jag kände mig överflödig ibland så är jag glad att jag fick vara där. På någon sida läste jag om en kvinna som inte tyckte mannen hade någonting där att göra. Han var helt onödig på en förlossning. Jag vill tro att fallet inte alls är så.

Allting gick till slut bra. Jag har varit väldigt nervös inför den här födseln. Att något ska gå fel. Bevisligen i onödan. 38 timmar utan sömn. 19 timmar utan mat. Men det är inte riktigt sånt man känner av när ens barn är på väg att födas. Och efter en del funderingar så fick pojken ett namn också. William. Hur han fick sitt mellannamn. Det är en spännande historia. Men den tar jag en annan gång. Håll till godo.