Jag kan välja hur jag ska berätta det här. Antingen gör jag som Flickan från landet i norr gjort med sina vänner. Redogör minut för minut. Det tar ungefär två dagar. Eller så gör jag som jag gjorde, med USM. Berättar att allt gick bra. Det tar någon enstaka minut.
Nu är mannen och kvinnan på helt olika sidor. Har helt olika uppgifter och roller när det gäller vistelsen på förlossningen. Och även om jag under själva födseln många gånger önskar att jag skulle kunna byta med Flickan från landet i norr så är jag rätt glad att det är som det är. Hon gjorde ett fantastiskt arbete och bör hyllas med stående ovationer. Med pom-poms och parader. En riktigt super-kvinna.
Själv stod jag bredvid. Försökte stötta och massera. Peppa och uppmuntra. Hur mycket det hjälpte vet jag inte. Och även om jag kände mig överflödig ibland så är jag glad att jag fick vara där. På någon sida läste jag om en kvinna som inte tyckte mannen hade någonting där att göra. Han var helt onödig på en förlossning. Jag vill tro att fallet inte alls är så.
Allting gick till slut bra. Jag har varit väldigt nervös inför den här födseln. Att något ska gå fel. Bevisligen i onödan. 38 timmar utan sömn. 19 timmar utan mat. Men det är inte riktigt sånt man känner av när ens barn är på väg att födas. Och efter en del funderingar så fick pojken ett namn också. William. Hur han fick sitt mellannamn. Det är en spännande historia. Men den tar jag en annan gång. Håll till godo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar