Inom 10 år bör man veta

Den här sommaren. Det hände mycket. Mer än jag kanske hade planerat. Så även om vädret har varit lagom inspirerande så kommer jag att minnas den här sommaren.
Det första minnesvärda utspelar sig några mil norr om Umeå. Sikeå. På en klippa vid vattnet. På andra sidan vägen från vår stuga.

Det började med att vi pratade för något år sedan. Jag kommenterade att inom 10 år borde man vara rätt säker på att man vill fortsätta leva resten av sitt liv med den människan man är med. Egentligen vet man nog det betydligt tidigare men vid 10 år går fan gränsen.
I februari 2016 har Flickan från landet i norr och jag varit tillsammans i 10 år. Ni hör själva vart det här är på väg.

Så jag tar ett beslut. Bakar lite kakor. Går till en smyckesaffär. Vi åker upp till stugan och vi får Prinsen att somna på kvällen. Efter det går vi ut. Över vägen. Upp på klippan som ger en fantastisk utsikt över havet. Där har vi lite picknick. Känner mig inte nervös.

Till slut så tar hon kakburken. Fortfarande ingen nervositet. Öppnar för att ta en kaka. Stannar upp i rörelserna och ser på mig. Långsamt tror jag det sjunker in. Är det...? Ska du...? What!?

Själv ler jag. Säger några väl valda ord och ställer mig på knä. Med havet som bakgrund. Men med den finaste utsikten framför mig. Leendet som kan få den gråaste dagen att bli solig. Ögonen som tindrar som stjärnor. Jag frågar. Hon svarar. Ja! Så klart. Det är inte klart. Men det låter bra. Känner mig fortfarande inte nervös. Bara säker. Och det kanske det blir mer naturligt då. Vad vet jag. Jag har aldrig friat till någon förut.

Så nu sitter jag här med en ring på fingret. Försöker vänja mig vid det. Vänja mig vid tanken att vi ska ha ett bröllop. Mycket att planera. Mycket att välja och bestämma. Nervöst. Otrevligt att vara i centrum. Men det är samtidigt roligt. Det ska väl bli en sån där dag man aldrig glömmer sägs det. Och förhoppningsvis. Man gör det bara en gång i livet.