Byta däckjävlar

Min far gjorde alltid saker själv. Han bad sällan om hjälp. När han gjorde det tog det emot. Jag hyllar honom för det. Jag är nämligen likadan. Och kanske är det inte så konstigt. En sådan sak är det här med däckbyte. Pappa bytte alltid själv. Helt rätt. Så klart. Man ska kunna byta däck. Han lärde oss hur man byter och så har det fortsatt. Vår. Höst. Hela tiden har jag bytt däck själv på min bil.

Varje gång det är dags att byta tänker jag att nu. Den här gången. Kommer allting att fungera som det ska. Bultarna lossnar. Rätt däck hamnar på rätt plats direkt. Allt flyter på riktigt fint och det behöver inte gå fyra timmar av livet innan allt är klart och humöret nere i botten. Varje gång blir det tvärtom. Någonting ska alltid strula. En bultjävel som sitter så hårt så den inte går att rubba. Ett däck hamnar på fel plats och jag får börja om. Det tar en evighet att få upp bilen. Barnen springer runt och stör. Ja. Ni hör själva hur jävla roligt det är.

Så i år. Då åkte däcken in i bilen. Åkte ner till parkeringen vid ICA. Drog kortet. Betalade 250:- Väntade fem minuter. Och så var allt klart. Jag vet hur man byter däck själv. Jag kommer lära mina barn hur man byter däck själv. För det ska man bara kunna. Så är det. Men ibland. Bara ibland. Och kanske just med däck. Så är det fruktansvärt jävla värt det. Hosta upp en billig peng. Spara tid och svordomar. Klart.

För övrigt är våren här nu. Konstigt vore det annars att slänga på sommardäcken. Som jag har längtat. Inte speciellt efter sommardäcken. Utan efter våren. Solen. Värmen. Barmark. Så färdig jag har varit med tidernas längsta vinter.
Och snart börjar en ny skidsäsong...

Sjukskrivning

Tredje dagen på sjukskrivningen. På ett sätt skönt att inte behöva stressa iväg på morgonen. Att få vara lite själv. Men på ett annat sätt fruktansvärt tråkigt. På eftermiddagen börjar jag prata för mig själv. Säger saker jag gör högt. Jag vet inte varför. Kanske tystnaden blir för påträngande annars.

Jag har aldrig varit sjukskriven tidigare. Kanske är bra det i och för sig. När jag senast opererade hälsenan gjorde jag det kring jul. Då var jag hemma och ledig ändå. Men det var en evighet sedan. När jag var ung och stark. Nu är jag gammal och stel.

Tredje dagen på sjukskrivningen. Fem dagar sedan ingreppet. Jag går inte normalt än. Men det är nära. Lite för mycket vätska kvar i knät för att jag ska kunna börja det helt. Övningarna jag ska göra 4-6 gånger per dag. De gör jag 10-12 gånger per dag. Gick 4000 steg i går. Ska slå det idag. Kanske pressar jag knät lite hårt. Kanske inte.

Börjar med lite promenader den här veckan. Följer vårens framfart. Hänger på gymmet nästa.
Lämnar barn. Ser film. Tränar. Läser. Ser film. Tittar ut genom fönstret. Det är så dagarna ser ut just nu. Tänk om man kunde dra in pengar på det också. Det hade varit något.

Det är tredje dagen på sjukskrivningen. På ett sätt skönt. På ett annat så fruktansvärt jävla tråkigt.

Operation: Menisk

Igår var det äntligen dags. Efter att jag förra sommaren blivit lite ivrig. Sprungit lite för mycket. Lite för långt. Lite för hårt. Ja, jag kan skylla lite på bror eftersom han också stressade upp farten. Men vems fel det än är så lyckades jag springa sönder min menisk.

Då jag inte direkt hade 20.000:- liggandes för att snabbt fixa till det privat så fick jag börja vandra den långa biten. Vårdcentral, remisser, MR, sjukgymnast och vila. Och nu, till slut, efter en ombokning och en inställt tid, så var det äntligen dags att skära upp knät.

Så igår gick jag till sjukhuset. Satte mig i väntrummet och...väntade. Och väntade. Och väntade. Timme in och timme ut. Två timmar senare fick jag komma in och byta om, få lite härligt dropp rakt ner i armen och...vänta. Och vänta. Och vänta. Igen.
Jag tror jag stirrade upp i taket i en evighet. Eller i alla fall tre timmar. Jag fick se andra rulla i väg till operationer och jag fick se dem komma tillbaka. De kom tillbaka så där lagom höga av narkosen. Bakiskänsla på några. Släpande tal på andra. Många gipsade armar.

Så till slut. När salen var tömd på trasiga människor. Då blev det min tur. Sex timmar efter planerad tid. Några sköna andetag i en mask och så...borta. Snark. En bit av menisken plockades bort. Tydligen svår att komma åt. De hittade lite annat i knät också som de fixade till. Bandage på. Och sängen rullades tillbaka.

Vaknar upp. Hungrig som någon som inte ätit på ett halvår. Och iväg hem. Tydligen i någon form av rekordtid enligt sköterskorna.
Nu sitter jag här. Knät upplagt på bordet. Kryckorna vilar bredvid. Ska väl sitta här ett tag nu. Någon vecka. På pappret står det sjukskriven 4-6 veckor. I mitt huvud är det två veckor. Men jag har kanske inte samma läkkött som när jag var 17år. Eller som Ibrakadabra. Även om jag vill tro det.

Björnstad skapar känslor

De senaste åren har jag läst en hel del böcker. Jag tror det är en del av min verklighetsflykt. Jag tycker om att kunna försvinna in i en annan värld en stund. Vara en annan person. En annan miljö. Det har varit väldigt många deckare. Den ena boken råare än den andra. Morden blir brutalare. Jag vill ha det så. Men så ibland. Då försöker jag vidga mina vyer och slänga in en annan slags bok. Något som kanske kan ge något annat. Ofta blir det något jag bara önskar ska ta slut, men så öppnade jag Björnstad av Fredrik Backman. Fan.

Inte "fan" för att den var dålig. Inte "fan" för att jag önskade att den skulle ta slut. Tvärtom. Utan "fan" vilken resa. Vilken bok. En känslomässig bergochdalbana på 500 sidor. Jag visst inte vart jag skulle ta vägen. Tårar rann. Näven slogs i kudden. Jag var chockad. Rädd. Arg. Ledsen. Och jag var träffad. Förra året skrev jag någonstans att om man bara ska läsa en bok det året, då är det Björnstad som gäller. Hur Backman kan ha ett sånt fantastiskt moget språk. Trots sin unga ålder. Hur kan han träffa så rätt? Ha såna verklighetstrogna böcker. För ja, givetvis har jag köpt och läst varenda en av hans andra böcker också. Och även de är fantastiska. På ett annat sätt.

Sedan kom uppföljaren till Björnstad. Del två. Vi mot er. Jag tänkte att, det här är lugnt nu. Inte kan en uppföljare vara lika magisk och träffsäker som första. Helvete vad fel man kan ha. Jag har inte läst ut den. Inte än. Men oj. Ibland måste jag lägga bort den. Ta en paus. För tårarna rinner. För hjärtat slår för hårt och för snabbt. För jag behöver skrika i en kudde. För så många andra anledningar.

Idag läste jag fram till ett skede där jag inte kunde läsa vidare. Jag ser vad nästa kapitel handlar om. Och jag vill inte mer. Det får inte vara sant. Det får inte hända det jag är rädd för ska hända. Som kan hända. Jag bryter ihop då. Om han gör det. Då faller jag.