Operation: Menisk

Igår var det äntligen dags. Efter att jag förra sommaren blivit lite ivrig. Sprungit lite för mycket. Lite för långt. Lite för hårt. Ja, jag kan skylla lite på bror eftersom han också stressade upp farten. Men vems fel det än är så lyckades jag springa sönder min menisk.

Då jag inte direkt hade 20.000:- liggandes för att snabbt fixa till det privat så fick jag börja vandra den långa biten. Vårdcentral, remisser, MR, sjukgymnast och vila. Och nu, till slut, efter en ombokning och en inställt tid, så var det äntligen dags att skära upp knät.

Så igår gick jag till sjukhuset. Satte mig i väntrummet och...väntade. Och väntade. Och väntade. Timme in och timme ut. Två timmar senare fick jag komma in och byta om, få lite härligt dropp rakt ner i armen och...vänta. Och vänta. Och vänta. Igen.
Jag tror jag stirrade upp i taket i en evighet. Eller i alla fall tre timmar. Jag fick se andra rulla i väg till operationer och jag fick se dem komma tillbaka. De kom tillbaka så där lagom höga av narkosen. Bakiskänsla på några. Släpande tal på andra. Många gipsade armar.

Så till slut. När salen var tömd på trasiga människor. Då blev det min tur. Sex timmar efter planerad tid. Några sköna andetag i en mask och så...borta. Snark. En bit av menisken plockades bort. Tydligen svår att komma åt. De hittade lite annat i knät också som de fixade till. Bandage på. Och sängen rullades tillbaka.

Vaknar upp. Hungrig som någon som inte ätit på ett halvår. Och iväg hem. Tydligen i någon form av rekordtid enligt sköterskorna.
Nu sitter jag här. Knät upplagt på bordet. Kryckorna vilar bredvid. Ska väl sitta här ett tag nu. Någon vecka. På pappret står det sjukskriven 4-6 veckor. I mitt huvud är det två veckor. Men jag har kanske inte samma läkkött som när jag var 17år. Eller som Ibrakadabra. Även om jag vill tro det.