tisdag, mars 30, 2010

Farmor. Kära farmor.

Jag vet inte riktigt hur personlig man ska bli på en sån här webblogg. Men med tanke på annat jag skrivit genom alla år så kan det inte vara så noga. Det sägs att man ofta skriver för att få ur sig saker. Och kanske är det det jag vill göra nu. För jag. Eller egentligen i hela min familj. Så pratar man inte om sådant. Man pratar inte direkt känslor överhuvudtaget. Och det är okej. Det bara är så.

Min farmor. Kära farmor. Hon och jag har väl aldrig egentligen varit jättenära. Men hon har alltid funnit med där. På julen. Adventsmiddagar och födelsedagar. Påsk och nyår. Och en hel massa andra tillfällen genom åren. Hur det var när jag var liten vet jag inte. För jag har ytterst få minnen från min barndom. Konstigt nog. En sak jag dock kommer ihåg är mumsmus. Det hade farmor alltid med sig när vi var yngre och hon kom på besök.

Men för några dagar sedan. Över en våffellunch. Fick jag höra att farmor. Kära farmor. Låg på sjukhus. Hon hade precis fått en hjärnblödning modell allvarlig. Hon har nu sovit i snart fyra dygn. Andas själv och behöver ingen hjälp. Men hon sover. Dag ut. Dag in. Och ärligt talat. Det känns väl inte som att hoppet är jättestort att hon ska vakna upp. Och kanske är det bra. För hon lider inte nu.

Men när jag fick reda på det brast det. Eller. Först bet jag mig i underläppen våffellunchen ut. Sen blev det toaletten och näsduken för hela slanten. För inte får man visa att man är ledsen. Inte fullt ut. Sen pratades det inte mer om det. Som det brukar vara. Även fast jag är övertygad om att varenda en vid det där bortet var tagna och berörda.

Jag kanske är för blödig. Jag kanske har känslorna för långt ut på kroppen. Men ibland går det inte att hålla tillbaka. Kvinnan har varit med så lång tid. Hon ska (och jag skriver ska för att hoppet är det sista som lämnar en) fylla 94 år i höst. Det är stort. Trots att vi inte varit jättenära så betyder hon enormt mycket för mig. Jag vet inte om man ska skriva att man älskar kvinnan. Så jag låter orden ligga i luften.

fredag, mars 26, 2010

Vila till borrande ljud

Bredvid min arbetsplats har det varit skollokaler de senaste åren. Men nu när hela världen ska privatiseras. Vilket är en bra sak. Så ska det byggas lägenheter där och säljas ut dyrt till familjer som behöver någonstans att hålla till.

För ett par veckor sedan började de med att renovera lokalerna. Det har varit lugnt och skönt och ljudet genom väggen har inte stört ett dugg. Tills idag.
Idag måste de ha börjat med badrummen. För det var inte den lilla borren de satte igång. Det var samma storlek som grannen ovanför (som för övrigt fortfarande lever...), där man sitter och hoppar i soffan när han kör igång.

Den borren startade i morse. Och har hållit igång. Det blev tyst medan vi satt och åt lunch. Och förhoppningarna om en lugn eftermiddag steg. Men raserades strax efter barnen hade skrapat sina talrickar och var på väg att lägga sig på sina madrasser för att vila en stund.

Så där låg de. 11 små barn som har kroppar och huvuden som behöver vila. Och på andra sidan väggen en stor jävla borr som borrar betong. Eller något i den stilen. Kom igen. Hur stora odds är det att man får vila då?
Hur Chicha H lyckades få åtta av dem att somna på en liten stund vet jag inte. Men cred ska hon ha för det. Ni ser. Inte ens en borrjävel kan stoppa oss och vår grymma verksamhet. Ha!

Nu är det helg. Klockan har ännu inte slagit 14.00 och jag är redan hemma. Om än bara för ett kort pit-stop. Jag ska strax sätta mig i bilen och brumma iväg bort till gymet. Hoppa i skorna och skutta vidare upp på löpbandet. Idag är det fredag. Och dte betyder tempopass. Milen ska avverkas i högt tempo. Helst ner mog 4.08/km. Då blir jag nöjd. Och att jag fick tillbaka 3.500:- på skatten. Det gjorde inte saken sämre.

Hoppsan

Och sådär plötligt fick jag en slags knut i magen. Jag satt där på arbetet med en klump i magen och ett konstigt humör. Att föräldrar till barnen på arbetet skulle hitta hit hade jag ingen aning om.

Så nu kanske jag ska skriva solskenshistorier i stället. Om hur underbart allt är på arbetet. Hur fantastiska barn och övertrevliga föräldrar vi har. Att kollegorna är de bästa som finns och att hela stället lyser upp det lilla samhället. Kanske ska jag bara förgylla det hela och överdriva med goda ord.

Men det skulle inte vara jag. Och så skulle jag ljuga. Stället kanske inte lyser upp samhället. Inte alla dagar. Men många. Och barn, föräldrar och kollegor. De är verkligen fantastiska. Kanske inte alla. Kanske inte jämt. Men ofta.

Så jag kan skriva det. De bästa av de bästa. Utan att överdriva. Men jag måste redan nu. I såna fall. Berätta för er att det inte är så varje dag. Och så är det nog på alla arbetsplatser. Jag tror inte på den som säger att den arbetar på ett ställe där allt är perfekt. En arbetsplats och en arbetssituation måste väl ha sina brister. För att utvecklas och komma framåt menar jag. Och så fungerar man inte med alla personer. Vi har ca. 50 barn. Och nästan dubbelt så många föräldrar. Och en hand full kollegor på det. Hur kan man begära att jag ska komma överrens och älska var enda en av dem?

Så jag får kanske fortsätta som nu. Det är ändå mina egna åsikter. Det är mina tankar. Och mina funderingar. Men kanske ska jag tänka till en extra gång innan jag trycker på den där "publicera" knappen. Det blir nog så automatiskt.

På ett annat sätt. Kul att ni hittat hit. Kul att ni läser. Hoppas jag inte förolämpat någon bara. Ni är välkomna att stanna. Även om det är med viss nervositet.

söndag, mars 21, 2010

Två praktexempel

Det har gått ett antal dagar sedan planet åter landat på Arlanda. Tröttheten som infunnit sig har så småningom lagt sig även den och jag har väl på något sätt kommit in i rytmen igen. Det är bra. Både arbetsmässigt och träningsmässigt. Det ena känns bättre än det andra. Och jag tror inte att det är svårt att lista ut vilket som ger mest energi och livsglöd.

För att ge en hint. Det gnälls på arbetet. Både bland kollegor och föräldrar. Två stycken utmärker sig. Och det ger mig funderingar kring hur vi kommer att vara som föräldrar. Och hur min bror och hans dalaflicka kommer att vara om en liten stund. Men jag kan inte tänka mig att någon av oss alla kommer att sluta oss till de här två exemplen. Inte ens nära.

Jag hoppas jag inte blir sån förälder. Jag kan inte tänka mig att jag skulle bli det. Och skulle jag vara på väg att bli det hoppas jag att jag får en ordentlig spark på smalbenet av någon som ser det. Jag ska ta emot sparken utan att säga något. Men som sagt. Det är skönt att vara tillbaka i rutinerna och rytmen. Och i alla fall träningen ger energi och går bra.

tisdag, mars 16, 2010

Tillbaka till vintern

För några månader sedan var jag tveksam. Det pratades om Thailand. Att lägga en massa pengar på ett ställe en hel drös med svenskar besökt. Jag ville se något unikt. Åka till en mera okänd plats.

Jag hade inför resan en hel bunt med anledningar till att jag inte ville åka. Jag kunde rada upp dem. Allt från socialt till ekonomiskt. Och där mellan.

Men det var för några månader sedan. Nu sitter jag här. För några dagar sedan landade vi i Sverige igen. Och jag vill ingenting hellre än att åka tillbaka. Tillbaka till samma ställe. Med samma människor.

Jag skulle kunna sitta här och förklara och berätta vad vi gjort. Men vad spelar det för roll egentligen? Det som är viktigt är att vi haft det bra. Och det har vi. Vi har till och med haft det förbannat bra. Och jag är väldigt glad att valde att följa med. Big time!

Det jag kanske blev mest överraskad över var att jag kunde slappna av. På riktigt. Och det gick snabbat att göra det. Jag kunde koppla bort arbetet. Och allting som fanns här hemma. Bara njuta och dricka vattenmelon-shakes. I mängder.

Kanske ska jag lägga upp ett par bilder här. Så att andra kan drömma sig bort. Bort från det kalla ansvarsfulla livet. Bort till det varma. Sköna. Ansvarslösa levendet. För det var skönt. Riktigt jävla skönt. Där det största problemet var om man skulle välja stranden eller poolen. Och vilken restaurang middagen skulle serveras på.

Men nu är det slut på att glida omkring. Det är dags för ansvar igen. Tillbaka på arbetet och det är bara att sätta igång. Nu hjälper det inte att man är extra brun. Att man varit ledig och tydligen ska ha vilat upp sig. Nu är det full fart som gäller. Utvecklingssamtal och rutiner. Grön Flagg arbete och tvärgrupper. Helvetes jävla skit. Jag vill inte. Jag vill faktisk tinte. Jag vill bara tillbaka till poolen. Till vattenmelon-shaken. Och till och med till Michael learns to rock.

Kaap!