Hoppsan

Och sådär plötligt fick jag en slags knut i magen. Jag satt där på arbetet med en klump i magen och ett konstigt humör. Att föräldrar till barnen på arbetet skulle hitta hit hade jag ingen aning om.

Så nu kanske jag ska skriva solskenshistorier i stället. Om hur underbart allt är på arbetet. Hur fantastiska barn och övertrevliga föräldrar vi har. Att kollegorna är de bästa som finns och att hela stället lyser upp det lilla samhället. Kanske ska jag bara förgylla det hela och överdriva med goda ord.

Men det skulle inte vara jag. Och så skulle jag ljuga. Stället kanske inte lyser upp samhället. Inte alla dagar. Men många. Och barn, föräldrar och kollegor. De är verkligen fantastiska. Kanske inte alla. Kanske inte jämt. Men ofta.

Så jag kan skriva det. De bästa av de bästa. Utan att överdriva. Men jag måste redan nu. I såna fall. Berätta för er att det inte är så varje dag. Och så är det nog på alla arbetsplatser. Jag tror inte på den som säger att den arbetar på ett ställe där allt är perfekt. En arbetsplats och en arbetssituation måste väl ha sina brister. För att utvecklas och komma framåt menar jag. Och så fungerar man inte med alla personer. Vi har ca. 50 barn. Och nästan dubbelt så många föräldrar. Och en hand full kollegor på det. Hur kan man begära att jag ska komma överrens och älska var enda en av dem?

Så jag får kanske fortsätta som nu. Det är ändå mina egna åsikter. Det är mina tankar. Och mina funderingar. Men kanske ska jag tänka till en extra gång innan jag trycker på den där "publicera" knappen. Det blir nog så automatiskt.

På ett annat sätt. Kul att ni hittat hit. Kul att ni läser. Hoppas jag inte förolämpat någon bara. Ni är välkomna att stanna. Även om det är med viss nervositet.