En dröm om lycka

"Alla drömmer vi om lyckan, som om livet blivit fel." Så lyder underrubriken till den här sidan. Så säger Lars Winnerbäck. Men ofta upptäcker jag att det är svårt. Det är svårt att inte drömma om lyckan trots att livet man har egentligen är fantastiskt. Det är svårt att inte se allt det där bra man har utan bara drömmer om saker man inte har. Det är synd. Förbannat synd. Men så är det. Så underrubriken har rätt. Herr Winnebäck har rätt. Som alltid.

Det är nu två veckor kvar till maran. Det är vidrigt lite tid. Nu går det inte att rätta till någonting längre. Det är försent. Nu gäller det bara att hålla igång muskler och leder. Försöka hitta någon slags känsla och rytm. Försöka hitta tillbaka till något slags löparsug. Kanske försöka hitta den där lyckan som alla drömmer om.

Maran tar upp mycket av tankarna. Arbetet likaså. Kanske är det därför jag igår steg upp, satte mig framför datorn som vanligt på morgonen när jag gjort mig klar, och glömmer bort att jag ska åka till arbetet. Det kanske är därför jag missar avfarter jag tagit i flera års tid. Och det kanske är därför jag glömmer saker i bagageluckan när jag precis varit och handlat.

Det är som sagt fortsatt mycket där. Men om nio veckor är det semester. Om nio veckor är lyckan som jag drömt om här. Och sen kommer det en chef. Bara en sån sak. Då kan min kollega och jag sluta vara chefer. Även fast det är väldigt utmanande och lärorikt så sliter det. Förbannat mycket. Inte minst när den vanliga 100% tjänsten ska göras samtidigt.

Nog gnällt om det. Snart kommer lyckan. Snart kommer semestern. Snart kommer målgången på Stockholm Maraton. Hoppas jag. Och då kan jag verkligen sluta drömma om lycka. Då ska jag inse vad jag har.