För några timmar sedan. Skrev jag ett inlägg. Om att min aktiva löparkarriär var över. Att allt jagande efter läkare knäckt mig. Och att jag ställer skorna på hyllan. Jag orkade helt enkelt inte mera.
Jag skulle gå ut. För att rensa huvudet. Det blev ett löppass. 4 km (16.42.87). Kändes skönt att springa. Benen kändes pigga. Lungorna kändes bra. Det fanns en slags rytm i stegen. I hela löpningen.
Knät kändes inte speciellt mycket. Sådär lite som det gjort de senaste veckorna. Inte bra. Men lite. Efter passet var det hård styrka. Pulsen var hög. Svetten rann. Precis som det ska vara.
När sista övningen var klar. Och stretchingen precis var klar. Ringde telefonen. Det var en ortoped. Jag hade skickat iväg ett sista desperat mail till henne. För att slippa remiss. Och för att få en tid snabbt.
Och efter att förklarat min skada. Tidigare behandlingar. Och diverse annat. Fick jag en tid på torsdag. Utan remiss.
Avslutandet av karriären. Kanske skjuts upp. På torsdag får jag svar på det.
Kanske finns det någon poäng med korset som hänger i läderremmen kring min hals. I såna här ögonblick. Vill jag tro det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
*Stolt över dig*
Det är aldrig slut, man kan bara ha uppehåll...
..och jag håller med föregående talare. Stolt stolt stolt! Och säger att nej, det tar aldrig riktigt slut.
Tack allihopa.
Men. Någon gång måste det väl ändå ta slut? Eller..kanske inte för en sån tävlingsberoende och målinriktad "löpare" som mig? Hm.
Skicka en kommentar