Då var det dags igen. Att komma tillbaka till tomheten. Ensamheten. En runda till upp till Flickan från landet i norr och tillbaka är avklarad. Tyvärr.
Att det kan kännas så bra. Att man kan tycka om någon så mycket. Att man kan trivas så bra. Det. Det är nyheter för mig.
Den här flickan. Hon från landet i norr. Är helt makalös. Så kärleksfull. Så förstående. Så fin. Så rolig. Och så underbar.
Så det är inte med högt huvud jag sätter mig i bilen för att åka de 63 miljävlarna hem. Det är inte lika tungt att säga hejdå varje gång. Det blir tyngre. Tuffare och tuffare. Viljan att stanna kvar blir starkare och starkare.
Men idag alltså. Efter tre härliga dagar. Med kakor. Brännboll. Besök. Middagar. Duschar. Hit&runs. Bio. Och mycket annat roligt. Blir jag tvungen att åka hem. Ensam.
Det är inte bara att jag trivs så bra i hennes sällskap. Vi har så fruktansvärt roligt ihop också. Och det är viktigt. Tycker jag.
I alla fall. Nu är jag hemma. I en tom lägenhet. Tystnaden gör sig till känna. Och jag känner att lite sömn borde vara gott inför arbetsdagen i morgon. Det har inte blivit så mycket av den varan i helgen.
I morgon. Ska jag ta tag i knät. Det måste fixas nu. Allt för lång tid har gott. Och min sjukgymnast får se sig besegrad. Jag måste vidare. Till någon som kan hjälpa mig. Nu. Nyss.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vi har det bra. Mycket bra. Och roligt! Ja, det kan du hoppa upp och klappa dig i baken på att vi har.
Till och med bäst. *klapp klapp* ;-)
Grattis till er!!
Humorn är det viktigaste i en relation. Har man den, så löser sig allt annat också!
Kram!
Skicka en kommentar