Det finns många människor runt om i världen. Som blir framgångsrika. Lyckas och får berömmelse. Givetvis finns det miljontals olika tolkningar på vad lyckanden och framgång innebär. Och det finns miljontals sätt att nå dem. Så. Egentligen kanske man kan säga. Att alla når det. På ett sätt. Eller ett annat.
Men om man ser överlag. När någon lyckas. Som exempelvis Erik. Som jag skrev om i veckan. Han imponerade någon fruktansvärt på mig. Och det fick mig att känna mig sämre.
Så. Hur kommer det sig? Varför får lyckanden och berömmelse till andra. Oss själva att må dåligt? Och kanske tycka sämre om oss själva?
Jag har inget klart svar. Och kanske är det bara jag som känner så. Men jag tror att känslan finns hos många.
Emil. Lyckades inom idrotten. Inom "min" idrott. Och det får mig att känna mig som en sämre löpare. Mycket sämre.
Även när min bror. Som är mycket bättre än mig. När han lyckas. Känner jag mig mera misslyckad.
Samma sak har hänt inom skrivandet. Dessa bloggerier. Ibland hittar man någon. Eller något inlägg. Som är riktigt bra. Som imponerar på en. Och det får mig att vilja sluta skriva ibland. Jag känner då att det jag skriver verkligen är värdelöst.
Självklart kan man glädjas med dem som lyckas. Men innerst inne. Hos mig. Växer det en känsla av misslyckande. Och så tycker jag inte att det ska behöva vara.
Lyckas han eller hon på en sak. Ja. Va fan. Då lyckas jag på något annat sätt.
Erik springer brutalt bra. Men jag. Jag kanske lyckas som pedagog. Någon dag.
Men. Man kanske lyckas på fel sak. Något man verkligen vill bli bra på. Något man drömmer om. Och vill lyckas med. Det går inte riktigt. Inte fullt ut. Medan. Något som inte är lika viktigt för en själv. Något man inte drömt eller önskat att bli riktigt bra på. Lyckas man med.
Kanske är det en släng av avundsjuka som kommer fram. Men. Det kommer inte alltid. Jag blir inte avundsjuk på någon som lyckas. På ett område jag inte är intresserad av. Eller som jag inte kan någonting om.
Alltså. Egentligen ska den här känslan vara helt onödig. Alla lyckas. På någonting. Någonstans. Det gäller bara att hitta det själv. Och njuta av det då. Stort. Som smått.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Alla lyckas! Du skrev det själv så du vet ju om det! Det gäller bara att hitta det, det är där klurigheterna börjar.
See you later!
Jo. Jag vet. Alla lyckas. Men. Det är där det kommer in. Man kanske inte lyckas med det man vill lyckas med.
Det är så sant, då blir det lite knivigare. Kanske att man får sänka sina krav lite då??? (ska komma från en arbetsnarkoman som typ e utbränd på grund av för höga krav på sig själv).
visst är han riktigt grym =) har du biljetter? =) hur går det med knät??
Dalaflickan >> Jo. Det där med kraven. Men. Är det egentligen så illa med höga krav? Man ska sträva högt. Fast. Det finns väl någon gräns...
Givet vis ska man sikta högt men det gäller ju att veta sina begränsningar också. Det är där jag har problem, vill uppnå alla mina höga krav....
Dalaflickan >> ...och gärna lite till.
Har du så rätt i!
Skicka en kommentar