En fest med ett avsked

Hej igen.

Igår var jag på fest. Eller. Fest vet jag inte om jag kan kalla det. Men en sammankomst i alla fall. Med föräldrar och barn från arbetet.
Det är tradition hos oss att föräldrarna till de barnen som ska sluta. Och börja skolan. Arrangerar en tillställning. Och det gjorde de. Igår.

Det började med brännboll på en äng. Mitt lag förlorade. Med närmare 150p. Hur är det möjligt? Jag var den ända i personalen som var med och spelade. Hm.
Men jag bet ihop. Tog förlusten trots hånande och skrattande barn. Och föräldrar. Fast innerst inne. Ville jag bara ta upp brännbollsträt och börja svinga. Så skratten skulle tystna. Ha! Vilken syn det skulle varit.

Vi gick och grillande. Och satt vid långbord och pratade. Fotbolls VM. Resor. Och en hel massa annat. Vi hade det trevligt. Jag börjar få en väldigt bra föräldrakontakt. Det har jag haft lite svårt för tidigare. Men nu börjar jag komma in i det hela. Och kanske tycker föräldrarna att jag inte är så kass på mitt yrke som det i bland känns. Eller som jag tror.

Men. Det var lite svårt att komma i från "fröken" rollen. När alla barnen sprang omkring. De ville ha hjälp med skor. Och diverse andra saker. Och hur kan man säga nej? Även om deras föräldrar sitter bredvid och de ändå frågar mig. Hm.

Ett av barnen. Ska flytta. Långt bort. Hans sista dag var igår. Och jag fick en liten bok. Och ett kort. Jag måste erkänna. Att jag blev lite tårögd av kortet. Och det kändes som ett gott betyg.

"Tusen och åter tusen tack för den här tiden då E fått ha dig som "fröken". Du är verkligen bra! Du är med barnen, leker fysiskt med dom, engagerar dig. Fortsätt så!"

Boken jag fick. Heter "Våga flyga. En liten bok om att ha tillit till sig själv".
Jag undrar om de ha genomskådat mig. Om det syns så väl. Kanske ska öppna boken och läsa. Hur man ska göra för att tro på sig själv. Som om en bok ska hjälpa. Ha! Men ändå. Vem vet.