Papper i nosen

Idag var min kollega på kurs. Fågelkurs. Vilket resulterade i att jag var ensam större delen av dagen på min avdelning.
Det är fredag. Det brukar vara lugnt. Ha! Jo. Visst. Inte idag. Så klart. Jag hade 16 barn idag. Och ingen gick hem tidigt. Tack för den.
Till mellis skickade jag över några till småbarnsavdelningen.
Och för att ha lite mera koll på resterande. Öppnade jag affär.

Jag gav alla barn en papperslapp med en siffra på. Jag satte mig bakom matvagnen. Sedan ropade jag upp. Ett! Två! Tre! o.s.v. Och i turordning fick de komma fram till vagnen.
De fick beställa vad de ville ha. Och sedan gå och sätta sig. De tyckte det var roligt. Och jag hade bra kontroll på det hela.
Tur att man kan vara pedagogisk ibland i alla fall.

Ett barn. Han ville stoppa papper i näsan. Jag berättade sansat för honom att han inte skulle göra det. Det kunde fastna. Han tittade på mig.
Jag gick iväg. Gick till köket för att hämta mjölk.
När jag kom tillbaka satt den lilla pojken och storgrät.
Jag frågade vad som hade hänt.
Han fick fram. Mellan tårarna och skriken. Att det satt fast papper i näsan.

Jag suckade. Jag ville bara skratta åt honom. Och säga att han fick skylla sig själv. Jag hade sagt till honom. Men. Så kan man visst inte göra.
Han fick snyta ut det. Och han fortsatte gråta. Medan jag försökte förklara. Varför han inte skulle gjort det.
Pucko.
Han är 4,5 år. Men ändå. Pucko.

Nu har fredagströttheten slagit in. Efter att ha intagit två stora portioner. Broccoli. Lax. Vitlökskroketter. 35 km cykling. Och ett kort löppass. Det känns. Ögonen svider lite. Och sängen ser väldigt skön ut. Jag ska försöka rulla in i duschen först. Och kanske inta en skön ställning i soffan. För att slappna av.
Jag kan vara nöjd. Med dagen. Och med Henry. Han satte sin signatur på kontraktet. Fyra år. Fyra härliga år till. I Arsenal. Viktigt.
Res dig. Knäböj inte för mig Henry. Jag. Faller på knä. För dig.