Goodbye my lover

Idag var det alltså dags igen. För ett av dessa hemska. Vemodiga. Avsked. Ibland får jag för mig. Att jag ska lära mig med tiden. Att det blir en vanesak. Att det om inte blir lättare. I alla fall inte blir svårare att säga hej då.
Men jag har tydligen fel. För det blir fan svårare för varje gång. Det är med tyngre och tyngre hjärta jag sätter mig ensam i bilen. Och åker hem till mina tomma lägenhet igen.

Flickan från landet i norr. Har vinkats av. För den här gången. Men hon kommer igen. Även om det tar tid. Så kommer hon igen. Och man vet aldrig för hur länge hon stannar.

Det har varit några härliga dagar. Som vi haft tillsammans nu. Vi har verkligen haft roligt. För det har vi tillsammans. Vi pratar. Och vi skrattar en massa. Det känns bra. Väldigt bra. Det blir bara bättre och bättre. Sade flickan från landet i norr. Och jag kan bara instämma.

Nu tar det 24 dagar tills vi ses nästa gång. Längtan är bra? Ha! Vad är det för uttryck egentligen? Jag tycker bara det är trist. Och frustrerande. Och helt enkelt dumt. I alla fall idag. I kväll.

När vi ändå pratar om dagar. I går. Var det exakt nio månader sedan jag slutade snusa. Sen jag tog den där sista snusen i det varma Spanien. Ibland lider jag fortfarande.

Och det är endast. Hm. 78 dagar kvar. Till min semester börjar. Vet inte riktigt hur det känns. Jag får nog återkomma.
I fredags. Gjorde min kollega och jag en lista på saker som skulle göras innan sommaren. Det blev en bra bit över 50 punkter. På kanske 40 dagar. Det är alltså dags nu. Att ta tar i den där livbojen och försöka hålla huvudet högt. Ovanför ytan.