3 km samtal

Det är måndag igen. Första dagen på veckan. Första dagen kanske den tyngsta veckan på terminen.
Dagen skulle börja med ett utvecklingssamtal. Ett avslutningssmtal. Det blev två.
Dagen skulle avslutas med ett samtal. Det blev två.

En dag med fyra stycken avslutningssamtal. Det tar på krafterna.
Men jag har nu hunnit med hälften av mina. Mer. Fem av åtta är klara. När veckan är slut. Är alla samtal klara. Då är det dags att gå vidare. Då är det dags att raka av det snart klassiska samtalsskägget. Som brukar komma fram under samtalsperioden.

Hela veckan är fylld med saker. Inte en ledig stund. Ingen rast. Ingen ro. Men kanske går det att glädjas. Att det endast är 70 dagar kvar. Till semestern.


De svarta träningsskorna har börjat röra på sig igen. I fredags. Då blev det första passet på två veckor. I söndags. Blev det ett till. 3 km (13.29.80) Och idag. Nyss. Blev det ytterligare 3km. (13.05.11)
3km. Det är ingenting. Egentligen. Men jag måste testa mitt knä. Försiktigt. Det går kanske lite för fort. Lite onödigt. Riskabelt. Men det är svårt att hålla igen. När man är så sugen på att springa. Det är skönt att få köra lite. Men det hela känns samtidigt väldigt orytmiskt. Det behövs ett par pass. Kanske lite längre än 3km. Innan kroppen faller på sin plats. Och rytmen i steget börjar komma.

Knät är inte bra. Det finns en tendens till känning i det. I själva belastningsmomentet. Och i hälkicken. När knät är i böjt läge. I löpsteget. Då kan det i bland sticka till lite.
Jag har stretchat. Jag har gjort mina extra benböj. Precis som sjukgymnasten talade om. Men jag vet inte om det är det eller vilan som gett det positiva resultatet.

Samtidigt. är det inte så pass bra att jag kan stegra träningen ännu. Jag får avvakta läkarbesöket på onsdag kvällen. Undertiden. Kanske jag ska vara glad åt att jag kan springa lite. Överhuvudtaget.