Framför balkongdörren

Jag sitter och sepå How i met your mother. Ted Moseby är en drömmare. En obotlig romantiker. Han ser sin framtid. Hur han vill ha det. Och så klart. Så sitter jag framför tv:n och försvinner bort i tankarna.

Jag ser människor i min omgivning ta steg efter steg. Det köps hus. Det föds barn. Placeras ringar på fingrar.Och alla är lyckliga. Helt rätt så klart. Varför ska de inte få vara det?

Men jag då? Men vi då? Vi sitter här och ser vår framtid. När jag var inne i det där huset vi tittade på stod jag ensam i rummen. Målade upp bilder på hur de kan se ut. Vart saker ska stå och hur inredningen kan bli. Hur livet utspelar sig.

Jag såg hur små barn springer runt i sina rum. Upp och ner för trappan. Leksaker på golven. En krypande bebis. Jag kunde se hur jag stod framför balkongfönstret. Blickade ut över sjön och vinterlandskapet. För det är väl ändå vinter där större delen av året. Jag stod där med en sovande bebis famnen. Känner värmen.

Nere i köket stod vi och lagade mat. Serverade till barnen och deras kompisar. Cyklar och sparkcyklar stod framför ytterdörren. En massa skor i hallen. Jag ser en lycklig Flicka från landet i norr. Och jag känner någon slags inre lycka hos mig själv också.

Jag ser barn komma nerkrypandes mellan oss i sängen. Morgonmys i soffan framför en Disney film. Jag går runt med barnvagnen med knastrande snö under fötterna. Åker pulka och kastar snöboll. Vi plockar blommor och lagar mat tillsammans. Är så där fruktansvärt pedagogiska. Som bara vi kan vara.

Men dessvärre är vi inte där. Det är nära. Men känns ändå som en evighet. Och en del dagar kan jag inte ens uttrycka hur mycket jag längtar. Hur stor viljan och drömmarna är att få stå där i fönstret med barnet gungandes i famnen. Flickan från landet i norr håller om mig. Men jag får vänta. Se andra ta steg efter steg. Och drömma.