Förhandlade till mig några minuters extra rast idag. Hade bokat in ett möte. Bara någon km i från min arbetsplats väntade lasermannen. Jag träffade honom förra veckan också. Och i måndags. Nu sitter ni och funderar på vad i helvete det är med mig som åker iväg och träffar lasermannen. Men jag ska ta allt i rätt ordning.
För två veckor sedan slutade jag tidigt. Det är alltid trevligt. Det som är mindre trevligt är att vi hade kvällsmöte någon timme senare. Så jag tänkte. Jag maler en hel bunt km innan mötet. Sagt och gjort. I duggregn och någon enstaka plusgrad rullar jag iväg runt sjön. Och inte långt in i rundan infinner sig den där känslan man sällan får. I alla fall numera. Annat var det när man sprang konstant och var i form. Men nu kom den. Benen pigga. Lungorna pigga. Lusten fanns. Och allt kändes hur magiskt och lätt som helst. Jag laddade upp för att dra av en 20-22km.
När jag passerade 12km så stack det till lite i vaden. Några minuter senare sa det pang. Och det kändes verkligen som att något gått av i vadhelvetet. Haltandes. Småjoggandes. Arg. Frustrerad. Smärtsamt. Jag tog mig tillbaka till arbetsplatsen. Avverkade mötet. Och gick hem för att maila lasermannen.
Nu kanske det börjar bli tydligt att lasermannen inte är den riksökända idioten som sätter kulor i människor han inte tycker om. I stället är den här lasermannen en riktigt duktig sjukgymnast. Han behandlar mitt ben med laser för att påskynda läkningen.
Nu har det gått två veckor och jag har börjat göra lite tåhävningen för att belasta lite. Två veckor återstår innan jag kan ta ett löpsteg. Undertiden får jag sitta på motionscykeln. Den där förbannat tråkiga cykeljäveln.
För övrigt är det valborg idag. (Valborg. När det är som bäst.) Jag slog på stort med tre-rätters. Toast skagen. Lax. Och så en fin ljuschokladmousse med hallon till efterrätt. På en torsdag. Det som svider mest är Prinsen. Här sliter man så svetten rinner. Och han drar i sig en minimal bit lax och en bit bröd med smör. Tack för den. Tur han brås på mig och uppskattar en efterrätt i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hahaha förstår känslan när barnen inte vill äta det man kämpat för senaste timmen!! Har läst en massa från din blogg, precis som syrran kunde jag inte sluta utan sträckläste en hel kväll. Älskar hur du skriver!
Hade kunnat kommentera varje inlägg. Helst hade jag velat skriva att du är fin som du är och ge dig en kram. Visst jag känner inte dig längre men du var fin redan då och så mkt tror jag inte att du har förändrats!
din barndomsvän
Lundgrenskan - Men visst är det för hemskt. Tänk om barnen kunde uppskatta allt lika mycket som snabbt ihopslängd pannkaka.
Och så tack för de övriga orden. De är fina. Från en fin människa.
Skicka en kommentar