Senast jag slängde fram några ord här så skrev jag om sommaren. Jag funderade över ur länge man egentligen skulle kunna rida på vågen av en magisk sommar. Nu närmar sig en ny sommar, vilket egentligen innebär att det gått ett år sedan jag skev senast. Fullt så illa är det inte. Det är faktiskt bara åtta månader. Men jag kan ändå inte svara på hur länge jag red på den där vågen av sommarlycka.
På många sätt har det varit ett bra år. Med viss skeptis bytte jag arbetslag och avdelning på arbetet. Kändes inte helt bra när jag fick ordern. Men det blev lyckat. Riktigt lyckat. Och säger chefen att det märks så antar jag att det gör det.
Vidare så utvecklas Prinsen. Numera har han även utvecklat någon form av hörsel. För plötsligt kan han lyssna på oss och till och med chocka och göra det man ber honom om. Ibland.
Anledningen till att jag igår kväll låg i sängen och funderade på allt möjligt jag ville skriva om är en barndomsvän. En vän som jag hade i förskoleklassen och i lågstadiet. Någonstans vill jag även minnas att jag skickade en sån där lapp. "Får jag chans på dig?". Fråga mig inte hur det gick.
Den här vännen har precis startat en blogg. Hon och hennes systrar skriver om sitt japanska arv. tresystrarsarv heter den och de skriver fina och tänkvärda texter kring sin japanska bakgrund.
Jag kan inte alls så mycket om mitt tyska arv eller historia som jag vill. Inte ens i närheten. Det är nästan så att jag önskar att min farmor och även min mor började skriva. Skriva ner allt de varit med om. Flykten från nazismen. Uppsamlingslägren. Allt kring mat och traditioner. Just bring it! Ja, min farmor är begravd så hon har svårt att skriva nu. Men tidigare borde hon ha gjort det. Eller så kanske det helt enkelt är upp till mig att leta informationen. Sådär som man säger till föräldrar på arbetet. Man kan inte få allt serverat utan man måste aktivt leta information också. Aj då. Där slog det tillbaka.
Nu är det dags att hoppa in i skorna och trampa till arbetet. Jag har 1,2km till cykelparkeringen. 1,22 till dörren. Det är inte lång tid att fundera på mitt tyska arv. Men det är alltid en start.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hej! Jag hittade till dig eftersom du hittade till vår blogg. Kände att jag bara måste kommentera. Jag har nu sträckläst stora delar av din blogg i 1,5 timme. Det är inte din gamla barndomsvän men hennes lillasyster. Jag visste direkt att det var du när jag läste om ditt tyska arv. Ditt namn sitter i ryggmärgen och jag minns dig tydligt! Lång och ståtlig, snabbast på skolan. En atlet ut i fingerspetsarna. Jag minns ditt stora leende, din glada uppsyn och jag minns att min syster gillade dig. Dina ord fascinerar mig och jag blir tagen av dina känslor som du beskriver. Känner igen mig i mycket. Nu bara måste jag gå och lägga mig men jag ska definitivt fortsätta läsa resten en annan dag.
Ta hand om dig! /N
Hej!
Jag o mina systrar är så glada att du gillade bloggen och att vi kanske inspirerade lite. Känner precis som du att jag vet alldeles för lite. Det är nu när man blir äldre, eller kanske är det för att man inser att man inte längre har(eller snart inte har) någon att fråga om det, som man vill veta ännu mer. Förut tog jag det bara för givet. Nu har jag tusen frågor!
Vad roligt att du skriver en blogg och berättar så öppet om dig själv, tänk vilket arv du lämnar efter dig till din son. Han behöver inte be dig berätta om din ungdom, han har en hel blogg att läsa. Och som du skriver sen. Du borde arbeta med att skriva... men det kanske du redan gör? Det är fängslande och behagligt, du är riktigt bra på att berätta.
När du skrev ditt inlägg fick jag tillbaka så många minnen. Minns verkligen dig, du var ju världens snällaste och utstrålade trygghet, din bror, hur ni sprang tillsammans och dina föräldrar, som också pratade med brytning som min mamma. Det kändes skönt att jag inte var ensam. Minns lekis, att vi fick gå hand i hand på utflykter för att våra efternamn började på A, och att vi även när vi blev äldre tog sällskap till skolan.
Kommer ihåg att jag var på ditt kalas och vann nån tävling. Då fick jag välja precis vad jag ville från "prisbordet" och jag var så lycklig för jag visste precis vad jag ville ha. En solfjäder med japanskt/kinesiskt motiv som jag tror din pappa köpt på en av sina båtresor. Det vackraste jag då sett och jag skulle få den. Det slår mig nu att jag redan då valde nåt från mitt arv. Jag har den fortfarande kvar och den är fortfarande lika vacker.
Blev så nyfiken på dig nu med din bakgrund, hur det var att leva med träningen, vad som hände efter med familj o allt... men ska läsa din blogg så får jag nog en del svar.
Kram //Din gamla barndomsvän
Till A och N.
Jaha. Nu har jag suttit framför den här skärmen och läst kommentarerna. Inte bara en gång. Inte två gånger. Utan så satans många gånger att jag snart kan dem utantill. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska svara. Men jag ska göra ett tappert försök.
Först och främst: Tack. Det var så många fina ord på ett och samma ställe. Så många som jag nog aldrig sett tidigare, inte riktade till mig i alla fall. Att någon kan minnas mig på det sättet. Inte illa. Kan man inte prata om känslor, då får man hitta andra sätt att få ut dem. Därav det öppna och beskrivande i mina inlägg.
Men arbetar med att skriva, det gör jag inte. Tyvärr kanske.
När det gäller arvet, visst känns det som att nu när man börjar bli gammal, jag menar, lite äldre än ungdom, som det verkligen börjar komma. Intresset, stoltheten och även minnena. Det gäller bara att ta vara på chansen att både visa upp dem och lära sig mer.
Roligt att du har kvar den där fjädern och att den kanske får vara kvar även efter att du läst alla de där "rensa ut" böckerna.
Fortsätt gärna läs mina rader, någonstans står det nog hur det var att leva med träningen. Om inte annat i den lilla "självbiografin". Och jag kommer givetvis fortsätta följa er resa. Och vem vet, kanske ses vi någon dag igen.
Hihihi solfjädern kommer jag alltid ha kvar, särskilt nu efter det här... Tack för att du fick mig att minnas!
Din blogg har hållit mig uppe alldeles för länge de senaste kvällarna. Jag har lusläst den och nu även din självbiografi. Vad du har varit med om. Jag är enormt imponerad av dig, vad du gått igenom, ditt mod och vart du är idag. Flickan från landet i norr måste vara SÅ GLAD som har dig vid sin sida :). Du verkar vara en fantastisk människa! Häftigt att du flyttade just till Umeå. Vårt andra hem i Sverige är en sommarstuga 4 mil söder om Björkarnas stad. Ser framemot att följa din blogg framöver.
N
Skicka en kommentar