Med svansen mellan benen

När klockan närmar sig 21.30 borde små barn sova. De borde sova för länge sedan. De ska inte ställa sig upp i sängen och gråta. De ska låta sina föräldrar få ta det lite lugnt i några minuter.
I rummet mittimot rummet jag sitter i står en liten kille upp. Han hänger över sängkanten och gråter. Han kliar sig konstant i ögonen. Han vill inget annat än att få sova. Men ändå gör han det inte.

Dessvärre kan jag inte göra något åt det. Jag är världens sämsa far just nu. I alla fall känns det så när det är dags att sova. Jag kan inte natta Prinsen. Han bara vrider och vänder sig. Han ska ställa sig upp. Han snyftar och gråter. Och till slut får jag vända om. Dra svansen mellan benen och be Flickan från landet i norr komma upp.

Två minuter senare kommer Flickan från andet i norr ner igen och allt är tyst och stilla. Prinsen sover. Jaha. Kul. Verkligen. Alltså, visst är det bra att han kan somna snabbt. Men jag känner mig mer och mer värdelös för varje kväll.
Det sägs att det kan bli sådär. Det sägs att det hinner bli tvärtom också. Men det gör inte direkt att man känner sig mindre värdelös.

Den här kvällen gick det inte heller. Men jag antar att det bara är att försöka igen i morgon. På't igen. Så att säga. Nu har det varit tyst i fem minuter. Tillräckligt länge för att det ska vara dags att börja gråta igen. Jag behöver inte ens försöka gå in dit. Jag sitter kvar här med min svans mellan benen. Väntar på att Flickan från landet i norr ska komma upp. Jag sitter kvar här och bara väntar. Väntar på att berget av värdelöskänslor ska växa.