En uppsägning

Dagarna rinner iväg. Veckorna likaså. Men den senaste tiden har räknesättet förändrats. Det är inte vecka 35, 36 och 37 längre utan i stället ändras veckorna på tisdagar och räknas vecka 26, 27 och nu 28. Med andra ord: 12 veckor kvar tills det dimper ner en bebis i våra armar. Helt vansinnigt coolt.

Jag fortsätter läsa bok. Kjell Sundevall. Senaste kapitlet handlade om hans första förlossning. Och det var helt fantastiskt. Bara att läsa om det. Det hugger liksom till i bröstet och längtan blir så enorm att man bara vill spricka. Kan inte tiden gå snabbare?

För att snabba på tiden lite så lämnade jag för någon vecka sedan in ett papper till nya chefen. Ett papper med en uppsägning. Tre månader kvar att arbeta på det där stället. En del dagar känns det hur rätt som helst. Andra stunder funderar jag på hur fan jag egentligen ska klara av att lämna stället.

Men anledningen är klar. Nytt arbete är klart. Och jag öppnar de dörrarna den 9:e januari. 63 mil härifrån. Norrland. Nu kör vi. Ingen återvändå. Full fart framåt. Med blandade känslor. Så klart. Men jag tror det kommer att bli bra. Svårt att lämna men samtidigt tror jag att det blir bra för oss och för mig att göra något nytt. Ett nytt liv. En ny vardag. Om tiden bara kunde gå lite snabbare. Om vecka 29 snart kunde börja. Sen vecka 30 and so on, and so on.