What about me?

De flesta i min omgivning vet om att jag ska bli pappa snart. Eller, snart och snart. Det är ändå 16 veckor kvar, men ibland känns det som att det är två dagar tills det är dags. Kan man packa den där väskan redan? Ska man bädda i ordning? Sätta in bilbarnstolen? Låta nyckeln sitta i bilen så det går snabbare till förlossningen? (Nej, det går ju inte, vi bor faktiskt i Stockholm, bilen skulle vara stulen så fort jag vänder ryggen till.)

Men i och med att många vet om graviditeten så frågar de ofta om den. Och det är trevligt i sig. Att folk bryr sig. Men jag tror aldrig det är någon som har frågat hur jag mår. Hur jag känner. Frågorna är alltid om hur hon mår. Vilka symptom har hon? Mår hon bra? Känner hon om det sparkar?

Nu är det givetvis hon som får dras med allt det där. Det är ändå Flickan från landet i norr som bär på barnet dagarna i enda. Dessutom blev jag varnad för just det här i början. All uppmärksamhet riktas mot kvinnan. Så sägs det på gatan och så står det i boken jag läser.

Men vi är två om det här. Jag antar att jag påverkas också. Klart jag gör. Man glider väl inte runt som om ingenting hänt bara för att magen inte växer på mig. Jag ska också få ett helt nytt liv. Jag ska bli pappa. Jag ska också känna sparkar. Jag ska också fylla lägenheten med barnsaker. Och gå in på barnklädesavdelningen och försöka hålla mig från att köpa en massa kläder som barnet växer ur på en kvart.

Men bara så ni vet. Jag mår bra. Bara fint tack. Jag har känt en spark och jag har köpt en massa kläder. Vissa dagar är jag helt redo. Andra dagar undrar jag vad i helvete vi har gett oss in på. Och varje dag undrar jag hur man egentligen gör. Men som sagt. Jag mår fint. Längtar väldigt mycket tills jag får hålla den lilla flickan (ja, så klart det blir en flicka) i famnen. Det ska bli mäktigt. Otroligt mäktigt.