Tomt blad framför mig. Fullt huvud. Egentligen ska det inte vara så svårt. Men vill man att orden ska dansa rätt så blir det svårt. Det blir som en sån där dans med svåra steg.
Jag har sprungit mitt första maraton nu. Jag är rätt grym. Absolut. 39km av ren njutning. Lätta och pigga ben. Löplust. Positiva känslor. Sen kom två tunga km. Inte överdrivet tunga. Men det kändes i benen att man sprungit 39km. Och plötsligt såg jag Borgen från 1912. Stockholm stadion. Inte illa. Drog av en 200m lång spurt och passerade 15-20 pers inne på stadion. In i mål. 3.11.25 på 42 195m. Heja mig för fan.
Nu är det gjort. Marathondebuten. Lagom nöjd med samtidigt stort revanchsug. Jag kunde bättre. Mycket bättre. Och det vill jag få ut. Det vill jag visa. Inte ska det vara så jävla svårt. Inte ska det bli en sådan komplicerad dans. Det ska vara en dans med lätta steg. Med pigga steg.
Nog om löpning. Jag kan ändå inte springa nu. Jag måste cykla. Tills foten läker. Vänsterfoten vill inte vara med längre. Den vill ha hälsporre. Det vill inte jag. Verkligen inte.
För övrigt tror jag att sommaren är här. Det tycker vi om. Sommar är bra. Och jag kan börja räkna ner dagarna. Eller i alla fall veckorna. Innan semestern är här. Det är mycket som ska göras då. Roliga och spännande saker. Saker som måste planeras och ordnas upp. Med det är lediga dagar. Och lediga dagar är alltid underbara. Då går det mesta lite lättare. Då blir dansen lättare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Grymt imponernade, grattis! Totalt obegripligt för mig att man kan prata om "39 km av ren njutning", men det är väl därför jag tycker det är så imponerande :)
Tixe >> Tack tack. Jag är själv lite förvånad över att njutningen höll i hela 39km, men jag antar att det bara är att tacka och ta emot :)
Skicka en kommentar