En evighet senare

Ha! Jag tog mig in. För ett antal månader sedan knappade jag in ett lösenord och sedan var det bara att sätta igång att låta fingrarna dansa över tangenterna. Men det var då. Nu är nu. Det har tagit mig ett helt avsnitt av "The Flash" för att komma in. Mer än 40 minuter av mitt liv passerade innan jag kunde sätta igång att skriva. En evighet. Hur som helst. Nu är jag inne. Nu kan jag skriva. Vinst för mig.

Jag har huset för mig själv. Vet inte när det hände senast. Men det är magiskt. Men samtidigt så stressande. Vad ska jag göra? I vilken ordning? Vad prioriteras högst? Gå ut i solen? Titta film? Läsa? Sova? Tyvärr inte träna. Det är just det som är anledningen till att jag har huset för mig själv. Påskfirandet åkte utan mig. Mitt enda sällskap är febern. Förhoppningsvis lämnar även det sällskapet mig snart.

Senast jag skrev pratade jag om Prinsens löptävlingar. Om speciella känslor och att jag faktiskt är helt okej inombords efter pappas bortgång. Vill jag tro i alla fall. Men även det var en evighet sedan. Efter de inläggen har det gått en hel höst. En vinter som, ja. Det jäveln hänger visst fortfarande kvar av någon anledning. Men jag har hunnit med att åka ett helt Vasalopp. Bara en sådan sak. Jag har fått en operationstid för att fixa till mitt knä jag sprang sönder i somras. Jag har vabbat onaturligt mycket. Sett galet mycket filmer och hockey. Och jag har haft huset för mig själv. Eller, inte haft. Har.

Så livet har rullat på. Och om nu bara snön kan ta och försvinna. Jag har faktiskt åkt mitt Vasalopp nu. Så skulle livet kunna rulla på med lite positivare humör. Medan jag väntar tror jag att jag ska se ett avsnitt "Flash" till. Eller om jag skulle läsa vidare i Fredrik Backmans fantastiska "Vi mot er". Eller kanske vila en stund. Fast, solen är framme och lite frisk lust vore skön...t. Ni ser. Jag kan inte bestämma mig. Jag får dra lott.