Pilar mitt i bröstet

Det har varit en tuff dag. Inte längre än andra. Men lite tuffare. Och på det lite mindre roliga sättet. Så när jag om en liten stund lägger huvudet framför kudden i sängen så blir det med lättnad att dagen är över. Och att det bara är 25 arbetsdagar kvar.

Jag har alltid haft svårt att prata inför folk. Inget nytt. Jag är rädd att säga fel saker och är tycker inte om att ta plats eller att vara i centrum. Med andra ord är personalmöten inte direkt drömplatsen för mig. Så när vi alla i personalen sitter där i våra röda fula soffor så är jag tyst. Jag säger inte många ord under de två timmarna. Och sen när vi går hem så är jag så fruktansvärt besviken och arg på mig själv att jag inte säger någonting. Men det går helt enkelt inte.

Idag fick jag lite pikar om det också. Om det. Och om lite annat. Om det är på skoj vet jag inte. Jag kan inte mer än hoppas. Men hur som. Ont gör det. För är det något jag är förbannat duktig på så är det att ta åt mig kritik. Jag kanske är världsbäst på det till och med. Om det nu är något att vara världsbäst på.

Kommentarerna träffade verkligen som två pilar rakt i bröstet. Aj som fan. De borrade in sig och slog ut leendet totalt. Både under resterande av arbetsdagen och säkerligen någon dag framöver. Innan jag åter igen kravlat mig upp hur leran och fått huvudet ovanför vattenytan.

Jag har alltid haft en tanke att jag vill avsluta snyggt. Köra hårt ända in i kaklet. Nu återstår det 24 arbetsdagar. Och jag vete fan hur jävla snyggt jag vill avsluta.