Motvindsarbete

Jag känner att jag får arbeta lite i motvind just nu. Förra veckan hade jag bokat in alla mina fyra avslutningssamtal. Två lätta och två lite tyngre. Där det fanns en del som skulle sägas. De två lätta gick fint. De två andra. Blev aldrig av.
De har bokats om. Och blev inställda igen. Vill inte föräldrarna delta i barnens utveckling?
I morgon ska ett av de tidigare inbokade samtalen hållas. Vi får se om hon känner för att dyka upp då.

Precis nedanför min arbetsplats är det full aktivitet. Där har de den här Irak-konferrensen just nu. Det cirkulerar helikoptrar. Det står kring en miljon poliser och spärrar av. Kravallstaket. Och så söker de igenom varenda bil som kommer inom en radio av 100mil. Ungefär.

Såklart får inte bussen jag brukar åka som den ska. Vilket gjorde att jag fick be min kära mor skjutsa hem mig efter gårdagens arbete.

Men då jag är så förbannat bra på att planera och tänka i förväg. Så var jag redo att hoppa på cykeln i morse och cykla i stället. Sagt och gjort. Svettig och utmattad kom jag fram. På kortare tid än det brukar ta den komunala vägen.

Solen lyste och jag såg fram emot att cykla hem i lugn och ro längs fina skogsvägar vid vattnet. Men. När jag kom ut var det någonting som saknades. Det saknades luft i bakdäcket. Punka. Precis det jag ville ha just då. Återigen gick signalerna fram till mors telefon.

Nu är punkan lagad. Lägenheten är dammtorkad. Det är dammsuget och i ordningplockat. Badrummet skurat. Bröd är bakat och styrketräningen är gjord. Hjärtat börjar lugna ner sig och slå lite långsammare. Motvinden har släppt taget. Klockan är 20.26 och allt är klart.