Två falska helgdagar

Jag har varit hemma två dagar från arbetet den här veckan. I tisdags började jag känna mig riktigt sjuk. I onsdags vaknade jag och mådde som en överkörd bäver med liggsår. Jag klädde på mig och gick till arbetet. Morgonen bestod av utvecklingssamtal. De gick över förväntan. Kanske börjar jag komma in i det där med samtalsbiten nu.

På onsdagskvällen var det championsleaguefinal. Jag deckade ihop i soffan. Varm. Och frusen. Matchen blev suddig och sporadisk. Och så blev det torsdag morgon. Och jag vaknade som en frostskadad räv. Det tog emot ordentligt. Men jag lyfte luren och ringde arbetet. Förklarade att jag mådde sämre och efter många om och men så skulle jag nog stanna hemma.

Så jag har haft långhelg. Långhelg med dåligt samvete. För att inte kunnat göra det jag ska. För att lämna min kollega ensam. Eller, kanske inte ensam, men med min manliga kollega. Han som inte kan någonting. Han som borde byta yrke. Han som bara har en vecka kvar.

I stället ställde jag mig i köket. Bollade runt med ägg, smör, mjöl och allt annat jag kunde hitta. Det blev fem olika sorters muffins. Det blev parmesanrutor med oliver. Och det blev chokladtårta. Och städning. Och dammande. Och och och...

Nu är det lördag och jag är relativt frisk. Fortfarande dåligt samvete för att ha missat två arbetsdagar. Men så får det vara. Det är schlagerkväll och jag är i huset från barndomen. Men det är okej. Det går ganska bra. Jag kan dela upp ångesten från uppväxten med ångesten från de missade arbetsdagarna.