Time goes by

Det känns som att det var igår. Jag kommer ut på perrongen vid pendeltåget och ser en fin flicka med ryggsäck. Jag ser direkt att det är hon. Men jag blir osäker hur jag ska agera. Men bara det där allra första ögonblicket. Efter det. Då hade allt rullat på som om det vore världens vanligaste sak. Som om vi levt hela livet tillsammans.

Det var Flickan från landet i norr som jag mötte den där dagen på perrongen. Det var två år sedan. Några dagar efter det där första mötet på perrongen blev vi ett par på riktigt. Och en kort tid efter det packade hon sin väska och flyttade ner till storstan. Det är jag glad för.

I fredags var det alltså två år sedan. Det känns som en lång tid. Fast ändå inte. Det känns som om vi kännt varandra i minst tio år. Samtidigt som det fortfarande känns nytt och spännande. Vi har inte bråkat ännu. Inte på två år. Jag vet inte om det kanske är oroväckande. Eller om det helt enkelt är så det ska vara. När man hittat rätt.

Det pirrar fortfarande när man ska träffas. Glöden finns kvar. Elden likaså. Och så skratten. Vi har fruktansvärt roligt ihop. Och vi vill inte sitta inne i lägenheten. Även om den nu hela tiden renoveras och fixas till. Förra veckan promenerade vi hela lördagen inne i gamla stan och på söder. På söndagen var vi och gick på riddarfjärden och tog en eftermiddagsbio.

I fredags. På två års dagen blev det middag med bror och Dalaflickan. De nyförlovade. Och mor och far. Sedan en bowlingrunda på det. Och igår. Då blev det Kista centrum som fick sig ett besök. Alla affärer som rycker och sliter i en. Och en eftermiddagsbio till.
Och idag kommer en virvelflinga på besök.

I alla fall. Det har varit två fantastiska år. Och jag hoppas på flera. Det känns så. Det känns rätt. En dag i taget. Fast med en plan för hela livet. Det är så vi bygger upp det.