Ett bra avslut

En del dagar känns det lättare att gå ut genom förskolans dörrar än andra. Dagen kan vara hur hemsk som helst. Som i fredags. Jag var ensam personal på två avdelningar hela förmiddagen. Jag fick arbeta röven av mig. Så att säga.
Chefen hade planerat ledigheter och möten på ett lagom bra sätt.

Andra dagar kan saker bara kännas helt jävla fel med föräldrarna. Jag kanske inte kan svara på en fråga. Får en känsla av att man är helt värdelös på sitt arbete. En del föräldrar kan vara väldigt krävande. Andra inte.

En del dagar är barnen väldigt snälla och hjälpsamma. Och en del. Ofta merparten av dagarna. Är de tvärtom. De bråkar konstant med varandra. De verkar ha fördubblat sig själva och det känns som att det är 40 barn som springer omkring där inne på avdelningen. Och de vägrar hjälpa till med någonting.

Men så kommer ibland de där avsluten på dagarna. De är inte helt sällsynta. Utan kan komma någon gång varje vecka. Ibland frågar barnen vem det är som ska stänga förskolan. När jag säger att det är jag. Utbrister ett jubel. Jag vet inte varför. För inte fan jublar jag över det. Men visst. Kul för dem.

Och ibland. När jag inte stänger. Så säger jag hej då. Till min kollega D. Och till något barn som är i närheten. Ibland behöver jag inte ens säga hej då. Något barn kommer springandes och kramar mig. Säger hej då. Fler barn tar efter. Hänger inte i mig. Drar inte i mig. Bara en stor kram och ett hej då. Och ibland ett vi ses i morgon.

Det är de avsluten som känns bra. Riktigt bra. Då kan jag öppna dörren till den verkliga världen med ett leende. Med en känsla av att jag har det bra. Att jag gör det jag vill. Och att jag får göra det nästa dag igen.