Nu har jag tagit mitt ansvar. Mitt ansvar som avdelningsansvarig och utbildad. Jag har precis sammanställt höstens alla utvecklingsplaner. Inte för att jag egentligen behövde göra det. Men eftersom jag är ensam om att vara utbildad på min avdelning. Så tog jag tag i det.
Jag har aldrig gjort det förr. Inte ens lite. Så det var en ny upplevelse. En ny utmaning. Men jag kan heller inte påstå att det var speciellt anavcerat. Jag sammanfattade kort alla planerna. Sedan skrev jag de viktigaste sakerna vi ska arbeta med. Och hur många av barnen som behöver arbeta med varje sak. Och sen. Eftersom jag är som jag är. Så ska jag överarbeta det hela. Jag gjorde ett fint litet diagram över det också. Bara för att.
Det var många av barnen på avdelningen som behöver hjälp med att leka. Tycker det är sorligt. Att barn ska behöva ha hjälp med att leken. Barn är lek. Busa och fara omkring. Skratta och ha en livlig fantasi. Sjunga sommaren är min. Brunbrända ben. Måla kohagen grön. Och allt det där.
Igår tittade Flickan från landet i norr och jag i några Astrid Lindgren böcker. Jag myser när jag ser dem. När jag ser bilderna på alla barnen. Det är så det ska vara. Springa runt fritt och leka. Inte träna på konflikthantering. Vara rädda för att säga vad man tycker. Känna sig stressade. Mobba och allt vad barn i dagens läge nu gör. Eller var Astrids barnsituationer alldels förfinade? Det vägrar jag tro.
Nu är ett diagram skapat. Nu är det vi som ska hjälpa våra barn att bli säkrare. Att utvecklas och kanske. Kanske i framtiden bli som Astrids barn. På något sätt är det upp till oss. Samtidigt inte. Det är bara att hålla med. Det var bättre förr.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Undrar om inte detta med oförmågan att leka är ett stadsfenomen, för här i vårt lilla samhälle har jag endast sett fenomenet ett fåtal gånger och då handlar det oftast om ensambarn som saknar syskon och umgängeskretsen på hemmaplan ofta består av äldre människor.
De flesta barnen som jag träffar på är väldigt duktiga på att leka och fantisera. De busar, leker i snön,bygger kojor, hittar på egna lekar och tävlingar på ett väldigt uppfriskande sätt.
Men här i samhället är det fortfarande så lugnt och tryggt att föräldrarna tidigt törs skicka ut sina barn att leka ensamma eller tillsammans med kompisar, utan att vuxna hela tiden måste vara med.
Tyvärr så tror jag inte det var bättre förr. Dock så har vuxna idag fått mer insikt över hur barnen har det egentligen och har chansen att lösa det så att det blir bättre.
Tessalisa >> Det är mycket möjligt. Men man tycker att alla borde kunna leka. Kanske ska ta med alla ut upp till norr en vecka. Fast, det kanske inte direkt hjälper med bara en vecka. Vad kan man göra åt det hela? Eller ska man skylla allt på samhället som alla annars gör?
Dexter >> Chansen blir visserligen större. Men allt för många gör ingetting åt det hela. Dessutom tror jag problemen blir synligare i dagens läge.
JA! Ta med dem hit så bygger vi en snöstad med fästning och vallgrav och så leker vi, åker pulka, dricker varm choklad och så får alla barnen vara med och skriva en saga om riddare, prinsessor (hjältemodiga såna förståss), drakar och spännande äventyr :-).
Barn som inte kan leka behöver lära sig det. Det håller jag helt klart med om. Kan steg 1 vara att hjälpa barnen att våga fantisera? Skriver man sagor (här kan man gömma mycket etik och moral i berättelserna) och släpper loss den mentala kreativiteten så är det nog lättare att sedan våga leka/"dramatisera".
Att bygga saker tillsammans (låtbil?) och lära sig hur saker är uppbyggda väcker nog också leklust kan jag tro.
Fast det finns nog ingen universallösning tyvärr. Det är synd om barnen idag. För mkt TV-spel, för lite snögrottor. För lite samtalstid/umgämge med föräldrarna, lite för mkt tid (långa dagar) på förskolan.
Tessalisa >> Okej, vi kommer! =) Men allvarligt, fantasi hjälper nog till väldigt mycket när det gäller lekandet. Vi har gjort lite sagor, men inte är det ofta. Får kanske ändra på det nu.
Inget var bättre förr. Ok, barnböckerna, men i övrigt fanns allt det andra förr också.
Visst gör det ont att inte springa!? Hur gör man ospringning livsfullt?
Ni är så välkomna så ;-). Det är synd om er som inte får snö. Fast den här blaskvintern så slaskar det mkt här med.
Hitta på sagor är inte dumt. Det är kreativt, hjälper barnen att utveckla språket och väcker liv i fantasin.
Sagoprojekt kan man ju göra hur stora eller små som helst.
Hur har ni tänkt jobba med leken? Du har en en bra bok att rekomendera så man får igång tänket lite?
Anna >> Jag vet inte riktigt hur vi ska arbeta med det. Men en sak vi har ändrat på inför den här terminen är det här med styrda aktiviteter/fri lek. Vi har låtit barnen få ha mer tid till fri lek, och det har gått rätt bra än så länge. Några har svårare att få ihop leken än andra.
Någon bok vet jag inte. Men jagh kommer ihåg att Knutsdotter-Olofssons "De små mästarna" var en bok jag uppskattade när jag pluggade.
Skicka en kommentar