Tiden går fort

När man pratar med andra föräldrar. Föräldrar som har lite äldre barn. Så hör jag ofta att man ska ta tillvara och njuta av småbarnsåren. Det går så snabbt för dem att bli stora. Själv har jag egentligen aldrig riktigt tänkt så. Jag menar. Ett år är alltid ett år. Det kan väl knappast gå snabbare nu än det gjort tidigare?

Men så kom en tanke flygandes. Alldeles nyss faktiskt. Lilla Basti ligger bredvid i soffan och har äntligen somnat. En film rullar på tv:n. I filmen berättar en kvinna för sin sambo att hon är gravid. Två lyckliga leenden möts. Två läppar möts.

Jag skickar tillbaka tankarna till Stockholmsområdet. Det gör jag visserligen ofta. Men nu går tanken till en speciell dag. En dag som faktiskt känns som igår. Platsen är vid matbordet i det lilla köket. Jag har just kommit hem från arbete och löpband. Åkt iväg igen för att få tag på rätt sticka. Och vi står där tillsammans. Flickan från landet i norr och jag. Hoppfulla och nervösa. Nervösa ut av bara helvete.

Vi ser på stickan och ser plötsligt ett lite otydligt streck. Positivt. Positivt? POSITIVT! Det var där resan började. Resan fram till det lilla fantastiska som ligger här bredvid mig i soffan. Och det slår mig nu hur snabbt det hela har gått. Från den där dagen vid köksbordet till soffan här uppe i norr. Och kanske stämmer det då. Det där som föräldrarna alltid säger. "Ta vara på tiden." "Njut av småbarnsåren, de går så snabbt."

Så jag ska njuta. Det har faktiskt redan gått en månad sedan Basti kom till världen.