Ett hugg i Dif-hjärtat

Min son (det är fortfarande smått otroligt att jag kan säga så) ligger i soffan bedvid mig. Han börjar bli stor. Inte studentendags stor, men några centimeter längre än för någon vecka sedan. Han har på sig en pyjamas. Den är svart och lite gul. Det är en Skellefteå AIK pyjamas. Och det gör lite ont att se. Det värker lite i mitt Dif-hjärta.

Här ska Basti uppfostras på bästa sätt. Till en blårand och Djurgårdare. Och så ligger han är med fienden på sig. Hemskt. Det är vad det är. Jag antar att det är lika bra att gå in på rätt hemsida och skicka iväg en order.

Jag måste slå bort tankarna. Mardrömmen. Fort. Jag hoppar till något roligare. Arbetet. Eller. Kom igen. Jag tycker inte att arbetet är så fantastiskt roligt. Men ibland utspelar sig lite roliga händelser.
Igår kom två pojkar fram till mig på gården. Kanske är de fem år. De frågade mig varför jag aldrig var på deras avdelning.
Jag försökte förklara att jag arbetade på den andra avdelningen och måste vara där inne med mina kollegor och med barnen där inne. Och säger att de har väl bra fröknar inne hos sig.
Svaret kommer blixtsnabbt: "-Ja, men de är ju gamla!".

Jag kunde inte låta bli att skratta. Kanske är det elakt. Men det var roligt. Faktiskt. Men inte fullt så elakt som att min Djurgårdare till son ligger här med en Skellefteå pyjamas. Vem vet, kanske är den plötsligt borta. Kanske försvann den i tvätten. Svårt att veta.