Mariah Carey

En blogg (webblogg) ska väl vara ett sånt där ställe man ska skriva av sig lite på. Eller mycket. Så känns det för mig i alla fall. Och kanske var det just det som var tanken för en massa år sedan när jag startade upp allt det här. Och det finns en anledning till att jag behöver skriva av mig. Inte otippat är den anledningen att jag helt enkelt inte kan prata.

De senaste dagarna har jag inte mått så bra. Trots en hel del huvudvärk och andra mindre men så syftar jag inte på den fysiska hälsan. Utan rent mentalt har jag haft en ordentlig svacka. Och så här på söndag kväll har svackan nått Mariah Carey höjder. Eller just höjd är kanske fel ord. Det är ändå rena motsattsen. Men hur humöret än är. Det innebär inte att jag tycker sämre om en del för det.

Jag önskar ibland att jag kunde sätta ord på vad som pågår inne i huvudet. Men det kan jag inte. Det har jag aldrig kunnat och kanske aldrig fått. Jag kan varken berätta i ord eller skriva orden. Det går bara inte. Känslor är inget man pratar om. Är det inte så? Nu är det är inte bara en sak. Det är en hel låda full med saker som spökar runt där inne. Och jag vill inget hellre än att bara trycka undan dem som jag brukar. Placera dem i något hörn av huvudet som inte andvänds och aldrig låta dem komma fram igen.

Jag har hört att människan inte fungerar så. Konstigt. Men det är bara att acceptera. Tydligen. Det är mycket gammalt. Det är en del nytt. Dåtiden kan man visst inte springa i från, hur mycket man än tränar löpning. Det kan vara bra, men samtidigt kan det vara väldigt jobbigt. Som nu.

Men det går över. Det brukar det göra. Det är bara det att... det är mycket helt enkelt. Historia. Ekonomi. Framtid. Nutid. Ensamhet. Ovisshet. Osäkerhet. Städning. Formtapp. Extraarbete. Pim. Press. Kommunikation. Stress. Samarbete. Och så det här med julen och allt den har att komma med. Jag skriver listor ibland. Ja, rätt ofta faktiskt. För att organisera i huvudet. Men vissa stunder vill jag bara krypa in i det lilla förådet under trappan och gömma mig. Vara ensam. Låtta kaoset stanna utanför dörren. Men det hinner jag inte.

Det är 22 dagar kvar på året. Min senaste lista innehåller närmare 50 punkter. 50 punktjävlar jag ska försöka hinna med innan det hela slår över. Och innan året slår över till 2013. Ett nytt år med nya listor. I alla fall vad jag misstänker. Om tre dagar får jag åka ner till huvudstan igen. Fantastiskt. Och jag ska göra vad jag kan för att slå mig fri från allt och alla. Sätta mig med en stor jävla kopp kaffe på ett fik. Slå upp en bok och bara läsa. Bara vara. Ensam. I alla fall för några minuter.

22 dagar. Det är fan inte mycket. Men det är tillräckligt mycket för att hinna lyssna på en väldans massa Mariah Carey.