En god son

Jag har en väldigt god son. Han har börjat sova precis som han bör. Nästan i alla fall. Fler och fler kvällar somnar han vid tio-elva tiden och så sover han. Han sover och sover. Ibland vaknar jag på natten och är säker på att han nu ska ligga och skrika i sin säng och ropa, på sitt egna gurglande sätt, att han vill ha mat. 180ml mat. Jag är säker på att han bara sovit någon timme och klockan visar på vidriga 03.00. Men så lyfter jag telefonen och tittar. 06.00. Satan! Och tyst i sängen är det också. Mina ögon faller snabbt ihop igen och sover vidare.

Så jag har en god son. Han visar barmhärtighet mot sina föräldrar. Mot föräldrarna som kring förlossningen snittade 2 timmar sömn per natt i en veckas tid. Det har bara gått dryga tre månader så visst fan kommer vi få igen. Men just nu är det bara tacka och ta emot.

Just nu ligger han på sin mjua fäll på golvet framför televisionen. Han tycker om att ligga där. Med sina fingrar i munnen. Ibland spanar han på tv:n. Ibland spanar han vart vi är. Och så ler han med hela ansiktet. Det verkligen skiner om honom, den goda sonen, när han ler och skrattar. Och försöker prata. Men så till slut vrider han sig ett halv varv och somnar. Fortfarande med fingrarna i munnen. Den goda sonen.



Den goda sonen Basti!