Sebastian

Nu sitter jag här. I soffan. Inte samma soffa som tidigare utan en ny. Den gamla ligger på Sörab 63 mil härifrån. Där kan den gott ligga. Jag sitter ännu bättre i den här. Och sover. För det gör jag också i den här. Både under dagen och under natten.

Soffan står placerad 63 mil norr om Stockholm. Mmm...Stockholm. Den gamla hemstaden har bytts ut mot en ny. Umeå. Det är här jag håller till numera. Det är här jag springer. Det är här jag arbetar. Det är här jag fryser. För övrigt får jag knappt plats i staden för all snö.
Det är också här jag håller till med min familj. För så kan jag säga nu. Familj. Det är helt sjukt. Jag är pappa nu och Flickan från landet i norr är mamma. Vem kunde tro att det skulle bli så här när hon först kommenterade i min webblogg för drygt sex år sedan. Magiskt.

Bredvid mig i soffan ligger Sebastian. Han sover. En nyfödd liten kille som tycker livet går ut på att skrika och äta. Och sova på helt meningslöst oregelbundna tider. Men han är söt ändå. Det måste jag erkänna. Men han tär på ens krafter. Det måste jag också erkänna.

Nu har vi bott här i en månad. Saker och ting har kommit på plats. Möbler, tavlor, arbetsdagarna och lite löprundor. Även om just löprundorna kräver lite extra när man ska sticka iväg i 47 minusgrader på snöiga vägar och vitt landskap. Dessutom är det inte lätt att hitta rätt väg hem när man inte känner till staden.

2012 är mer än bara ännu ett nytt år. Det kommer med ett helt nytt liv. Både för Flickan från landet i norr och mig. Samt det nya lilla livliga livet Basti. Men det kommer att bli ett bra år. När alla rutiner faller på plats.