Två om dagen. I fem dagar.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland blir viljan att komma framåt för stor. Och i stället för att fortsätta längs en öppen väg. Så står det en stor vägg i vägen. Pang! Rakt in i väggjäveln. Och så var det dags att börja om igen. Gå tillbaka till ruta ett. Utan att passera gå.

Nu sitter jag i soffan. Svär över rastlösheten som pirrar genom hela kroppen. Det går att skriva en mening. Sen kommer pirret forsande genom blodådrorna. Benen börjar skaka. Kroppen kryper utan att jag egentligen rör på mig. I systemet finns lite Diklofenak. Två tabletter dagligen. I fem dagar.
Jovisst! Om Diklofenaken kan garantera att senan blir bra.

Medan jag sitter här och räknar tabletter. Och dagar. Och varje timme känner efter om svullnaden är kvar. Så får jag allt mer uppgifter på arbetet. Det är inte så att jag är ledig. Utan jag arbetar mina 100% samtidigt. Ibland känns de som 120%.

Numera är jag brandskyddsombud. Smaka på den titeln. Det är inte illa. Jag har en del pappersarbete att göra i och med det. Och det har gått över en vecka sedan jag blev utsedd till det. Ångesten växer. Inte över att jag behöver göra det. Det är lätt och smidigt. Utan över att jag inte har gjort det ännu. En vecka! Kom igen. Det ska inte behöva ta mer än en timme innan uppgiften är klar. Så brukar det vara när jag får uppgifter.

Så det är mycket som samlas i huvudet just nu. Så mycket så att det ibland blir svårt att hålla huvudet ovanför ytan. På arbetet är det nu dags för den årliga läkarundersökningen. Jag har inte fyllt i mitt namn. Jag vill inte dit. Jag vågar inte. Jag vill inte höra vad de har att säga om min hälsa. I stället vill jag bara ligga stilla. Kanske bryta ihop en sväng. Och fortsätta räkna dagarna. Två Diklofenak om dagen. I fem dagar.